Lilo & Stitch (2002)
Vi är nu precis vid början på 2000-talet och Disney är lite oroliga. Efter den så kallade renässansen hos Disney tjänade deras animerade långfilmer inte pengarna företaget hade hoppats på. De tjänade tillräckligt mycket pengar för att rättfärdiga deras existens, men folkmassan verkade generellt inte intresserade i att se en sportskomedi om Herakles, en komedi om en kinesisk soldat och ännu en filmatisering av Tarzan. Andra animeringsstudior började stiga i popularitet och in i 2000-talet var Disney inte topphönset inom animering som de tidigare var. Dreamworks animation grundade sin egna studio på 90-talet och skulle släppa märkvärdiga projekt. Jeffrey Katzenberg lämnade Disneys animeringsstudio för att grunda Dreamworks tillsammans med Steven Spielberg och producera filmer specifikt gjorda för att tävla med Disney. Antz var ett försök att släppa en 3D animerad film med myror i sig innan Pixar kunde och samtidigt producera den dyraste filmen någonsin på den tiden: Prinsen av Egypten. Den blev en stor markering inom judisk filmhistoria och än idag anses vara bland de bästa animerade filmerna från 90-talet. Den uppmärksamheten var exakt det Disney ville ha, vilket tyvärr riktades mot Dreamworks och Pixar, specifikt båda studios dataanimering som blev så populärt på den tiden. Vi kommer gå igenom Pixars succé förlängt i en kommande recension, men för tillfället säger vi att Pixar satte animering i ett nytt ljus som skulle påverka västerländsk animering i sin presentation, marknadsföring och berättande för all framtid och Dreamworks kort efter det skulle ändra på det ännu mera. Disney på andra sidan var fast vid deras traditionella animeringsavdelning och behövde fortfarande lägga pengar på filmerna som redan var delvis in i produktion. De testade med 3D animering (med Pixars hjälp) med Dinosaurier som kom år 2000, men det blev inte en sådan stor succé heller och Kejsarens Nya Stil och Atlantis: En Försvunnen Värld hjälpte inte situationen exakt. Vad det gjorde dock var att ge president Michael Eisner en tankeställare: varför minskar Disney inte animeringsstudions budget? Så istället för att producera en animerad film med en massa personal, som företaget gjorde på 90-talet, behövdes det en film med en handling som inte var lika stor som deras tidigare projekt, vilket Chris Sanders berättelse om en utomjording som landar på Hawaii verkade nästan vara gjord för. Så med Chris Sanders idé och Dean DeBlois tidigare lyckade arbete på Mulan skapades ett samarbete att filmatisera Sanders misslyckade barnbok från 80-talet om Stitch och hans vänskap med unga flickan Lilo från Hawaii. För att sätta allting i perspektiv hade Tarzan och Atlantis budgetar på ungefär 120 miljoner dollar var, medan Lilo & Stitch fick 80 miljoner dollar och speglar Kejsarens Nya Stils budget på 90 miljoner dollar. Det verkade vara en succé för Disney, då ifall man skulle räkna med Lilo & Stitchs marknadsföring tjänade filmen nästan dubbelt sin budget vid kassan och hade knappt tjänat inga pengar ifall filmen hade haft en 120 miljoners dollar budget.
Det finns diskussionen kring filmens kulturella aspekter, som filmskaparna klipskt nog bestämde sig för att bli en minuskel del i handlingen. Nani jobbar i en turistfälla, David är en surfare och Lilo lär sig hula, men bortom det inkluderar filmen inte hawaiianska stereotyper eller upprepar misstag Disney har gjort tidigare. Titelkaraktären i Pocahontas, Esmeralda från Ringaren i Notre Dame och Kida från Atlantis är onödigt sexualiserade minoriteter i var respektive film, men i Lilo & Stitch är Nani den enda vuxna kvinnliga människan med ett namn i hela filmen och hennes inkludering är nästan det motsatta av det i de tidigare nämnda filmerna. Hon är inte romantiskt intresserad någon karaktär och har knappt något intresse i att börja dejta, när hon är för upptagen att ta hand om sin lillasyster och är generellt stressad. David finns och han vill gärna dejta henne, bara att hon har mycket att ta hand i för tillfället. Ironiskt nog ser de andra filmerna barnsligare ut med deras föråldrade avbildning av minoriteter än filmen gjord för småttingarna. Filmens soundtrack är fylld med fem stycken Elvis Presley låtar och allihopa slår till hårt, men sedan finns de originella sångerna He Mele No Lilo och Hawaiian Roller Coaster Ride som sångare Mark Keali’i Ho’omalu och kompositör Alan Silvestri skrev för filmen, vilka spelas under förtexterna och surfmontaget. Båda sångerna är till och med sjungna på hawaiianska. Vad som är underligare dock är att Disney inte bestämde sig för att använda dessa delar i marknadsföringen. I Amerika användes Back in Black av AC/DC i trailers, som inkluderade att Stitch invaderade Disneys prinsessfilmer från 90-talet och Lejonkungen, för att förstöra de annars romantiska scenerna. I efterhand reflekterar dessa förhandsvisningar slutprodukten inte det minsta och verkade vara ett desperat försök från Disneys sida att ta en annars seriös och mörkkomisk film och sälja det till en publik som sökte efter simpel underhållning. Det är så amerikanskt trailers kan bli och har inte åldrats det bästa, men som tur är lyckades resten av världen nyttja kvalitéerna filmen redan hade för att sälja filmen.
Under filmens produktion var det några drastiska förändringar gjorda på filmens manus och några specialeffekter och när filmen hade premiär hade den kontroversiellt innehåll också, varav är scener och bitar dialog som har blivit ökända idag efter att ha blivit upptäckta av barnen som växte upp med filmen. Året innan Lilo & Stitch hade premiär blev Amerika ett offer för en terroristattack, under elfte september 2001 och skulle drastiskt förändra amerikanska långfilmer runt omkring den tiden. Många Hollywoodfilmer som hade överdriven action i sig blev censurerade, rakt av var tvungna att ta bort scener eller spelade in nya scener så berättandet blev på någon nivå sammanhängande. I fallet med Lilo & Stitch blev filmens klimax förändrat. Först var det tänkt att hjältarna skulle flyga ett plan igenom en stad för att stoppa Jumba från att ta med sig Lilo ut i rymden, men Disney förståeligt ville inte framkalla onödigt negativa känslor ur sin publik genom att påminna folk om 9/11 bara några månader efter det hände. Så i slutprodukten snor gänget inte ett stort flygplan och flyger igenom staden, utan istället flyger ett gigantiskt rymdskepp genom bergstoppar. I kontext med dagens överdrivna och explosiva actionfilmer är det utan tvekan tamt för dagens standard, vilket i sig självt är ett problem, fast en del av mig är helt okej med att Disney bestämde sig för att exkludera det och förminska mängden antydd spänning och skada som var tänkt från början. Ännu en scen som fick en stor makeover var Jumbas inbrott i Lilos hus. I början var det tänkt att Jumba skulle springa in och skjuta sönder Nani och Lilos hem med sin laserpistol, men eftersom vapenvåld var ett ganska stort och kontroversiellt ämne i Amerika under den tiden ändrades det till att Jumba kastade saker runt huset för att förstöra det. Åter igen en förändring som verkar konstigt i efterhand, när Skattkammarplaneten, som skulle släppas bara några månader senare, skulle ha många laserpistoler i sig, fast åter igen förstår jag Disneys inryckning på projektet. Vanligtvis är jag emot så stora förändringar, bara att i kontext med Lilo & Stitchs mål, ton och budskap var en minde och humoristisk skala det rätta draget. En annan detalj som många inte pratar om dock är de mera rasistiska implikationerna som exkluderades. I montaget där Lilo och Stitch utforskar Kauai var det tänkt att Lilo skulle visa Stitch ön och stötte på turistområdet, vilket ledde till scener där turister från Amerika hade kommit för att sola och bada, slänga nåra fula kommentarer mot Lilo och sist skulle Lilo skrämma turisterna i att tro en tsunami var på väg och allihopa borde springa. Scenen existerade för Stitch att inse hur mycket han tycker om Lilos excentriska natur och hur mycket båda har gemensamt, men i slutprodukten förvandlas det till ett knasigt montage backat av en Elvis Presley låt och Stitch tycker om Lilo helt plötsligt istället. Sedan var det ytterligare en förändring ganska nyligen när filmen lades till på Disney+, där istället för att Lilo gömde sig från Nani i en torktumlare gömmer hon sig nu bakom en pizzalåda. Är man medveten om dessa förändringar när man ser filmen är det nästan en uppenbarelse till varför vissa scener ser så drastiskt annorlunda ut och varför karaktärsmotivationerna blir så underliga under filmens sista tredjedel. Gantu hade tänkt ha en lömskare bakgrund, i att han var rädd att förlora sitt jobb efter att ha misslyckats att transportera Stitch in i exil och som ett försök att förbättra sitt rykte försöker fånga Stitch även fast han har fått ordern att ignorera honom. Så när högsta rådsdamen ger Gantu sparken var det tänkt att Gantu skulle vara ond och totalt ignorerade order för själviska avsikter, men i slutprodukten blir han avskedad för ingen stor anledning. Han hade omedvetet kidnappat Lilo, men rådsdamen hade ingen aning om det i den scenen. Utav allihopa dock får Jumba den största smällen, då i ett försök att animera helt nya scener verkar animatörerna ha haft bråttom, eftersom Jumbas modell i de nya scenerna är inte det minsta lik alla de andra scenerna han är med i. Sedan verkar hans galenskap simpelt försvinna och blir en lättsmält närvaro, även fast resten av filmen har byggt upp till en scen där han släpper lös galenskapen för att fånga Stitch och under filmens klimax skulle han nog njuta av våldet som utspelas. Dessa förändringar och konstiga motivationerna bakom karaktärerna får filmens andra halva att kännas så annorlunda från den första halvan och det verkligen skadar filmen när man återvänder till den så många år senare. Det verkar smått när man bara läser det här, men jag lovar att dem små förändringarna har en stor påverkan på filmen narrativt.
Så det är scenerna som ger tittarna de visuella spektaklen Disney har riktat sig in på under 90-talet och är förväntat från dem vid det här laget, bara att som tur är handlar inte filmen om det. Det är inte ett stort spektakel som Atlantis och inte en knasig komedi som Kejsarens Nya Stil, utan istället en kombination av dem filmerna med ett stort lager av drama lagt ovanpå. Enligt filmskaparna var Dumbo en stor inspiration för Lilo & Stitchs estetik, där den använder sig av liknande animeringstekniker och färger som användes i Dumbo och andra Disney projekt från den tiden. Efter Disneys tidigaste filmer användes gouache färger för animeringen och bakgrunderna istället för gammaldags akvarellfärger, men för Lilo & Stitch användes akvarellfärgerna på bakgrunderna för att göra dem mjukare och skapade en ännu mera romantiserad miljö. Självklart var Lilo & Stitch gjord med digitala verktyg, men tack vare de riktiga färgarna får världen extra textur, även fast karaktärerna kan sticka ut från bakgrunderna i vissa tagningar. Målet här var att skapa en värld som var känslomässigare än det Disney hade producerat innan och återvända till de simplare och implicit mörka och sorgsna berättelserna som satte företaget på kartan. Trots sina humoristiska ögonblick och sin gimmick marknadsföring, är Lilo & Stitch riktigt mänsklig och dramatisk i jämförelse med resten av deras filmografi. Handlingen centrerar kring att Nani kämpar att få vara sin lillasyster Lilos vårdnadshavare efter att deras föräldrar dog i en bilolycka, någonting Nani och Lilo interaktioner orsakar att deras relation inte är det bästa i ögonen på amerikanska socialarbetaren Cobra Bubbles. Någonting som är reflekterat från Stitch perspektiv också, där Jumba och Pleakley försöker ta Stitch ifrån sin nya familj på Jorden. Filmen tar dessa konflikter riktigt seriöst och leder till scener som slår till publiken rakt i magen och tvingar dem att sitta igenom de förlängda sorgliga delarna utan några repliker som tar dem ut ur den spänningen och känslan. Ingen karaktär är glad över det som händer, inklusive Bubbles som inser vilken negativ påverkan han har på Nani och Lilo även fast det är någonting som måste göras för Lilos bästa. Att en mainstream familjefilm under 2002 pratar om denna ökända relationen mellan Amerika och Hawaii är riktigt djärvt för sin tid och är fenomenalt än idag. Naturligtvis leder allt detta till ett förväntat lyckligt slut från Disney, bara att än idag är resan dit tragisk och är packat med många nyanser och detaljer man kanske missar vid sin första visning. I början på filmen ger Lilo en jordnötsmårsmacka till en fisk, eftersom hon tror den specifika fisken kontrollerar vädret och hon kan inte riskera att missa en dag och när jordnötssmöret var slut hemma behövde hon köpa nytt och därmed kommer försent till hula träningen. Senare i filmen får vi reda på att Nani och Lilos föräldrar dog i en bilolycka när det var kraftigt regn ute. Så filmen indirekt säger att Lilo känner sig skyldig över sina föräldrars död och därför måste ge fisken en macka varje dag så ingen sådan olycka sker igen, eller kanske i förhoppningar att någonting positivt kommer in i hennes liv för en gångs skull. Trots allt har hon inga kompisar, har blivit utstött av andra tjejer i hennes ålder och hon hatar sin syster hon bor tillsammans med. Sedan finns det också detaljen att när Stitch landar på Jorden börjar det regna och det första som händer är att han blir påkörd av en lastbil. Det krävs inte mycket hjärnkraft att lista ut Lilos besatthet med Elvis Presley härstammar från att hennes föräldrar lyssna på mannens musik regelbundet.
Den konkreta kopplingen filmen gör dock är referensen till Den Fula Ankungen sagan, men filmen bestämmer sig för att inte rama in det som en ytlig tolkning av sagan och hur den direkt reflekterar det som händer i handlingen, utan istället presenterar det som ett stort steg för Stitchs karaktärsutveckling. Jumba praktiskt taget skapade den ultimata livsformen, som har förstörelse och kaos inskrivet i sitt DNA och är tillräckligt smart att förstå funktionerna för alla objekt runt omkring sig. När det gäller att förstå känslor dock är det en helt annan värld för honom, till gränsen där han måste fråga en liten flicka vad Den Lilla Ankungens budskap är. Jumba programmerade ingen mening i Stitchs liv bortom hans destruktiva natur, så när Stitch har inget kvar att förstöra början han ifrågasätta sin egna existens och i sin tur ifall han har känslor eller ej. Så senare drar Stitch slutsatsen att han egentligen inte hör hemma tillsammans med Nani och Lilo, då han förstör allting han rör i den familjen, så han flyr mitt i natten i förhoppningar att hans riktiga föräldrar kommer och räddar honom, som i sagan, men i slutändan är hans förälder bara en galen vetenskapsman som ser honom som inget annat än en artificiell livsform som kan plockas isär. På sätt och vis lär sig Stitch den komplicerade sidan av känslorna Nani och Lilo känner och för första gången utvecklar vishet inom sig själv och när Lilo blir kidnappad av Gantu har han inget annat val än att rädda henne. Både Lilo och Stitch hade utan tvivel de bästa karaktärsbågarna i en Disney film på många år när filmen först kom, vilket är imponerande eftersom målet här var att göra dramat simplare som Disneys tidigaste dagar. I min recension för Snövit och de Sju Dvärgarna pratade jag om hur den filmens narrativ var simpel och fungerade för sin tid och när vi rör oss in i framtiden måste en konstform utvecklas och Lilo & Stitch verkade vara den naturliga utvecklingen från den klassiska Disneysagan till en modernare tolkning av en liknande berättelse, där budskapet och konflikterna får nyanser och samtidigt behåller den känslomässiga driften som Disney har satt en trademark på vid det här laget. Som ett litet barn älskade jag utomjordingarna, rymdskeppen och skämten, fast jag ska inte förneka att karaktärerna Lilo och Stitch är vad som egentligen fängslade mig och är anledningen till varför jag såg den så ofta och tittade på alla medelmåttiga spin-off serier och filmer också. I min vuxna ålder har jag har blivit känslomässigt döv till flesta filmer från min barndom och nya filmer detsamma, fast det är scener med dem två karaktärerna som resonerar med mig än idag. Hawaiian Roller Coaster Ride scenen och scenen där Nani sjunger Aloha ’Oe till Lilo, såväl som scenen efteråt, är fortfarande någonting mitt hjärta inte kan hantera. Kalla det för kopplingar till personliga upplevelser, nostalgi eller vad ni än vill, det är bara omöjligt för mig att sitta igenom dem ögonblicken utan att jag har en massiv käslo-våg som drunknar mig, någonting väldigt få filmer åstadkommer när jag återbesöker dem. Sedan försvinner den känslan omedelbart efteråt, när man blir påmind om att Disney planerar att skapa en nyinspelning i nära framtiden, som blir ersatt av ilska och nihilism. Vad kära Disney säger med den här nyinspelningen är att den första filmen var absolut skräp och den här gången ska de göra samma film igen, bara större och bättre, tillsammans med regissören av klassikerna G.I. Joe: Retaliation och Now You See Me 2 och med manusförfattaren som har skrivit ingenting innan. Antar att det här segmentet är ägnat till att visa er hur partisk jag kan vara med filmer ibland och är varför någonting som det här upprör mig och nyinspelningarna av Skönheten och Odjuret, Aladdin och Djungelboken fick ingen stor reaktion ur mig, då min personliga koppling till dem första filmerna är väldigt liten och nyinspelningarna var så tråkiga att jag inte orkade ha någon reaktion i huvud taget. Lejonknugen filmen var det stora alarmet för mig dock, i att Disney inte längre brydde sig om konstnärlig integritet och istället försökte sälja en zombie version av det första verket till en bred publik, som försvann ur folkmassans medvetande lika fort som den kom. Lilo & Stitch nyinspelningen kommer vara så själlös och så outhärdligt pompös att jag har varken energin eller orden för att sammanfatta mina tankar kring den; mållös kan man säga.
Under min senaste visning var det jobbigt för mig att inse hur besviken man blev vid slutet. Tecknen på alla förändringar var för tydliga och påverkade berättandet under den sista akten kopiöst, med den inkonsekventa animeringen på ställen, tonskift som inte är rimliga, motivation som är svag hos karaktärer som tidigare i speltiden var krävande och starka, logiken hoppar fram och tillbaks, montage känns påklistrade och vissa skämt kan kvalificeras som för barnsliga. Fast jag är en person som är villig att se förbi dem bristerna. För mig är Lilo & Stitch en film som är bättre än några av sina delar, där filmen har några av de bästa delarna någonsin i en film från Disney och familjefilmer generellt. Konststilen är fantastisk, känslorna är höga och är presenterade till publiken diskret, musiken är stenhård, karaktärsbågarna är närvarande och är bland de komplexaste Disney har sett i alla sina huvudkaraktärer och filmen är annars bara så skoj att titta på. Visar sig att Disney kan tackla på sci-fi ifall de hanterar det rätt, vilket vi kommer gå igenom ytterligare i nästa recension. Lilo & Stitch har sina svagare element till sig, men resten är så bra att resten av Disneys filmografi ser medelmåttig ut i jämförelse och är någonting Disney aldrig skulle återskapa igen.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
