Skattkammarplaneten (2002)
Låt oss segla tillbaks till mitten på 80-talet. Disney företaget ligger finansiellt risigt till, med spelfilmer som inte tjänade pengar och deras animeringsavdelning skapade inte särskilt bra eller stora filmer på den tiden. Taran och Den Magiska Kitteln var en absolut katastrof vid kassan och med kritiker, till gränsen där president Michael Eisner ville stänga ner all animering företaget producerade. Den stora personen som fortfarande hade högt hopp för avdelningen, i störst del för att Eisner praktiskt taget tvingade honom, var studiochefen Jeffrey Katzenberg, som ville återskapa Disneys tidigaste succéer som Snövit och de Sju Dvärgarna och Askungen. Företaget satt på de största talangerna inom animering i Amerika och ville nyttja dem. Animatörer Ron Clements och John Musker jobbade som regissörer på Mästerdetektiven Basil Mus och den filmen tjänade tillräckligt mycket pengar att Disney lät dem fortsätta sitta i regissörsstolarna för kommande projekt. Under andra halvan av 80-talet kom VHS band folk kunde köpa och titta på långfilmer hemma och med den möjligheten i sikte släppte Disney alla sina klassiska animerade filmer på VHS och som ett resultat tjänade företaget tillräckligt mycket pengar att de blev tillräckligt säkra att satsa extra på deras kommande animerade filmer. Så när animatörer och regissörer hos Disney kom med idéer för filmer blev flesta saker godkända av Katzenberg. Bland de första som kom fram med koncept var Clements och Musker som föreslog en filmatisering av Den Lilla Sjöjungfrun och idén att modernisera klassikern Skattkammarön av Robert Louis Stevenson, genom att utspela berättelsen i yttre rymden. Katzenberg såg mer potential för marknadsföring i Den Lilla Sjöjungfrun, då det handlade om en prinsessa, materialet hade potential för en minnesvärd musikal och de hade precis kommit i kontakt med låtskrivarna bakom Little Shop of Horrors som verkade ha stor talang. Clements och Musker regissera Den Lilla Sjöjungfrun och blev den största filmen från Disney på flera år och med en kassasuccé under sina bälten gick duon till Katzenberg igen och hoppades på att han godkände produktionen på Skattkammarön filmatiseringen, men Katzenberg ville hellre att Aladdin blev prioriterad och därmed blev de tvungna att jobba på den istället. Aladdin blev en ännu större succé än Den Lilla Sjöjungfrun och nu trodde duon att de äntligen skulle få skapa deras passionsprojekt, men ändå var Katzenberg skeptisk. I frustration ville Clements och Musker lämna Disney och hitta finansiellt stöd hos ett annat filmföretag, så Katzenberg och duon kom fram till en kompromiss där de skulle regissera Herkules och direkt efter det fick jobba på Skattkammarön filmatiseringen. Herkules kom och var en svagare succé i jämförelse med Den Lilla Sjöjungfrun och både Clements och Musker erkänner det var en film de inte brydde sig om och slutproduktens ytliga kommentarer på trendig 90-tals popkultur och oinspirerade handling reflekterade det, då filmen var ett hinder för båda att jobba på Skattkammarplaneten.
Det var fem år mellan Herkules och Skattkammarplaneten och animeringsvärlden gick igenom en tid där folkets behov för traditionell animering förminskades för varje år som gick förbi. Dataanimering var utan tvekan en faktor, just för Pixar, men den största förändringen i animeringsvärlden och västerländsk film i sin helhet kom i formen av en film om ett grönt troll. Shrek kom 2001, var den största filmen Dreamworks hade sett och var ett sätt för producent Jeffrey Katzenberg att göra narr av Disney, efter att han blev praktiskt taget mobbad ut ur företaget. Att säga filmen var en succé vore inte tillräckligt, när filmen var praktiskt taget överallt och alla pratade om den ett långt tag, hjälpte också att den hade en kritiskt belönad uppföljare som tjänade nästan dubbelt så mycket pengar som första filmen och allting annat runt omkring filmen var omöjligt att komma ifrån. Filmen har till och med överlevt i dagens filmklimat tack vare nostalgi och memekultur, till gränsen att filmen är lika relevant nu som när den först släpptes och vuxna som växte upp med filmen skapade en ironisk amatör nyinspelning i formen av Shrek Retold, som ni kan se gratis på Youtube ifall ni vill. Somebody once told me the world was gonna wrong me. Anledningen till varför jag tar upp det här är för att filmklimatet under första halvan av 90-talet och filmklimatet i början på 2000-talet har praktiskt taget inget gemensamt, tack vare Pixars innovation inom familjeunderhållning och Shreks självmedvetna och satiriska sinne för humor som resonerade starkt med vuxna på den tiden och underhöll barn samtidigt. På grund av den här massiva förändringen och misslyckade succéer animeringsavdelningen hade under den andra halvan av 90-talet, visste varken producenterna eller filmskaparna hos Disney vilken riktning studion skulle gå i, därmed var alla filmerna efter Mulan väldigt annorlunda i förhoppningar att någonting skulle fastna hos en bred publik. Pixar och Dreamworks blev större och större, medan flesta människor hade blivit uttråkade med Disneys ostiga musikaler och inriktning på en yngre publik och därmed hade inga större problem med att lämna företaget bakom sig. Studio Ghibli var en stor faktor i detta också, men vi går igenom det en annan gång. Skattkammarplaneten, en film som släpptes året efter Shrek, var då en besvikelse vid kassan och kom inte i närheten att få pengarna tillbaks som spenderades på produktionen och marknadsföringen. Kritiker verkade inte vara så öppna till den heller, speciellt i en tid där Pixars kvalité överskuggade filmen och den hade inte den tillräckligt klipska sidan någonting som Shrek och Kejsarens Nya Stil hade eller mogenheten från någonting som Lilo & Stitch eller Prinsen av Egypten. Responsen från folkmassorna och Disney de själva orsakade att Clements och Musker lämnade Disney… i åtminstone ett halvår tills de återvände för att starta produktionen på Prinsessan och Grodan.
Den hysteriska och klyschiga frasen "någinting… IN SPACE!!!" är ett kort och effektivt sätt att sammanfatta ett verk på. Det är läskigt passande här, då premissen i Skattkammarplaneten är nästan identisk med Skattkammarön, bara att den här gången utspelas det i rymden mellan planeter istället för på havet mellan landmassor. Tro det eller ej så är Skattkammarplaneten Disneys första helt animerade science fiction film de började producera och den enda som kom i närheten av det området innan 2002 var Atlantis: En försvunnen Värld, som kvalificeras som en science fantasy hellre än ren sci-fi. Inga övernaturliga element, endast utomjordingar och avancerad teknologi. Specifikt är det steampunk, då den kombinerar rymdfarkoster, framtidig teknologi och utomjordingar tillsammans med en äldre estetik, vare sig det är designs på skeppen, utstyrsel eller tvistar på etablerade klyschor inom genrefiction. John Silvers design är märkvärdigast av allihopa, då istället för att ha ett träben, handkrok, ögonlapp och en papegoja med sig, har han ett metalliskt ben som kan ändra längd och realistiskt stötta hans kropp, en arm som kan byggas om till olika sorters verktyg och vapen, ett cybernetiskt öga som delar samma funktioner som en kikare och Morf är hans djur som kan transformera till vad som helst. Rymdskeppen är bokstavliga båtskepp i rymden och sjömännen har på sig kläder som skulle passa in på 1600-talet. Estetiskt är filmen långt bort från Stevensons bok och när det gäller handlingen är det några förändringar också. Jim är nu en tonåring istället för ett barn som i boken, Delbert är en doktor inom astronomi och inte en läkare, kaptenen Alexander Smollett är en kvinna den här gången och får namnet Amelia och en massa förändringa kommer upp under filmens sista tredjedel, men vi går igenom det lite senare. Det som sticker ut i Disneys version dock är att motivationerna bakom karaktärernas beteenden och karaktärsdynamikerna inte är det minst lika dem som är med i boken. Som tidigare sagt är Jim äldre i den här versionen och i sin tur är hans attityd kaxigare, karaktären är fast mellan barndom och vuxenlivet och därmed är frustrerad med sig själv och andra runt omkring honom och hans karaktärsbåge är då att bli en mognare person och hitta sin sanna fadersfigur i formen av John Silver. Hans far drog vid en ung ålder och har utvecklat en rebellisk personlighet och ingen respekterar honom, därmed använder han Silver för att fylla in det tomrummet hans far lämnade, tills han får reda på att Silver är en pirat som egentligen inte bryr sig om honom, men till slut inser Silver att han egentligen bryr sig mer om Jim än skatten och Jim använder sina talanger för att rädda dagen, förvandla sin energi till något positivt, klarar sig i skolan och gör sin mamma stolt. Det är sannerligen inte detsamma som i boken, då mamman inte ens var med i boken och hade ingen form av familjekonflikter i huvud taget, men det är fortfarande snyggt strukturerat, Jim och Silver har en personligare relation än vad de hade i boken, då Jim är aktivare i handlingen tack vare sin ålder och kan nu stå upp mot Silver när de inte håller med och ger Silver fler anledningar att värma upp sig till Jims personlighet än faktumet att Jim är bara ett vanligt barn som det är i boken.
Jim i boken var tänkt att vara läsarens blick in i bokens värld och som ett resultat behövde inte en märkvärdig personlighet eller ha en karaktärsbåge, då motivation och igenkännande är det enda som egentligen behövs för den rollen och bokens genre, men film kommer inte undan lika lätt och då kände Disney att filmen behövde ett budskap som resonerade med barn och vuxna, så Jim blev äldre och fick en personlighet som kapitaliserade på den rebelliska attityden som var så övervägande i tonårskulturen på 90-talet och tidiga 2000-talet. 90-talet i västvärlden hade anti auktoritet i andan hos musik, serier och film, något som hade en påverkan på den då lättrörda tonårspubliken och företag ville skapa verk som gav dem samma typ av upplevelse, inklusive Disney. Varav flesta har inte åldrats särskilt bra och tyvärr är den simplare och billigare sidan av den underhållningen reflekterad i Skattkammarplaneten. Bortom sin attityd är Jims karaktär ytlig och klyschig, dessutom är dialogen som centrerar kring honom så direkt och uppenbart som det kan bli, där filmen konstant lagrar på anledningar för publiken att sympatisera och empatisera med honom, men filmen oftast gör detta genom dialog och är inte det minsta diskret. Orsakar att jag känner mig manipulerad in i att tycka om Jim och därmed gjorde jag nästan det motsatta vid min senaste visning och detsamma gällde när jag först såg filmen på bio i min barndom. Hans dialog och presentation generellt är ganska irriterande när man ser filmen som vuxen nu också, när hans surfande försöker vara cool och hipp, den klyschiga tonårsdialogen och hans hörbara uttryck är nästan hysterisk, i att filmskaparna så hårt som möjligt försöker relatera filmen till tonåringar. Att skriva tonåringar är riktigt svårt, ska inte förneka att Skattkammarplaneten behövde konstant skriva om sitt manus så det passade för en familjevisning, dessutom är tonåringar folk som konstant hittar ny mening för varje fem-tio år som går, då varje generation har nya intressen som är unikt för den generationen och bygger sina personligheter baserat på deras intressen, familjeliv och media de konsumerar. 90-talet och tidiga 2000-talet var anti auktoritet och den första formen av auktoritet i flesta människors liv är deras föräldrar, så att Skattkammarplaneten bestämde sig för att gå i fadersfiguren och den moderna riktningen var rätt val, bara att Jims karaktär inte är tillräckligt originell eller har en banbrytande karaktärsbåge eller bakgrund för att göra filmupplevelsen fängslande. Det är varför flesta kritiker såg filmen som standard när den först kom och Hitta Nemo året efter skulle visa hur man skapar en fängslande film med liknande teman. Här är ett exempel på där den svenska översättningen faktiskt är bättre än filmen i sitt originalspråk, då Jims repliker är ändrade för att låta naturligare och inte så uppenbart som en kaxig tonåring från tidiga 2000-talet; tidlösare kan man kalla det. Någonting man känner är svagt i Clements och Muskers tidigare filmer är bristen på en stark huvudkaraktär med en ännu starkare motivation. Ariel var en standard tonåring, Aladdin och Herkules var hjältearketypen och Jim får åter igen rollen som tonåringen som inte tycker om sin fadersfigur och är värre än Ariel i detta fallet när Jim åker på rymdäventyr för att han vill göra situationen bättre för sin mor; ett stoiskt mål, men knappast något fängslande för en publik, eller åtminstone i hur filmen ramar in det. Basil Mus fungerade och filmteamet skulle få ett bättre grepp på huvudkaraktärerna i sina kommande projekt, men vi pratar om det när vi väl kommer dit.
Fast med estetiken Clements och Musker valde ligger prioriteringen inte i fördjupade karaktärer, utan istället karaktärsdramat och äventyret och med deras tidigare filmer i åtanke är det inte konstigt att Skattkammarplaneten är riktigt underhållande när den behöver vara det. Eftersom Skattkammarön handlar mera om karaktärerna och varje karaktärs beslut i handlingen, bestämdes det att karaktärernas handlingar blir filmiska istället, något som filmen gör effektivt. I boken trillar en berusad Arrow av båten efter att Silver gav honom för mycket att dricka, medan i filmen etableras en rivalitet mellan Mr. Arrow och piraten Scroop och under en actionsekvens slänger Scroop ner Arrow in i ett svart hål helt baserat på att han inte tycker om honom. Jim får skulden för det och senare i filmen kommer det tillbaks där Scroop möter ett liknande öde som Arrow. Supernova/svarta hålet sekvensen är än idag snyggt konstruerad och strukturerad, med rätt mängd skoj, spänning och skämt för att visa av sina färgglada karaktärer och fläckfria scenografi. Rymdskeppet är en 3D modell och därmed kan kameran röra sig hur den än vill och animatörerna kan lägga karaktärerna ovanpå tagningarna när de blev bestämda, vilket gör scenen filmisk och packad med energi och även fast filmen är snart tjugo år gammal smälter den traditionella animeringen in med 3D modellen riktigt snyggt. Scenen är likt Big Ben segmentet i Mästerdetektiven Basil Mus på det viset. När gänget kommer till den titulära skattkammarplaneten följer scenerna boken tillräckligt med några små förändringar, som att Morf och B.E.N. följer med Jim när han smyger tillbaks på skeppet och kampen för skattkartan är annorlunda, men som filmen är nu fungerar det helt okej tack vare det behärskade och flotta filmskapandet. Många verkar inte ha fastnat för karaktärerna Morf och B.E.N., då de är antingen irriterande eller är i vägen eller gör knappt någonting i handlingen, vilket är lätt förståeligt och jag håller med, bara att tack vare filmens manus och filmatisering av boken har B.E.N. en större närvaro och Morf är inte bara längre en papegoja som egentligen inte behövde vara med, utan den här gången ser han till att kartan fastnar på skeppet och nu måste Jim smyga på skeppet för att hämta den och samtidigt neutralisera skeppets kanoner, istället för att bara hissa upp ankaret som i boken. Tyvärr får publiken inte spendera tillräckligt mycket tid på planeten för att bygga upp spänning kring planetens ursprung och mysterier, men filmen gör ett bra jobb för att skapa en logisk anledning till varför planeten skulle sprängas från ingenstans och så filmens klimax kunde få en så kallad tickande klocka. Det hela är så överdrivet och exkluderar själva interna konflikten på piraternas sida mellan Silver och besättningen och ersätts av visuellt spektakel, men i kontext med resten av filmens action/äventyr inriktning passar det fint in och leder till väldigt minnesvärda och häpnadsväckande sista trettio minuter. Allting etablerat tidigare i filmen kommer tillbaks också, som att Delbert blir självsäkrare och rycker in när det behövs (fulländar sin lilla karaktärsbåge) och Amelia hamnar i en position där hon måste förlita sig på andra och kan inte se ner på andra längre (fast att hon blir tillsammans med Delbert vid slutet är en underlig detalj och än idag förstår jag inte varför det inkluderades.) Att Silver måste bokstavligen välja att antingen rädda skatten eller Jim är en briljant detalj och gör hans karaktärsbåge komplett och Jims surfande från början av filmen kommer tillbaks där han räddar dagen. Skattkammarplaneten fungerar på ställen Atlantis misslyckades, i att Skattkammarplaneten inte inkluderar en massa onödiga troper, endimensionella sidokaraktärer eller klyschor för att motivera karaktärerna att ta sig från Punkt A till Punkt B, dessutom skippar pretentionen att den faktiskt handlar om något större och karaktärerna har faktiskt djup till sig den här gången. Silver är ute efter rikedom som antagonisten i Atlantis, men omständigheterna runt omkring honom, både med Jim och resten av rollistan, gör honom till en förståelig karaktär och även har en karaktärsbåge samtidigt som han är filmens antagonist. Detta är en fördel att ha ett källmaterial som är så tidlöst och klipskt som det är, istället för att följa klyschor som blev populära inom Hollywood ända sedan filmindustrins början.
När jag bestämde mig för att gå igenom Disneys animerade filmografi fruktade jag att återvända till filmerna från 2000-talet. En del för att jag trodde filmerna inte skulle ha åldrats särskilt bra och en annan för att den tiden är så ökänd för Disney, åtminstone kvalitémässigt. Resultatet var nästan det motsatta, då jag var väldigt glad över att lära mig om filmernas bakgrunder och samtidigt se dem igen i vuxen ålder, då filmerna är fortfarande kvalité. Kejsarens Nya Stil, Lilo & Stitch och Skattkammarplaneten har definitivt sina uppenbara brister, men generellt var dem tre underhållande, hade unika och snygga produktionsvärden, animering som är bortom den här världen, grym musik och samtidigt är inte det minsta likt någonting Disney har gjort innan. Mottot kring "släng saker på väggen och se vad som fastnar" kan fungera ifall man ger rätt folk kreativ frihet istället för att följa en riktning redan utlagd av någon annan. Är Skattkammarplaneten bland universumets sju underverk? Mitt svar skulle nog vara nej, fast samtidigt tyckte jag om den mer än vad jag hade förväntat mig och är någonting jag inte skulle ångra att se igen. Världen är kreativ, karaktärerna och deras interaktioner är skoj, blandningen av 3D och 2D animering är nästan fläckfri, presentationen är filmisk och filmens sista halvtimma gör att man nästan glömmer av filmens svagare delar. Utav alla Clements och Muskers filmer är Skattkammarplaneten den mest bortglömda, då Mästerdetektiven Basil Mus, Den Lilla Sjöjungfrun, Aladdin och Herkules har överlevt i popkultur medan Skattkammarplaneten verkar ha försvunnit nästan helt och hållet. Det sägs att nostalgi kommer varje tjugo år och ifall det stämmer kanske vår generation kommer skapa nytt intresse för 2000-tals filmerna genom internets oförutsägbara metoder. Vissa har gjort essäer om filmen och vilket underskattat mästerverk det är och jag är inte hundra procent ombord på det påståendet, men jag tycker om den tillräckligt att jag rekommenderar den. Första halvan har sina problem, men den andra halvan är så spännande och skoj att jag nästan inte bryr mig om det. Dessutom är vi på väg mot en skarp nedförsbacke ändå, så… spänn fast säkerhetsbältena.
Mitt Twitter: Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
