Frost (2013)
Som flesta sagor började historien om Frost för länge sedan. Walt Disney hade idéen på tidiga 30-talet att skapa en spelfilm med animerade segment som visade livet hos danska författaren Hans Christian Andersen, med spelfilm sekvenserna som skulle visa Andersens liv och de animerade sekvenserna visa av hans klassiska sagor som Den Fula Ankungen, Kejsarens Nya Kläder, Den Lilla Sjöjungfrun och Snödrottningen. Planeringar ändrades och Walt Disney avbröt projektet så han kunde fokusera på den första animerade filmen någonsin: Snövit och De Sju Dvärgarna. Sedan blev Andersen projekten aldrig av och Walt Disney ville skapa egna filmatiseringar av både Den Lilla Sjöjungfrun och Snödrottningen, men på grund av finansiella problem under andra världskriget på 40-talet sköts båda projekten upp. Efter succén med Den Lilla Sjöjungfrun under 1989 ville ett flertal animatörer och regissörer hos Disney tackla på en filmatisering av Snödrottningen, men Jeffrey Katzenberg ville fokusera på deras redan planerade projekt Skönheten och Odjuret och Aladdin, så projektet lades undan ytterligare en gång. Tills de kom till 2000-talet där då Disney president Michael Eisner ville se projektet komma till liv ifall John Lasseter observerade och kontrollerade hela projektet, men liksom tidigare försök blev det aldrig av och Lasseter fortsatte hålla sin uppmärksamhet på Pixars kommande filmer och filmer hos Disneys egna animeringsavdelnings som redan hade påbörjat sin produktion. Under sena 2000-talet, när John Lasseter var studiochef hos Disney animeringsavdelning, kom idéen från hans kamrat Chris Buck att de skulle ta Snödrottningen sagan och vrida om det för att bli någonting nytt och annorlunda, vilket verkade få Lasseter att vilja sparka igång projektet och förvandla det till en långfilm. Efter Trassels succé var Disneys producenter och Lasseter fullkomligt övertygade att Frost skulle bli en succé och äntligen ta till sig en vuxen publik.
Att säga filmen var stor vore att underskatta hur stor filmen egentligen var, då den översteg succén en vanlig Disney film på den tiden hade och nådde popkultur status, med sånger alla kände till och karaktärer alla kände igen. Så med en sådan populär film är det knappast underligt att det följde en del pinsamhet i hur folk tog emot den och hur marknadsföringen hanterades, med att folk döpte sina egna barn efter karaktärerna och en massa medelmåttiga spinoff projekt utan Disney officiella varumärke på sig är märkvärdiga exempel på absolut nonsens, men i slutändan verkade flesta som såg den och filmkritiker tycka om hela upplevelsen, inklusive föräldrar som under de senaste åren inte hade fastnat för ett Disney projekt sedan 90-talet och filmen borde bli igenkänd för det. Sedan tidigare på 2000-talet och 2010-talet hade Disney inget större intresse att fängsla vuxna eller intellektuellt utmana en yngre publik, med filmernas simpla premisser, lättsmälta budskap och karaktärer som hade karaktärsbågar folk hade sett innan, medan Frost försökte bryta sig ifrån dem aspekterna som folk annars hade vant sig vid. Filmen fortsätter uttrycka den här idéen om att göra det oväntade och okonventionella igenom speltiden, med karaktärer som konfronterar Disney troper i dialogen såväl som i sångsekvenserna och när filmen först släpptes var dessa aspekter till berättandet uppfriskande för många som såg filmen, som att karaktärer bokstavligen säger till Anna att hon inte kan gifta sig med en person hon precis har träffat och Hjärtat Slår Upp Sin Dörr är en romantisk låt och samtidigt är filmens "skurk låt" som Disney är kända för, eftersom Hans egentligen förklarar anledningarna till varför han vill bli tillsammans med Anna, det vill säga att hitta ett ställe han "känner sig som hemma" genom att bli kung. Trots sina rötter inom fantasy inblandar filmen inte lika mycket magi som företaget annars gör, då Elsa och trollen i skogen är de enda som öppet använder sig av magi och det händer väldigt sällan, vilket visar både att filmen inte är där för spektaklets skull utan istället karaktärsdramat och de magiska elementen är metaforiska hellre än bokstavliga i budskapet filmen försöker få fram till publiken. En del av mig vill ge filmen extra poäng för att den visar behärskning och självförtroende i hur den presenterar sina konflikter och integrerar element in i handlingen, men samtidigt verkar det som meningslösa poäng när, i den större bilden, är dessa aspekter till berättande i Disney filmer långt ifrån unikt.
Den Lilla Sjöjungfrun hade en klar linje mellan att vara sjöjungfru och människa och använde det för att presentera en berättelse om en tonåring som vill utforska och bli en vuxnare individ, någonting som har varit närvarande i många filmer från Disney, såväl som att uttrycka det temat genom sånger och metaforer, medan Frost visar av hur destruktivt ett budskap som Den Lilla Sjöjungfrun har kan ha på en yngre publik. Anna vill bli tillsammans med en man efter att ha varit instängd i slottet under så många år och karaktärerna explicit och repetitivt kritiserar hennes öppenhet och lust för en annan man hon precis träffade, någonting som har varit en hård kritik mot Disneys andra prinsessor filmer, vilket är en underlig sak att inkludera i en Disney film utav alla saker när den här sidan till filmerna har knappt existerat. Snövit sökte inte romans och Askungen detsamma, medan Törnrosa, Ariel och Jasmins motivationer hamnade mer i rötterna av att de ville bryta ifrån deras kontrollerande miljö och faktiskt göra någonting som var skoj och tillfredställande, vilket inkluderade en man i en relation. Säger inte att de tre sistnämnda karaktärerna är perfekt förverkligade i sina respektive filmer, men i slutändan är de ofarliga för barn som mest, speciellt i jämförelse med allting annat som finns på marknaden. Prinsessan och Grodan hade meta element till Tiana karaktären och hur hon egentligen inte behövde en man och vid slutet på filmen har hon en ändå, medan Frost är nästan det motsatta, där Anna vill ha en man och vid slutet blir hon tillsammans med en kille vars relation båda måste jobba hårt på för att bli en ordentlig romans, som folk i verkligheten behöver göra. Vilket är en annorlunda sak att inkludera i en film när de andra elementen är annars så simpla. Exempelvis de båda endimensionella antagonisterna, Olof, gay försäljarna i stugan och trollen som sjunger om vilken patetisk karaktär Kristoffer är och hur Anna måste vara hos honom och förvandla honom till en bättre man, vilket kan tolkas mycket hemskare i jämförelse med allting Disney gjorde med sina prinsessor på 90-talet. Det är riktigt mixat i kvalité, klumpigt integrerat och förlitar sig för mycket på dialog, men i slutändan ska jag inte förneka att Anna och Kristoffer relation är vad som bär upp filmen till nya höjder, då deras interaktioner är söta, de delar bra kemi och är tillräckligt motsatta från varandra där de hjälper varandra att bli bättre individer, inte bara attraktiva huvudkaraktärer som blir tillsammans vid slutet. Olof är dessutom det bästa med hela filmen, i att han är öppen för förändringar oavsett ifall dem är negativa eller positiva, som exempelvis att en snöman blir tvingad att leva under sommarsäsongen, som är en kontrast mot Annas behov av att endast ha positiva förändringar, vilket i sig är en utav de få ögonblicken där filmen inte stavar ut en karaktärsbåge med dialog och istället presenterar det visuellt och genom sång. Så det är underhållande när dem tre karaktärerna spenderar tid med varandra, samtidigt som handlingen inte kommer i vägen, som deras första scen tillsammans, vandringen upp till Elsas slott och innan de träffar trollen, vilket är tyvärr inte en stor del utav filmens speltid.
Elsa är en karaktär som måste bära på många saker, några skulle säga för många. Hon är kunglig, under filmen går hon från prinsessa till drottning, är syster till en annan huvudkaraktär och nästan dödar henne, hon är filmens huvudkaraktär så väl som en antagonist, filmens teman centrerar kring henne, hon är en stor del till filmen men är inte på skärmen lika ofta som resten av rollistan, metaforiska iskrafter är konstant närvarande hos henne och har två skurkar hon måste sätta stopp för. När det gäller komplexa känslor och höga insatser är Elsa på toppen av rollistan, då hon är mest torterad, krossad, självdestruktiv, osäker och metaforiskt kall mot resten av karaktärerna, något man ser sällan av i vanliga filmer från Hollywood och speciellt i Disneys filmografi. Några exempel på liknande karaktärer, som lider av isolering och döden hos en familjemedlem, i populär västerländsk media är Karl från Upp, Pink från The Wall och Robert Neville från I Am Legend, vilka är karaktärer som är ensamma och isolerade och samtidigt söker isolering som ett desperat försök att hitta fred i sina liv, men som varje respektive berättelse presenterar till oss är det en hemsk och onyttig verklighet karaktärerna skapar för sig själva och leder till ännu hemskare handlingar och konsekvenser. Elsa har varit inlåst i praktiskt taget hela sitt liv och så fort den bubblan spräcks flyr hon och när hon tror att hennes krafter är något vackert och underbart söker hon fred/frihet på det enda sättet hon vet: bygga sitt egna slott och fortsätta vara isoleringens regent. Hon stänger dörrar och Anna vill endast öppna dörrar och kärlek slår upp dörrar. Det är utan tvekan svårt att skriva en karaktär som är lika mycket hjälte som skurk, men en stor fördel de andra verken jag precis listade har är att de kunde öppet kritisera deras huvudkaraktärer och gjorde riktigt mörka saker mot dem som straff för deras själviska handlingar, fast samtidigt i Frost känns det som att Elsa kommer undan oskadad och har inte en liknande stark eller tragisk karaktärsbåge hon kunde ha haft eftersom filmen aldrig riktigt vill hårt bestraffa Elsa, även fast hon förtjänar det. Anna tekniskt sätt dör, men det var helt och hållet Annas egna handlingar och anledningen för hennes självuppoffring är värre eftersom det härstammar från att skurken kommer in och försöker döda Elsa och de få gångerna Elsa blir bestraffad är i händerna hos skurken. Karl medvetet väljer att rädda sitt hus över en utrotningshotad fågel, Pink väljer att långsamt bli galen bakom väggen han själv byggde och Neville... ja, ni får väl helt enkelt läsa boken. Man behöver inte kräva att Frost ska nå samma konceptuella och filosofiska höjder som I Am Legend för att vara bra, men något utmanande hade varit välkomnande istället för att slänga alla karaktärernas brister på en skurk som ändå är lätt bortglömd. Prins Hans är utan tvekan det absolut sämsta med hela filmen och rankar som bland de sämsta kreativa besluten i en animerad långfilm från Disney någonsin, både i vad han representerar för filmens meta element och hur han tar intressanta idéer och konflikter och istället gör att det hela handlar om hur ond han är istället för att karaktärerna behöver konfrontera obekväma sanningar om sig själva. Manusförfattarna och Disney de själva insåg vilken absolut lam och tam karaktär det är och bestämde sig för att exkludera det elementet nästan helt och hållet i uppföljaren, men den filmen går vi igenom en annan dag.
När det gäller dialogen kommer jag skippa över det mesta av det, då jag har redan etablerat i tidigare recensioner att dialog kommer vara ett problem för hela 2010-talets filmer från Disney, så istället vill jag prata om hur dialog blir integrerat i sångsekvenserna och i sin tur hur det används i filmen. I en traditionell musikal ska sångerna få fram känslan en eller flera karaktärer känner till en publik, samtidigt som det får handlingen att röra sig framåt. Inte exklusivt det naturligtvis, därför har vi en massa sånger i olika genrer och ämnen för att variera och utveckla i musikal genren, som exempelvis kan det bara vara så simpelt som en karaktärsintroduktion där karaktären bara sjunger om sig själv och hur grymma de är, som En Vän Som Jag från Aladdin. I Aladdin är sångsekvensen väsentlig, eftersom Anden karaktären är karaktären som både hjälten och skurken vill ha och sitter i centrum av den centrala konflikten, så Anden sjunger om vad som gör honom så speciell och publiken förstår varför Jafar vill ha honom så illa. Frost följer den här grundläggande regeln till hur sånger ska bli integrerade in i ett narrativ och faktiskt har en poäng att existera i en film med denna typ av ton, men när det gäller lyrik, musikalstil och filmskapande märker man brister i presentationen och ibland passar inte in i filmens sedan tidigare etablerade ton. Olof sång Om Sommarn är så borttaget från filmen som det kan bli, med en nästan drömliknande sekvens där all snö försvinner och stilen blir drastiskt annorlunda, vilket kommer från ingenstans och får Olof verka som om han är från en helt annan film. Kompositörer Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez hade liknande sekvenser i Nalle Puhs Film – Nya Äventyr i Sjumilaskogen, deras tidigare film hos Disney, där flera sångsekvenser utspelades helt borttagna från karaktärernas verklighet, som att Sången om Baxon utspelas i en svart tavla och Livet Är Som Honung är en dagdröm Nalle Puh har, vilket passade den filmen när det hela var så långt ifrån filmiskt ambitiöst och berättandet gör det tydligt vid filmens introduktion att tonen är lättsmält, existerar för humorns skull och behöver inte bekymra sig själv om logik eller seriösa konflikter i handlingen eller hur sångsekvenserna kommer i vägen för dem konflikterna. I Frost är det riktigt svårt att förstå vad sångerna lägger på bordet, förutom att karaktärerna bokstavligen stavar ut för publiken vad de känner, hellre än att ha karaktärer som inte riktigt kan uttrycka hur de känner eller har någon form av berättarbåge till sångsekvenserna eller använder sig av en klipsk metafor. I Nalle Puhs Film är den direkta lyriken och de simpla rimmen lättare att acceptera, men i en annars så seriös och ambitiös film som Frost måste det existera något annat, som exempelvis karaktär, stil, annorlunda struktur eller förtrollande lyrik, men Frost har oftast inte det och tolkas som om sångerna är gjorda för en yngre publik än vad resten av filmen antyder. Sångerna är gränsfall barnsliga och med tanke på alla teman och komplexa relationer filmen bär på känns det som om det inte passar, vilket inte är fallet med alla de andra animerade filmerna Disney producerade på 90-talet, då de passar perfekt in i filmvärldarna eftersom sångerna byggde upp världarna och inte tvärt om som i Frost där man märker att musiken planerades långt efter manuset var fulländat. Bristen på en traditionell skurk låt, en traditionell kärlekslåt och stenhård lyrik med karaktär får spårlistan att kännas tom.
Ifall man går tillbaks till Disneys musikaler på 90-talet reflekterar musiken miljön karaktärerna bor i, som exempelvis hur Herkules använder sig av Las Vegas gospel som en stor inspiration i sina sångsekvenser, i val av instrumentering, ton och struktur, vilket passade in i den generella visuella stilen filmen hade. Ringaren i Notre Dame använder sig av kyrkokörer, kyrkklockor och instrument från den tiden för att reflektera sin heliga och gotiska arkitektur. Sedan på 2000-talet hade Kogänget country som sitt stora tema och Trassel från 2010 försökte fånga ett ljud som skulle kunna höra hemma på medeltiden och samtidigt ha en samtidig estetik i sina popsång strukturer och mix. I Frost kan man ibland höra lite influens från den norska kulturen, men oftast är det begränsat till små ögonblick eller segment som inte är en del i ett sångnummer, då musiken låter mera som då nutida Broadway än forntida Norge. När filmen först släpptes pekade en del kritiker ut jämförelserna mellan Frost och Broadway musikalen Wicked, i att skådespelaren Idina Menzel var stora roller på båda projekten och sångernas ämnen var inte så långt ifrån varandra, med Slå Dig Fri som nästan en exakt kopia av Defying Gravity. Skönheten och Odjuret delar likheter med Frost i det här området också, när Skönheten och Odjuret hade Broadway skådespelare i huvudrollerna och sångsekvensernas scenografi och energi försökte fånga andan Broadway hade på den tiden och det fungerade för den filmen. Frost försöker ha samma soniska estetik som Skönheten och Odjuret i flera områden, men visuellt bor filmerna på helt annorlunda planeter eftersom ingenting Frost gör försöker fånga energin i musiken visuellt eller till och med nyttja sig av den animerade världen. Slå Dig Fri är populärast bland bunten och den visuella komponenten är en stor del till den sångens succé, när Elsa långsamt bygger upp isslottet och vinklarna bli kreativa och flotta, dessutom är packad med en stenhård struktur och passar vad som händer i karaktärsdramat. Med Om Sommarns abstrakta miljö åt sidan är resten av sångerna inte särskilt filmiska igenom deras större delar och tolkas mera som en scen på Broadway utan att ha den energirika presentationen Skönheten och Odjuret hade. Så flesta sångnummer känns långsamma, säkra och tomma, vilket var en stil som passade någonting så simpelt som Trassel och även Nalle Puhs Film, men blir ifrågasättande här där känslorna ska vara högre, karaktärerna mer investerade i handlingen, fantasy elementen mäktigare och insatserna seriösare, med Lite Att Jobba På som den största förolämpningen i spårlistan. Filmen har magiska troll som sjunger om kärlek, men färgerna håller sig desamma, scenografin blir inte underhållande kaotisk, trollen bara hoppar runt som skådespelare på en Broadway scen och förstör all spänning som kom från filmens tidigare scen där publiken vet att Anna är döende.
Med all kritik mot filmen åt sidan och subjektiva åsikter åt sidan så var Frost filmen jag hade som mest att skriva om utav alla filmerna från Disney än så länge, som filmens kontroversiella reaktion, den medelmåttiga presentationen som försöker fånga Disneys renässans på 90-talet och bristen på långvariga och tidlösa element. När filmen först släpptes föll jag för filmens uppfriskande karaktärer och budskap, såväl som några av sångerna, men när jag tittar på filmen idag verkar flesta saker bortom dem ögonblicken inte så genomtänkta eller har bara inte åldrats så bra. Det finns bara väldigt få ögonblick där filmen blir riktigt usel, som trollen, Hans och intrumenteringen i vissa sånger, men annars är filmen tillräckligt kompetent och när det gäller positiva sidor finns det en del också. Bakgrunderna är bland de vackraste jag har sett från Disney, ljuset i vissa sekvenser är bortom den här världen och huvudkaraktärerna är ganska bra. Vad som verkligen har fått filmen att ha föråldrats dock är filmens behov att bryta ifrån Disney klyschor och samtidigt agera som om det är en Disney produkt, med de påslagna sångerna, den absoluta mängden dialog, komiska ögonblick som förstör den seriösa tonen och de säkra karaktärsdesignerna. Med alla korten på bordet: Frost är okej. Det är en mixad upplevelse med bra saker och några inte så bra saker och under det kommande decenniet kommer man märka många aspekter till Frost många andra filmer försökte kopiera, inklusive från Disney de själva. Det är nu en kulturellt relevant film och kommer snart anses vara en klassiker av många, men för mig kommer den inte komma i närheten av att vara lika klassisk och ikonisk som flesta filmer Disney skapa på 40-talet, 50-talet och 90-talet. Vi får väl se om några år när Frost 3 släpps och inom tjugo år när Disney gör en spelfilm nyinspelning av Frost.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
