mrtambourineniclas.blogg.se

En nyinspelning av klassikern Berlin Alexanderplatz och det är ett tre timmars monster uppdelad i fem akter, som avbildar Francis olagliga invandring in i 2015 Berlin, där han får träffa droglangare och långsamt stiga in i den kriminella världen som korrumperar en man som vill inget annat än att vara ärlig i en värld fylld med oärlighet och fusk. Strukturellt och konceptuellt finns det några idéer och teman här som man har sett i många andra gangsterfilmer och utan att avslöja för mycket kan jag ta upp filmer som Scarface (både första filmen och nyinspelningen) och hur Berlin Alexanderplatz nyttjar många delar ur den berättelsen och implementerar dem effektivt. Filmen känns ganska repetitiv och takten kan kännas långsam eftersom filmen är så lång, men samtidigt finns det Once Upon A Time in Hollywood, Doctor Sleep och speciellt The Irishman som exempel på väldigt långa moderna filmer som vet exakt vad som behövs för att få publiken fatt bli ängslade hela tiden och gör alltihop på drastiskt olika sätt, medan Berlin Alexanderplatz är lite långsam och frustrerande på ställen, märkvärdigast när gangsterfilm genretroper dyker upp. Annars är detta en stenhård upplevelse där produktionen är galen, filmskapandet är nästan fläckfritt och huvudrollerna är oförglömliga.

Stor rekommendation från mig.

Detta är en film som inte är gjord för mig. Handlar om tre tjejer från tre olika generationer som samlas för att minnas och diskutera Magical Doremi, en tecknad barnserie från tidiga 2000-talet, för att sedan åka runt i Japan för att ha skoj för att komma ifrån deras stressiga och komplicerade personliga liv. Innan jag såg Looking for Magical Doremi hade jag noll idé om vad Magical Doremi var och efter filmen är jag minde utbildad om namnet och dess ursprung, dessutom har filmen inte mycket annat att erbjuda när det gäller handling, centrala konflikter, utmanande berättande, enastående filmskapande eller något märkvärdigt originellt under sin speltid. Trots allt det kommer detta vara bland mina favoritfilmer från i år. De tre huvudkaraktärerna är så söta, roliga och snyggt skrivna att det smittar av sig, till gränsen där man inte bryr sig ifall deras konflikter är konsekventa eller förstärker berättandet. Det är väldigt slice of life, då karaktärerna har det skoj med varandra och så bryts ett dramatiskt ögonblick ut och så spenderar karaktärerna en märkvärdig tid på det ett tag och när det är löst tar karaktärerna aldrig upp det igen och istället fortsätter med sina liv. Takten och berättandet kändes organiskt och naturligt för mig på grund av det och när det väl är dags att fortsätta till nästa sekvens är motivationerna tydliga och filmen förlitar sig inte på överanvända klyschor eller dialog för att få konflikterna att tolkas som rimliga för publiken och istället fokusera på vad som är viktigt i filmen: karaktärerna, konflikterna och skämten. Har ni sett någon anime i erat liv kommer skämten inte vara nya och ifall ni är trötta på 'slice of life' taggen tvivlar jag på att ni kommer hitta något färskt eller något tjockt att bita it, men för mig var animeringen riktigt bra för denna typ av genrefilm, skämten kändes väldigt sena 90-tal och tidiga 2000-tal, karaktärerna var faktiskt värda någonting och var inte endast där för att bli omtyckta på den ytligaste nivån som möjligt (som resten av animeindustrin vill ha från sina huvudkaraktärer) och de dramatiska ögonblicken kändes genuina och kom från en sann plats, istället för en manipulativ och genomtänkt plats som resten av animering i år har kommit från. En lång mening, jag vet, fast jag tyckte om den så mycket och med ett olidligt långsamt Corona år med tråkiga animerade filmer var detta uppfriskande och kommer garanterat hamna bland mina största guilty pleasure filmer från hela det kommande decenniet.

Stor rekommendation från mig.

Den senaste animerade filmen från Pixar och är den andra långfilmen från dem som går direkt till Disney+ och till skillnad från Själen verkar Luca passa på den plattformen, med sin premiss med låga insatser, begränsade visuellt rika sekvenser och animering som inte förbryllar en lika stort. Borta är de realistiska bakgrunderna, otroliga koncepten och komplexa handlingarna som var med i Pixars tidigare projekt och istället är detta en grundlig, fundamental och igenkännande berättelse som inte behöver fängsla publiken med onödiga detaljer som dem jag listade innan. Sjöjungfru premissen direkt tagen ur Den Lilla Sjöjungfrun och bortom faktumet att huvudkaraktärerna är fiskmonster finns det inget annat som skulle kunna kvalificeras som fantasy och logiken slutar med att de är människor när de är torra och fiskmonster när de är blöta, så handlingen och reglerna lutar tillbaks så publiken får tid att njuta av miljön, atmosfären, den långsamma takten och karaktärsinteraktionerna och påminde mig om Studio Ghibli filmer som Uppe På Vallmokullen och Lånaren Arrietty. Där filmen faller samman är i premissen och den stela strukturen litegrann, även fast filmen vrider tillräckligt på konventioner och bär en stenhård metafor på ryggen, som gör upplevelsen mindre tråkig än vad den annars kunde ha varit, där konflikterna centrerar kring ett tråkigt race med en ganska lätt bortglömd antagonist. Karaktärskonflikterna fungerar bra i alla fall trots deras klyschiga natur och åter igen är skalan så låg att de intensiva ögonblicken känns större i kontext med tonen och man verkligen bryr sig om huvudkaraktärerna. Jag blev också ganska känslomässig nära slutet och filmens sista scen gjorde det svårt att inte tycka om Alberto, även fast jag hatade honom under den större delen utav speltiden. Luca är en okej familjefilm som blir bättre tack vare sentimentaliteten inskrivet i sitt DNA och förhoppningsvis ger Pixar Enrico Casarosa ytterligare en chans i regissörsstolen i framtiden.

(svag) Rekommendation från mig.

När A Quiet Place först kom mindes jag att upplevelsen var en kvalité rysare med en tillräckligt sofistikerad och dramatisk tvist på genren att jag rekommenderade den och detsamma gäller nog för uppföljaren nu också. Utav alla skräckfilmer från Hollywood dock var A Quiet Place Part 2 en stor överraskning för mig, då den första filmen verkade stå stolt på sina egna ben och behövde inte expanderas i en uppföljare, men vi är nu här och den är okej. Det har utvecklats till en ganska bra zombie film och jag hade hoppats på att idéerna blev expanderade och tyvärr förlitar filmen sig för mycket på spänningen och spektaklet den här gången. Inte till en irriterande gräns och det gör en inte nödvändigtvis besviken, bara att jag hade gärna velat se en dramatisk vikel och fortsätta ha så lite dialog som möjligt, fast nu kändes upplevelsen ganska standard och förlitade sig inte lika mycket på kvalitéerna första filmen hade, känner jag i alla fal.

(svag) Rekommendation från mig.

Den här tog mig tillbaks till lågbudget fantasyfilmer från det absolut tidigaste dagarna i den internationella filmindustrin, där berättelsen har läskiga fantasy element som egentligen är där för att bära en metaforisk innebörd hellre än spektaklet sig självt. Samma känsla fick jag från Gräns från 2018, bara istället med en mera sofistikerad och Australisk presentation. Så filmen är långsam som sirap och tragisk som The Babadook och är anledningen till varför ni borde se den och samtidigt är en enorm förvarning.

Stor rekommendation från mig.

Först kom Luca med sin Den Lilla Sjöjungfrun inspirerade premiss och nu kommer Önskedraken med sin Aladdin inspirerade premiss. Önskedraken är gränsfall en nyinspelning av Aladdin, med likadana teman, karaktärer och delvis konflikter också, bara att den blir unik med miljön den är utspelad i och animeringen är drastiskt annorlunda. Den första sagan om Aladdin faktiskt utspelas i Kina, då den miljön var exotisk för den iranska publiken som fick höra den, så nu har vi en filmatisering av samma berättelse som faktiskt utspelas i Kina. Alla online har jämfört Önskedraken med Aladdin vid det här laget så jag kan väl lika väl göra detsamma och lista sakerna jag tycker fungerar bättre i Önskedraken: Huvudkaraktärerna är bättre skrivna och har minnesvärda personligheter den här gången, konflikterna mellan dem två var känslomässigt och inte lika klyschigt, budskapet hade mer nyans till sig och var naturligt integrerat, draken fick sin egna karaktärsbåge och humorn var roligare. Annars är det en ganska standard familjefilm som förlitar sig för mycket på dialog och även fast animeringen är imponerande är konststilen inte den starkaste på ställen. Generellt tyckte jag om den trots den klyschiga och uttjatade stilen flesta västerländska familjefilmer tenderar att ha och utav allt innehåll som finns på Netflix är Önskedraken inte så farlig.

(svag) Rekommendation från mig.