Då är vi här. Sista månaden på året. Man kunde ha varit extra produktiv, faktiskt ha en regering i Sverige och försökt åstadkomma ett avslut på ett projekt vid slutet på året, men istället fastnade man vid soffan och tittade på skräp. 2021 var ett väldigt spännande år för serier, där internet har exploderat efter att serier som Invincible, Squid Game och sedan alla nya MCU serier på Disney+ blev introducerade till världen. Eftersom jag är en filmsnobb och har begränsad tid på mig i min vardag har jag inte sett flesta och de stora är några jag har fått en tillräckligt klar bild av från mina kamrater, Twitter och på arbetet, till gränsen där jag känner att jag knappt behöver se serierna för att förstå dem. Nästan som att jag redan har sett dem. Fast det fanns serier jag upptäckte antingen på egen hand eller med hjälp av nätet och jag kommer skriva om dem här. Jag har redan skrivit om anime jag har sett i år, så ifall ni weebs är intresserade i det kan ni hitta den någonstans här på bloggen. Här kommer jag skriva om alla västerländska serier jag såg i år.
Arcane (säsong 1)
Den här var ganska omöjlig att undvika. När några i mina cirklar tycker om League of Legends och pratade om serien en hel del, dessutom fick jag reda på att animeringsstudion Fortiche var från Paris och ansvariga för animeringen bakom Arcane, så när fransk animering var inblandat blev det nästan en obligatorisk prövning för mig. Mina första intryck var att animeringen var grym, men sekunden karaktärerna började prata ville jag stänga av min teve. Den har den moderna och kaxiga attityden tonårskaraktärer har inom modern media, något jag inte har gjort en hemlighet på den här bloggen att jag absolut hatar, något jag hoppades serien skulle lägga fram en tvist på, men det hände aldrig riktigt. Det första avsnittet kände som att manusförfattarna sköt sig själva i foten lite grann med den otroliga mängden klyschor, eftersom det är det absolut svagaste med serien än så länge och ekade lat manusförfattande man hittar i moderna Disney filmer, med den döda föräldrarna, de rebelliska barnen blir osams och orsakar något hemskt att hända deras fadersfigur, osv. Som tur är försvinner den större delen av rollistan och, utan att avslöja för mycket, påminde om Final Fantasy 7 i sina tvistar och karaktärer, något som i sig fick mig dagdrömma om att spela det spelet istället för att titta på Arcane. Egentligen är det inget större problem med Arcane, då produktionsvärdet är högt, den har en bra konststil, animeringen är 10/10, karaktärerna efter avsnitt tre blir värda någonting och det sista avsnittet med de två systrarna är bra, vilket är betydligt bättre än flesta filmer och serier baserade på videospel, det är bara en sådan grej där mina personliga smaker förhindrar mig från att njuta av den lika mycket som alla andra. Karaktärerna pratar hela tiden, val av låtar är underliga, konststilen försöker vara smutsig men eftersom allting är digitalt är allt för rent för sitt eget bästa, handlingen spelar ingen roll här och ifall ni säger att ni tittar på serien för handlingen ljuger ni och världen intresserar mig inte. Fungerar det för er fungerar det, men jag håller mig på mina åsikter och en serie som använder en Imagine Dragons låt i sitt intro är ingenting jag kan högt rekommendera. Vad som är större dock är det enorma flödet med videospel relaterade projekt folkmassan har att se fram emot. Det ska exempelvis komma en Halo serie till Paramount+ och jag ser inte fram emot det.
Doom Patrol (säsong 1–3)
En serie som Doom Patrol lyckas kombinera de absurda och ostiga sakerna med de dramatiska och seriösare sakerna effektivare än flesta andra superhjälte filmer och serier. Under en pandemi där underhållning på något vis tar slut ville jag pröva på serier och filmer jag vanligtvis har inget intresse i, men när kamrater eller folk online rekommenderar det hamnar det på min långa watchlist. Så jag såg Dragon Ball Z och älskade det, titta på alla säsonger av Ozark och tyckte om det och jag såg Doom Patrol och visste inte riktigt vad mina åsikter kring det var. Jag tyckte om det och vid säsong tre älskade jag det. Först av allt är serien för det mesta DC, serietidning, edgelord, surrealism nonsens och för någon anledning fungerar det här. Doom Patrol är i samma universum som Man of Steel, Justice League och Shazam, men samtidigt är det motsatta när det gäller ton, konflikter och logik. Sci-fi, magi, traditionell fantasy, absurdist komedi, meta berättande, krigssatir, högkoncept, lågt karaktärsdrama, snuskig och explicit dialog, fisar, irriterande rollista och listan verkar aldrig ta slut. Det är ifall Wandavision vändes upp-och-ner, där allting är galenskap och i mitten är det huvudkaraktärerna som har åtminstone ett svagt grepp på verkligheten, en stil som kommer få folk att klia på huvudet så hårt att allt hår kommer flyga av innan serien är slut. Jag tyckte om kreativiteten i konflikterna och karaktärerna fungerade riktigt starkt, dessutom vågar den gå in i obekväma och utmanande områden serier som Wandavision och The Mandalorian aldrig skulle våga, som att konfrontera nazister, prata om gayrättigheter, trauma, kosekvenserna bakom karaktärernas omogna handlingar, osv. Doom Patrol är ifall någon tog "do you bleed?" repliken från Batman v. Superman och kontextualiserade det ordentligt i ett manus där det helt enkelt lät rimligt för karaktärerna att säga det. Fick tänka på den animerade Batman serien från 90-talet och speciellt Framtidens Batman, där huvudkaraktären stötte på de underligaste karaktärerna och monstren man kan tänka sig och samtidigt har det mänskliga dramat i mitten utav allt kaos, fast Doom Patrol går ännu längre i den riktningen. Det hela är ohyfsat, omoget och oförskämt, så definitivt inte för barnen eller mamma, men den var tillräckligt underlig, annorlunda och kreativ att jag kunde se förbi de ändlösa svärorden och generella attityden i presentationen. Vad som fick mig att vilja se serien till att börja med var att en utav mina favoritskådespelare vad med i den. Alan Tudyk spelar antagonisten Mr. Nobody i säsong ett och varje gång han dök upp på skärmen simpade jag ändlöst. Har hamnat bland mina favoritskurkar någonsin och Tudyk är perfekt i rollen.
På många vis är andra säsongen starkare i sitt drama, med att antagonisten har en personligare koppling till huvudkaraktärerna och konflikterna är inte lika påtvingade den här gången, då första säsongens mål var att rädda mentor karaktären från skurken och nu är prioriteringarna naturligare när det knappt existerar någon handling. Karaktärsdramat lyser igenom bättre nu också, med karaktärer som kommer och går, samarbetar i osannolika par, försvinner på pinsamma sidoäventyr, stöter på monster, osv. för att ha sina egna karaktärsbågar, något som fungerar bättre när handlingen eller skurken inte kommer i vägen av det dramat och de spännande ögonblicken.
Humorn är fortfarande mixad för mig, då vissa ögonblick känns chockerande för chockens skull och ibland upplevs som uppenbar, men det räddas i störst del av att karaktärerna är så stenhårda och därmed är deras repliker relativt rimliga och passar tonen. The Boys andra säsong föll in i oinspirerande fällor, där ingenting hände i handlingen och förlitade sig på våld, explicit sexuellt innehåll och svärord för att bära tittaren igenom speltiden och gjorde större delar av den säsongen tråkig för mig, medan Doom Patrol har en bra balans mellan komiska repliker, våld, svärord, karaktärer och handling i jämförelse. Mer än något annat är jag imponerad över att i ett filmklimat med rena och fina Marvel filmer och serier, så kan något så absurt och galet som Doom Patrol existera samtidigt. Älskar kombinationen av fantasy och sci-fi, de banala karaktärerna hjältarna stöter på, idéerna här är spännande och fängslande, effekterna är helt okej och scenografin är effektiv med att presentera dramat på ett visuellt sätt. Hjältarna är djupt sårade, sårbara, omoraliska och osäkra om sina roller och på det viset skapar intressant karaktärsdrama och upplevelsen är inte likt något annat på marknaden just nu.
Hilda (säsong 2)
När det gäller moderna tecknade serier för yngre barn, som har den uppenbara CalArts inspirerade konststilen, har Hilda varit ett undantag när det gäller kvalité från mig sida, då de andra serierna har blivit dåliga eller blev inställda. Berättandet i Hilda är långsamt, miljön är atmosfärisk, budskapen är lätta för barn att ta emot och samtidigt matar inte dem det med konstant explicit dialog. Dessutom har vi inte tillräckligt många barnserier som fokuserar på folksagor, då flesta istället fokuserar på tråkiga verk inspirerade av Tolkien, Rowling eller D&D. Det finns aspekter till andra säsongen av Hilda som stiger in i det tråkiga området, med en massa troper och fantasy klyschor, exempelvis med det hemliga samhället bestående av häxor, men som tur är händer det inte för ofta och när det händer hamnar karaktärerna först istället för världen.
Man märker att det blir svårare och svårare att uppskatta titelkaraktären, när hon går emot reglerna så ofta och gör det i störst del för att ha skoj, samtidigt som hon utsätter andra för fara och gör sin mor orolig, men samtidigt handlar andra säsongen inte lika mycket om henne och istället resten av rollistan och de nya karaktärerna hon stöter på. Sedan är manuset realistiskt när det gäller tolkningen av barn, där de vill göra saker och den rationella och vuxna världen försöker komma i vägen av att utsätta dem för faror i världen, exemplifierat i det sista avsnittet. Så att Hilda är skriven som ett riktigt barn är ett plus och serien vet när hon stiger över linjen. Strukturellt är några avsnitt ganska oinspirerade tyvärr, som hur nästan varje avsnitt måste avsluta med en stor och äventyrlig sekvens, som känns gränsfall omotiverat och lägger inte så mycket till tonen eller berättandet, dessutom distraherar från berättarbågarna och karaktärsbågarna i varje avsnitt. Så de bästa avsnitten är dem som fokuserar på fantasy koncepten och bågarna och inte de stora spektaklen som inte rör handlingen framåt, med vikingarna avsnittet, det sista avsnittet och avsnitten som centrerar kring Twig och Gil som exemplen på när serien är som starkast. I slutändan tyckte jag om det och det var värt att sitta igenom de svagare avsnitten för att komma till de bra avsnitten och ögonblicken. Den centrala rollistan har mycket karaktär och personlighet, tonen är konsekvent och sofistikerad, budskapen är direkta men också tillräckligt diskreta så de inte blir irriterande för föräldrar, konsten är trevligt för ögonen att vila på och filmskapandet respekterar alla dessa element och behöver inte konstant klippa eller distrahera från karaktärsdramat. En Hilda film kommer till Netflix dagen innan nyårsafton och underligt nog är det någonting värt att se fram emot för västerländsk animering.
Loki
Efter att ha sett Wandavision visste jag att kommande projekt från MCU skulle vara medelmåttiga eller rakt av tråkiga, vilket är fallet med Loki. De första två avsnitten introducerar några roliga koncept och etablerar bra karaktärer, men efter det förvandlas serien till ett gäng händelser som utspelas och karaktärer bara reagerar till det och skådespelarna desperat försöker förklara vad som händer för publiken. Likt Wandavision är Lokis avslut riktigt svagt, utdraget, uppenbart och är där för att etablera kommande serier och filmer och jag är inte intresserad längre ifall berättandet kommer bestå av karaktärer som står stelt i ett rum och pratar om nonsens. Owen Wilson och Tom Hiddleston var ärligt talat det bästa med hela serien och hade det inte varit för deras karisma och kemi hade jag inte ens suttit igenom avsnitt två.
Masters of the Universe: Revelation
Jag kommer vara rak på sak här och säga att jag inte tyckte om den här särskilt mycket. Så fort jag såg att Kevin Smith var inblandad som manusförfattare blev jag lite rädd, men resultatet var inte lika uselt som hans långfilm projekt han släppte under förra decenniet. Sedan har han en personlighet som är ganska irriterande och tycker om att visa av hur klipsk hans dialog kan vara, fast till skillnad från Quintin Tarantino måste han peka ut hur å så bra han är på manusförfattande. Tur nog blöder den attityden inte över i Masters of the Universe: Revelation för ofta, men de kreativa besluten och tvisterna handlingen tar i serien ger intrycket att Smith inte bryr sig om källmaterialet särskilt mycket och därmed vill vända allting upp och ner, genom att döda hälften av den centrala rollistan och fokusera på karaktärer folk inte bryr sig om. De första tio minuterna är där serien är som starkast, genom att uppdatera karaktärerna, konststilen och konflikterna för att passa en modern och kvalité krävande publik, inte så annorlunda från det Teenage Mutant Ninja Turtles serien från 2000-talet och My Little Pony: Friendship is Magic gjorde. Efter det blir serien alltid anti, det vill säga anti nostalgi, anti fantasy och anti skoj, med introduktionen till en antagligen torterad huvudkaraktär och knappt någon He-Man eller Skeletor, vilket hade varit en intressant tvist ifall det gick i en högfantasi eller djärv riktning, men istället leder inte till mycket. Huvudkaraktären är svår att tycka om, med hennes konstanta gnällande, vresiga attityd och kaxiga natur som man kan höra Kevin Smith klappa sig själv på ryggen för, då han förvandlade en kvinnlig karaktär till en övermaskulin karaktär. Det fick mig att uppskatta Harley Quins karaktär i The Suicide Squad ännu mer, då karaktären är fortfarande feminin men utför väldigt maskulina handlingar, medan huvudkaraktären i Revelation tolkas av mig som en tråkig man i en medelmåttig fantasi animeserie. Hela serien centrerar kring henne också och eftersom hon bär på hela serien blir upplevelsen generellt tråkig och fylld med gränsfall meningslös action. Väldigt få saker att relatera till, världen är inte intressant, skurkarna är knappt där, karaktärsbågarna är ytliga och huvudkaraktären är torr som sandpapper.
Midnight Mass
Den här flög under min radar när den först släpptes och jag lyckades inte se den förens november månad även fast den släpptes i september på Netflix. Blev intresserad i den eftersom Mike Flanagan regissera, som tidigare har gjort kritiskt belönade Gerald's Game och Doctor Sleep, varav båda är Stephen King filmatiseringar och Midnight Mass känns ganska Stephen King i sin premiss och val av karaktärer och klyschor. Huvudkaraktären har haft ett tidigare alkoholproblem han försöker kämpa emot, det finns några dumma rednecks, det utspelas i en liten stad/by, byn har en alkoholist och sedan finns det en övernaturlig komponent som får handlingen att utspelas. Allt som saknades var en författare, mobbare och en man som är otrogen mot sin fru och Stephen Kings bingo hade varit komplett. Med alla skämt åt sidan är detta troligen det bästa Mike Flanagan har regisserat än så länge, med en väldigt genomtänkt premiss som nyttjar sina tematiska element till full effekt, med allt prat om blod och alkohol, döden och återuppståndelse, religioner och sekter, osv. och det är skräck utfört på ett sofistikerat och intellektuellt sätt, i att rysarelementen är metaforiska element som endast är där för att visa av mänsklighetens natur, brister och förmågor. Som en fantast av film och filmiska tekniker är det en liten besvikelse att serien utrycker dessa element genom teater metoder och scenkonstruktion hellre än genom visuellt språk och undviker det abstrakta så ofta den kan, men berättelsen fungerar i seriens kontext och det hjälper att dialogen är riktigt bra skrivet också. Dessutom har skådespelare som är tillräckligt arbetsvilliga att anstränga sig så hårt att minnas alla repliker och presentera det i olidligt långa tagningar. Ska inte avslöja mer och istället låta er sluka upp den här fantastiska miniserien själva.
Ozark (säsong 1–3)
Ozark var en serie jag tyckte var bra när jag såg första säsongen under sena 2020 och nu har jag äntligen sett allting upp till säsong fyra som har premiär nästa år. I slutändan är det inte min typ av serie och det tog inte lång tid för mig att inse när jag tog en paus från serien efter säsong ett. När jag tittade på säsong två insåg jag att serien aldrig riktigt avbryter sin dialog. Better Call Saul har kontraster mellan den snabbpratande och klipska advokatvärlden och med den långsamma, "ambient" och mytologiska kriminalvärlden, som skapar en naturlig variation och ger tittaren en chans att ta in all information serien presenterar. Dessutom etablerar det atmosfär och ger publiken en chans att tolka karaktärers tankar baserade på deras handlingar, rörelser och ansiktsuttryck. Ozark på andra sidan är vägg till vägg med dialog och music och har ingen särskild visuell presentation. Introduktionen av kartellbossen var egentligen det bästa med hela serien och avsnittet där Marty hamnar i hans hem gav mig något tvetydigt jag önskade serien hade oftare, istället för att karaktärer går från scen till scen, utbyter dialog och går till nästa scen där samma sak händer igen. Sedan är det dialogen sig självt, som fungerar perfekt och har starka karaktärer, men är ganska uppenbar om hur dramat kommer spelas ut och följer en struktur som var ganska lätt att förutspå för mig. The Sopranos är ännu en gangsterserie med en familj i mitten och inkluderar många scener med dem som påminner oss om hur äkta dem karaktärerna är, genom att visa de obekväma, charmiga, aggressiva, roliga och oväntade sidor hos varje individ, men tyvärr känns karaktärerna i Ozark entoniga eftersom serien saknar naturliga interaktioner mellan dem, medvetet irriterande huvudkaraktärer eller chockerande vänsterkrokar. Orsakar att familjen i Ozark är tråkiga för mig. The Sopranos har också scener som verkar meningslösa på ytan, men i den större bilden ger det oss en anledning att tycka om karaktärerna och presenterar dem scenerna på ett naturligt och atmosfäriskt sätt, medan i Ozark sitter karaktärerna och äter frukost, där de åter igen fortsätter prata. Ruth är fortfarande lika stark som hon var i säsong ett och vid det här laget vill jag se hur det slutar för henne och hennes relation med Marty, medan resten av rollistan kunde bytas ut och jag skulle troligen inte bry mig.
Wandavision
I början hade jag noll intresse i att se den och sedan blev fascinerad vid första avsnittet. Sedan är detta första gången i mitt liv där hela min familj titta på samma serie samtidigt, då vi varje söndag hade zoomsamtal och diskutera Wandavision samtidigt som vi spela spel. Jag sa efter det andra avsnittet att serien skulle bli tråkigare och oinspirerat ju längre serien höll på och tyvärr hade jag rätt. Fick tänka på David Lynchs estetik, där Wandavision kombinerar den ytliga och oskyldiga miljön en äldre sitcom presenterar och samtidigt har mörka saker under den ytan. Utan att avslöja för mycket är mörkret egentligen inte så mörk och de intressanta konflikterna byts ut mot något ointressant, som en antagonist och dialog som måste stava ut för publiken vad som händer för idioterna som stirrar på sin telefon samtidigt som de tittar på en serie. Det är inte som den tredje säsongen av Twin Peaks och reflekterar istället den billigare sidan av sitcom serierna Wandavision imiterar, på ett tråkigt sätt och inte på ett tillräckligt självmedvetet sätt. Kontrasten mellan konflikterna i början och konflikterna vid slutet är nästan natt och dag, något som uttråkade mig. Bortom det var jag fängslad under den större delen av serien. Wanda och Vision karaktärerna var grymma och skådespelarna fantastiska. Elizabeth Olsen, helt på egen hand, mördar serien med sitt skådespelande, då hon praktiskt taget spelar nästan sex olika karaktärer. Jag skulle rekommendera serien ifall ni vill har något dramatiskt, sorgset och har inte komplexare känslor bortom det, då de sista tio meterna i racet är jobbiga att ta sig igenom och innehåller för ostiga element att ta på allvar.
Då var det slut på serier. När jag tittar över året fanns det ingen serie som jag riktigt fastade för från början till slut och det enda undantaget riktigt var Midnight Mass, medans resten av året var serier som fick för mycket hype eller flög under min radar. Rekommendera gärna några som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet till mig. När det gäller kommande serier: ser fram emot säsong fem av Jojo's Bizarre Adventure (som har premiär idag på Netflix) och säsong 2 av Made in Abyss (ord kan inte beskriva hur taggad jag är för den här säsongen och det får bli sitt egna inlägg här när säsongen har släppts i sin helhet,) annars får man se vilken ny miniserie som dyker upp från ingenstans och tar över världen under två månader.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
