Kejsarens Nya Stil (2000)
Det är slutet på 90-talet. Disney hade enorma succéer med sina animerade projekt under tidiga 90-talet, både finansiellt och kritiskt, fast efter ett tag började deras succéer förminskas. Stilistiskt ändrades deras animeringsavdelning för att passa en äldre publik i ett försök att vädja till Akademin för filmer, som ett sätt att marknadsföra filmerna som prestige och kritiskt belönade för framtida investerare i Disney företaget och en bredare publik än vad de hade innan. Som ett resultat av för mycket inblandning från producenternas sida var filmerna inte lika väl bemötta som Disney hade hoppats på, med inkluderingen av underliga tonskift i handlingarna, för många barnvänliga element i handlingar som annars var så seriösa, marknadsföring som inte trovärdigt reflekterade filmerna och det hjälpte inte heller att världen inom animering började gå i helt andra riktningar i Amerika. Batman: The Animated Series var bland de största animerade serierna på amerikansk tv och samma filmstudio, Warner Brothers, återskapade Looney Tunes komedi med deras Animaniacs och Tiny Tunes program. Don Bluth hade skapat Landet för Längesedan, Resan Till Amerika och Änglahund under det förra decenniet, som skulle ha en stor påverkan på kommande animerade filmer från andra filmföretag, det var en massa andra animerade filmer som kopierade Disneys stil (Anastasia, Svanprinsessan och Quest For Camelot bara för att nämna få) som folk blev trötta på väldigt snabbt och Pixar hade precis stigit in i långfilmsbranschen och bemöttes med beröm omedelbart med Toy Story, Ett Småkryps Liv och Toy Story 2. Sedan har vi inte ens nämnt Prinsen av Egypten och det stora flödet med anime som kom på 80-talet och 90-talet. Det verkade som att animeringsvärlden var redo att fortsätta utan Disney, någonting Disneys nya investerare var väldigt medvetna om. Deras filmer tjänade pengar, men inte i närheten av vad de gjorde för fem år sedan, så som ett försök att producera större succéer blev det stora förändringar inom alla avdelningar hos Walt Disney Pictures. Direkt-till-video uppföljare till deras animerade filmer på 90-talet skapades hos Disney Toons, för att kapitalisera på VHS begäran som uppkom under den tiden. De var allihopa fula, billiga och riktigt dåliga, men de tjänade pengarna Disney ville ha. En handfull nyinspelningar av deras klassiska filmer och klassiska animerade filmer släpptes på bio och tjänade okej, men var inte särskilt omtyckta. Disneykanalen skapade sina egna långfilmer och ju mindre vi pratar om dem desto bättre. På grund av dessa enorma förändringar i den typiska Disney andan var det inte konstigt att deras egna animeringsstudio skulle bli lämnad ifred och samtidigt bli tillsagda att ändra på den fundamentala stilen Disney företaget hade haft i så många år till dess. Därmed var flesta projekt animeringsavdelningen jobbade på drastiskt annorlunda från varandra och året 2000 är ett extremt exempel. Under samma år släppte Walt Disney Animation Studios Fantasia 2000, Dinosaurier och dagens huvudämne: Kejsarens Nya Stil. Fantasia 2000 var en uppföljare till Fantasia från 1940, Kejsarens Nya Stil var en komediduofilm och Dinosaurier var ett samarbete med personal från Pixar för att skapa studions första helt CG animerade långfilm och var den största filmen utav alla tre. Tre drastiskt olika filmer från samma studio under samma år.
Kejsarens Nya Stil var inte tänkt att vara den galna Chuck Jones komedin vi har idag, utan istället var tänkt att vara en seriös musikal i samma anda som resten av Disneys då nya och stora filmer som Skönheten och Odjuret, Aladdin och Lejonkungen. Under 1997 kom Lejonkungen regissör Roger Allers och Katter Dansar Inte regissör Mark Dindal för att kontakta musiker Sting (från The Police) för att skriva sånger för ett helt nytt animerat projekt som då hette Kingdom of the Sun. Efter Elton Johns stora sånger i Lejonkungen lät det rimligt att ta en brittisk låtskrivare för att komponera Allers nya musikal och Disney folket var nöjda med musiken Sting skapade för projektet. Handlingen var i störst del en kopia av Prinsen och Tiggargossen av Mark Twain, som Disney gjorde en kortfilm av med Musse Pigg som båda titelkaraktärerna. Roger Allers medgav att han försökte inkludera så många olika karaktärer och genretroper att handlingen var knappt existerande och som ett resultat av det var cheferna hos Disney inte nöjda med produkten. Så premissen ändrades istället till kejsarens svårigheter och karaktärsbåge efter att ha blivit förvandlad till en lama av en häxa som ville ha tronen, utan några sångsekvenser. Tråkigt nog hoppade Allers av projektet för att jobba på kommande animerade filmer från Disney medan Dindal fortsatte jobba som regissör på den nya idén för Kingdom of the Sun, som skulle få en helt ny ton, handling och sinne för humor. Gick från Kingdom of the Sun till Kingdom in the Sun och sist till den fullständiga titeln The Emperor’s New Groove/Kejsarens Nya Stil. Pascha gick från en dubbelgångare röstad av Owen Wilson till en tjock och ödmjuk familjeman röstad av John Goodman, Yzma fick en dum lakej så hon hade någon att dela humoristiska repliker med, Kuzcos kärleksintresse försvann och ovanpå Stings storband instrumentering sjöng Las Vegas stjärnan Tom Jones. Många var missnöjda med förändringarna, inklusive Allers, men slutresultatet verkade vara omtyckt av många när den först släpptes och recensionerna från kritiker var positiva.
När det gäller mina egna personliga åsikter kring dessa förändringar är jag överlycklig att vi inte fick filmen som var först planerad. Generellt tycker jag inte om när producenter –eller folk vars jobb är det motsatta av att ha en kreativ vision– ska stiga in i en produktion och göra förändringar, men när det gäller Kejsarens Nya Stil är slutresultatet mycket bättre än vad Kingdom of the Sun någonsin kunde ha varit. Med de filmiska ambitionerna projektet startade med och musiken som skulle imitera musikstilar från en helt annan kultur, skrek filmen Pocahontas inspirerad pretentiöshet; en film som försökte representera en kultur så ordentligt som möjligt och misslyckade med allting i processen. Sedan finns det Herkules, som Kingdom of the Sun började likna mer och mer, vilket var en film som var överallt när det gällde ton, konflikter och handling. Disney tittade på Pocahontas och Herkules, såg hur dem inte bemöttes särskilt bra och gjorde allting i sin makt för att inte upprepa det, så vi fick slapstick komedin istället. På det viset fanns det absolut ingen chans att filmen kunde få en stor motreaktion från folk och anklagas för kulturell appropriering. Kejsarens Nya Stil är så borttagen från kulturen den ska representera att diskussionen kring sådant är nästan helt irrelevant, i att den enda kopplingen man kan göra är att filmen utspelas i Peru och filmen har en massa lamor i sig. Vad filmen är istället är en äventyrsfilm med många komiska karaktärer som inte blir inblandade i en större handling, inte så annorlunda från Djungelboken, Bernard och Bianca i Australien och Robin Hood; man är med på den roliga resan istället för att bli känslomässigt fängslad i centrala- och tematiska konflikter. Alltså en tecknad film och inte en animerad film. Det var riktigt uppfriskande att få återbesöka Kejsarens Nya Stil efter de granditösa presentationerna de tidigare Disney filmerna hade, med deras ändlösa sångsekvenser, handlingar vars skalor var för stora och påtvingade, rollistor som var överfyllda och spelade karaktärer som var meningslösa i handlingarna och konflikterna var gränsfall opassande för yngre barn. Det är varför den komiska tolkningen av en mytologisk berättelse fungerar bättre i Kejsarens Nya Stil än i Herkules, då konflikterna inte är det minsta relevanta i jämförelse med humorn och sedan är handlingen egentligen en ursäkt att bygga skämt och minnesvärda repliker ovanpå. Så därmed kan Kronk spela kock i en scen och prata med ekorrar utan att det på något vis är annorlunda i kontext med konflikterna och karaktärernas personligheter. Det är som när Musse Pigg spelar en prins eller när Snurre Sprätt och Helmer Mudd sjunger opera tillsammans. Som en publik köper man den logiken och tillåter filmskaparna att ta med en på den underliga resan. I en banal, ingen filler, hoppa-från-en-sketch-till-en-annan komedi som detta ifrågasätter publiken inte varifrån antagonisten fick en dryck som fysiskt förvandlar hjälten, lika seriöst som i episka Herkules var antagonisten fick en dryck som gör att handlingen fungerar. Även fast Herkules är bokstavligen baserade på mytologiska berättelser, verkar det som om Kejsarens Nya Stil är den mytologiska filmen, med sina tidlösa konflikter, skämt och känslomässigt drivna huvudkaraktärer. Filmen tar den klassiska stilen från Disneys filmer från 40- och 50-talet och lägger humor ovanpå det, som vi kommer gå igenom mer detaljerat senare. Jag vet att stycket här är repetitivt, fast det är någonting jag inte kan upprepa tillräckligt ofta för att visa hur bättre Kejsarens Nya Stil är på att kontextualisera sina skämt än flesta andra komedier från Disney, i att den struntar i att tvinga publiken känna några extrema känslor förutom skratt och sympati.
Ifall filmen var endast detta dock hade den varit i samma stil som klassiska Looney Tunes kortfilmer i ett långfilmformat, men eftersom filmen är en Disney produkt kunde hela filmen inte bara vara en serie med skämt utan någon typ av berättarbåge, så vi har en huvudkaraktär som börjar självisk, arrogant och elak och vid slutet blir godhjärtad. Pascha är redan en komplett karaktär och kan lära Kuzco vad man tjänar på att vara en god ledare, till skillnad från Yzma som bara tar det hon vill ha oavsett hur hemska konsekvenserna är. Det är simpelt men effektivt och fyller i ’vill ha och behöver’ konflikten huvudkaraktären har, vilket är att Kuzco vill ha bergstoppen för sig själv, men inser under sin resa det viktiga med delande och bindning med andra, genom Pascha och hans familj. Kronk har liknande värden som Pascha, men under filmens gång får uppenbarelsen att personen han hjälper så mycket egentligen är elak och därmed lär sig att hjälpa rätt människor, som ett sätt för att lära barn att vissa människor (till en viss gräns) inte förtjänar hjälp, även fast man har varit snäll mot dem under en väldigt lång tid och de fortsätter vara elaka. Så vid filmens slut är det inte Kuzco eller Pascha som stoppar Yzma, utan istället Kronk. "Och hur stor var chansen att jag skulle dyka upp just här?" Allt det är grymt och fungerar i denna typ av film, men när det gäller strukturen kunde det hela varit originellare. Har man sett en komedifilm centrerat kring två karaktärer på en resa tillsammans har man egentligen sett Kejsarens Nya Stil innan. Duon tycker inte om varandra först, lär sig att tycka om varandra lite grann och respekterar varandra, men vid slutet på akt två blir de osams på grund av en missförståelse och vid början på akt tre är de på samma sida igen och måste skynda sig för att rätta till allting. Som tidigare sagt är karaktärernas motivation och personligheter ordentligt etablerade så dessa ögonblick är rimliga i handlingen, men det är lite tråkigt när en sådan annars klipsk komedi inte bryter ifrån dessa genretroper och klyschor.
Sedan är det skämten dem själva, som är för det mesta väldigt roliga och familjevänliga, men de antingen fyller roller i dessa klyschor eller har bara inte åldrats så bra. "No homo" kyssen passar inte riktigt in exempelvis och ibland kan klippningen kännas långsam i jämförelse med många andra nutida komedier, men samtidigt måste man presentera filmen i rätt perspektiv. Filmen är nu tjugo år gammal och under dem tjugo åren har våra smaker ändrats drastiskt, vilket är varför många tittar tillbaks på 2000-talet med inte särskilt nostalgiska glasögon eller med stolthet. Det finns klassiker som Shaun of the Dead, Hot Fuzz, O Brother, Where Art Thou, Släkten är Värst, Borat, The Royal Tenenbaums, Mean Girls, Bruce Almighty, Tropic Thunder och Napoleaon Dynamite. Sedan finns det den obskyra sidan, som Mind Game, Trion Från Belleville, Team America, Idiocracy och många andra, men generellt har komedifilmer från den här tiden väldigt ökända rykten och det speciellt gäller komedifilmer för barn. Jag växte under den här tiden, så jag tjänade inget på att filmerna jag precis listade var bra eller ej, eftersom det fanns ingen chans att jag var i passande ålder för visningarna eller för mig att förstå skämten. School of Rock var det stora undantaget, då resten var mera skrivna med en vuxen publik i åtanke, som Shrek och Madagascar filmserierna, medan resten var ganska usla eller medelmåttiga och det ända sättet för mig att få någonting likt Kejsarens Nya Stil var antingen att se filmen igen eller förlita mig på Looney Tunes klassiker på tv. Filmer som Kung Fu Panda och Bortspolad skulle återuppliva den typen av humor igen för bioduken, men det fanns en tid under tidiga 2000-talet där familjefilmer generellt var absolut skräp, inklusive Disneys egna filmer, vilket gör att Kejsarens Nya Stil sticker ut bland mängden.
Jag förväntade mig allt detta jag precis har tagit upp vid min senaste visning, men vad som slog mig som hårdast var hur absolut vacker filmen var. Bakgrunderna ser ut som om de hör hemma tre timmars lång fantasy epok, med de ibland vridna kameravinklarna för att ge illusionen att olika kameralinser används, färgpaletten konstant ändras för att passa varje individuell karaktär och deras roll i filmen och musiken består många gånger av storbandsinstrumentering och ibland byter ut det mot en orkester för att sälja de mera dramatiska och genuina ögonblicken. Bakgrunderna hanterades i sina tidiga stadier under produktionen av Kingdom of the Sun av animatör och bakgrundskonstnär Doug Frankler, som fick inspiration från Disneys tidigaste filmer och deras användning av Pool of Light som han kallade det. Där bakgrundskonstnärerna gjorde vissa områden i bakgrunderna ljusare för att ge tittaren intrycket att scenen hade en ljuskälla som lyste på en väldigt specifik del utav bilden, för att få tittarens uppmärksamhet och gjorde det tydligare var i bilden karaktärerna skulle röra sig. Man kan se den tekniken användas överallt i Kejsarens Nya Stil, speciellt under nattider eller i miljöer med många skuggor i sig.
Ur: Lady och Lufsen (1955)
Ur: Kejsarens Nya Stil (2000)
Ger intrycket att idén kom upp under produktionen av Kingdom of the Sun och även fast produktionen blev drastiskt annorlunda bevarades estetiken för bakgrunderna. Så de absolut vackra, underbart detaljerade, färgglada och riktigt djärva bakgrunderna tjänar scener där Kronk faller ner för några trappor och Yzma trillar i lera. Chuck Jones bakgrunder brukade vara kreativa och i de välkända kortfilmerna han regissera var bakgrunderna viktiga delar i berättelsen han berättade och Kejsarens Nya Stil bevisar att en animerad komedi inte kan överleva på endast dialog och simpla visuella skämt, utan behöver ögongodis också. Jag fick tänka på Kung Fu Panda under min senaste visning, i att den filmen är ett Jack Black fordon om en överviktig panda och samtidigt har bland de vackraste bakgrunderna CG animering har att erbjuda. Animeringen i sig självt i Kejsarens Nya Stil är lika snyggt, som visar av animatörernas talanger för komisk tajming, fånga hastiga rörelser och gör att varje slag känns som om det slår till ordentligt på karaktärerna. Det är inte extremt våldsamt som Looney Tunes, exempelvis blir Kuzco inte platt och Yzma exploderar inte i tusen bitar, men det är snyggt utfört fortfarande och kvalitén är konsekvent igenom hela speltiden. Någonting som också är viktigt att peka ut är att Chuck Jones kortfilmer kvalificeras som breda och stora rörelser genom karaktärer som skriker ofta, vilket sannerligen var fallet med en handfull kortfilmer han regissera, men för det mesta var karaktärernas uttryck diskreta och minimala och det viktigaste är att Kejsarens Nya Stil är för det mesta diskret, tills de större scenerna där det behövdes överdriven tecknad logik.
En del av mig var orolig att återbesöka Kejsarens Nya Stil efter så många år. När jag var liten var humorn det unikaste med projektet och skulle vara något sällsynt i flera år efter det. Idag riktar många familjefilmer utanför Disneys dörrar in på komedi för att sälja sig till en bred publik, men i flesta fall har dem filmerna ingenting som gjorde Kejsarens Nya Stil speciell och det var konstnärligt uttryck. Kejsarens Nya Stil har ett okej manus där karaktärerna kan säga en humoristisk replik eller två, men i slutändan är dialog en väldigt liten del av flesta filmer, något filmskaparna insåg och bestämde sig för att verkligen sälja alla aspekter i berättelsen, det vill säga visuella skämt, bakgrunder som förstärker känslorna i scener, en musikstil som passar, karaktärer värdiga att tycka om som har hög motivation och energi och en komisk tajming där alla dessa element samarbetar för att få varje skämt att landa ordentligt. Tjugo år senare och det väldigt få animerade filmer som packar in så många skämt och vackra bilder samtidigt och att det fungerar för en bred publik gör Kejsarens Nya Stil värd att återbesöka och är någonting som kommer åldra ganska väl i jämförelse med flesta animerade komedier som släpps idag.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
