mrtambourineniclas.blogg.se

Konceptet för Röjar-Ralf började så tidigt som 80-talet, när videospel hade stigit in i världen för första gången och Disney ville se ifall de kunde kapitalisera på den nya konstformen. Företaget producerade Tron under tidiga 80-talet, som hade en videospel vinkel till sig och större delen av filmen utspelades inuti en dator, med en kreativ värld, genombrytande specialeffekter och en handling som var ganska abstrakt för sin tid. Idéen för Röjar-Ralf fortsatte existera i ett manusformat ett ganska långt tag, men det var inte förens sena 2000-talet där John Lasseter ville se ifall animeringsavdelningen kunde få namnet att komma till liv, vilket verkade logiskt på den tiden eftersom retrospel steg i popularitet och datorspel i sin helhet hade nått en ny nivå av popularitet, när barn som växte upp på 80-talet och 90-talet var nu vuxna under tidiga 2010-talet och introducerade spel till sina barn. Så Röjar-Ralf startar äntligen sin produktion med animatör Rich Moore i sin debutfilm som regissör och manusförfattarna Phil Johnston och Jennifer Lee blev kopplade till projektet, varav den sistnämnda samtidigt jobbade på manuset för en filmatisering av Snödrottningen av H.C. Andersen. En stor del av filmens marknadsföring var premissen att ett flertal kända videospel karaktärer skulle dyka upp i filmen, som exempelvis Sonic, Pac-Man och Bowser, något som fick folk att prata och se fram emot filmen. Filmen släpptes under 2012 och tjänade en massa pengar, fick positiva recensioner och för första gången på nästan tio år var en animerad film från Disney en enorm finansiell succé och rivaliserade andra animerade långfilmer på marknaden; Disney skapade en populär film som folk fastnade för igen och skulle inte ändras i nära framtiden.

Efter att ha återvänt till fantasifilmer med Prinsessan och Grodan och Trassel var det förvånande att Disney skulle igen återvända till sci-fi genren, när flesta utav filmerna de finansiera på 2000-talet var sci-fi äventyrsfilmer och folk verkade inte särskilt intresserade i dem och recensionerna var knappast hyggliga, men den här gången verkade det fungera och Röjar-Ralf är än idag omtyckt av flesta som såg den när filmen först släpptes. Den uppenbara uppskattningen folk hade var för alla referenserna filmen hade till klassiska arkadspel, men långsiktigt har folk verkat fastna för den centrala rollistan och deras tillfredställande karaktärsbågar. Ralf och Vanilja är karaktärer som är lätta att tycka om och relatera till, både i karaktärernas designs och deras personligheter, med Ralf som den muskulösa och känslomässiga hjälten och Vanilja som den snabba, kaxiga och roliga obehaget med en tragisk bakgrund och båda karaktärerna fungerade väl ihop, såväl som fullständigar varandras karaktärsbågar. Ralf får ingen som helst respekt från sina medarbetare eftersom han är skurken i sitt spel och krossar allt han rör. Som ett desperat försök att få åtminstone lite igenkännande bestämmer han sig för att bli en hjälte istället för en skurk, fast utan att åstadkomma något hjältedåd och därmed blir bestraffad för det. Vid slutet inser han att han måste göra något gott för att bli en hjälte och inte bara för igenkännandets skull, utan istället för att hjälpa dem som behöver. Det är reflekterat i antagonisten Kung Candy/Turbo, som också sökte att vara i rampljuset fast egentligen bara för igenkännandet och för att vara högsta hönset, inte så långt ifrån hur Felix är i början på filmen. Det visuella språket kommunicerar karaktärerna till publiken ganska bra också, med Felix i toppen på byggnaden och Ralf utomhus bland skräpet. Det är ganska simpla saker vi pratar om här nu och är presenterat ganska bra visuellt, men ändå bestämmer filmen sig för att inkludera en massa dialog som förklarar allting som händer ändå. Karaktärerna fortsätter prata oavsett vad situationen är eller vilken typ av ton scenerna siktar efter, även fast de inte behöver och ibland förstör hela scener eller skämt. Känns som att man upprepar sig själv genom att klaga över den otroliga mängden onödig dialog som är presenterat här, dessutom kommer vara ett problem i de kommande filmerna. Sedan är det de andra karaktärerna och rollerna de spelar. Felix och Tamoras romans i filmen känns underligt opassande i filmen, när det inte har mycket med handlingen att göra och deras relation har absolut ingenting med ingen karaktärs karaktärsbåge att göra. Det hela känns påtvingat och som slöseri på tid, vilket det är, dessutom reducerar Felixs potentiella karaktärisering och utveckling till knappt någonting. Det är lite tråkigt att Felix exempelvis inte delar dialog med Turbo, när de båda har liknande egokomplex, fast samtidigt i ett annat manus kunde Felix lätt kunnat vara skurken i berättelsen, men tack och lov bestämmer filmen sig inte för att dra det klyschiga kortet. I slutändan fungerar filmen okej, men en del av mig inbillar en film där skurken inte ens existerade, då hjältarna blir sina egna skurkar och måste lägga undan sina själviska behov för att lösa en kris de indirekt skapade (som det händer med insekterna i filmen,) vilket kanske hade fått filmen att nå samma höjder som Toy Story eller andra Pixar filmer gjorde, men som filmen är nu är Turbo svag, romansen påklistrad och den stora sista konfrontationen tråkig och kommer från ingenstans. Ett stort tema i alla kommande filmer från Disney efter Röjar-Ralf är bristen på en starkt skurk/antagonist och ifall man tittar på filmernas huvudkaraktärer och strukturer är det lätt att se varför. I tidigare filmer från Disney har det alltid handlat om hjälten mot skurken, med få undantag, där det har varit två karaktärer i mitten på den centrala konflikten, med kanske ett kärleksintresse vid sidan om som motiverar huvudkaraktären. I Trassel, Röjar-Ralf och framåt är det alltid en duo som ska konfrontera skurken vid slutet och eftersom filmen behöver ägna tid åt båda hjältarna blir skurken nästan bortglömd på vägen, då efterfrågan för en manlig och kvinnlig huvudroll prioriterar en tillfredställande skurk. Disney skulle bli av med skurkarna vid slutet på decenniet, men tills dess har alla kommande filmer liknande positiva och negativa kvalitéer till hur de hanterar sina skurkar och konflikter mellan hjältarna. Jag tror ingen skulle argumentera att skiftet till akt tre i Röjar-Ralf är det mest originella på planeten, men åtminstone är karaktärerna tillräckligt starka att man i slutändan bryr sig om hur allting kommer sluta och jag överdriver inte när jag säger att Ralf och Vanilja är det bästa med hela filmen och får resten av speltiden verkar tråkig i jämförelse.

Vi måste gå igenom en kort historia om videospel som en underhållningsform innan vi går vidare med att analysera Röjar-Ralf som en videospel film, då det hela försöker dra paralleller mellan berättande inom videospel och film. Det kommer ta en stund, men jag hoppas ni följer med så ni kan förstå mitt perspektiv kring hur Röjar-Ralf är komplicerad i sitt berättande. Videospel började nå popkultur status i arkader, med hitspel som Q-Bert, Pac-Man, Frogger och Donkey Kong, men senare flyttade sig till folks hem i formen av speldatorer och hemkonsoler som Atari 2600, Nintendo Entertainment System, Sega Mega Drive och Commodore 64. Tidiga 90-talet höjde folks intressen i arkader ett tag med spel som Street Fighter II och Mortal Kombat, såväl som flera andra fightingspel och en massa andra spel i olika genrer. Sedan dog arkaden och var inte värt att investera i när datorspel och hemkonsoler började accelerera i otrolig fart, efter att spel steg in i en 3D värld och lämnade arkaden bakom sig. Spel nådde en nivå av innovation, experimenterande och banbrytande på sena 90-talet och 2000-talet att helt nya genrer skapades nästan varje år, med Capcom, Konami, Valve och Nintendo som styrde skeppet framåt och inget verkade stoppa dem från att skapa kritiskt belönade spel som också var finansiella succéer. Försöker man gå till en arkad idag kommer man hitta ett flertal ping pong maskiner, några racer spel, en shooter och några retrospel som fick sina egna konsolporter på 90-talet, vilket ger få anledningar att faktiskt besöka en arkad såvida man inte är intresserad i obskyra spel som Tempest 2000 eller The House of the Dead 2... det vill säga ifall du bor i västvärlden. Flesta videospel som skapades på 90-talet och än idag är för det mesta producerade i Japan och är ganska japanska i stil, därmed är videospelsindustrin därborta drastiskt annorlunda från hur det ser ut här, inklusive i arkader. I storstäder som Tokyo och Kyoto är det inte svårt att hitta arkader som är fyllda med folk varje dag, inte i stor skillnad från hur vi går ut och spelar shuffleboard, bowlar eller något liknande, bara att det är i elektronisk form och barn och tonåringar deltar i det också med andra i samma ålder. Så många spel i Japan har en arkadkänsla till sig och flesta hemkonsoler spel som släpps därborta är mera fokuserade på handling, dialog och karaktärsinteraktioner (så kallade JRPGs) som håller på i över fyrtio timmar. Vad jag försöker meddela till er här är följande: Röjar-Ralf är västerländsk och väldigt amerikansk. Cameos som Bowser, Eggman och Pac-Man är inte valda för att de passar in i filmen tematiskt, utan för att de blir igenkända av folk som annars inte tänker på videospel och en äldre publik som känner igen Zangief, eftersom de troligen spelade Street Fighter II i sina yngre dagar, kommer ta med sina egna barn på bio för att se Röjar-Ralf. De skulle inte förstå ifall filmen gjorde en referens till exempelvis Gradius. Bortom referenserna är spelvalen en ganska ytlig observation kring vad videospel är också. I Röjar-Ralf har vi retro, racer och shooter, vilka var genrer som definitivt var som populärast när Röjar-Ralf gjordes, men reflekterar endast en liten del av industrin och är nästan utdöda idag. Senast jag sökte upp dem genrerna var retro moderna indiespel, bilspel förvandlades till fotboll och shooters blev färgglada battle royales som inblandar att man bygger saker för att överleva. För all sin kreativa presentation har avbildningen av videospel i Röjar-Ralf åldrats riktigt dåligt och visar ett försök från filmskaparnas sida att vara hippa med sin publik och missar måltavlan något kopiöst. Barn idag kommer nog ha det svårt att förstå varför någon skulle ens vilja spela Hjältens Pris eller Sockerkick när spel idag är så mycket kreativare och roligare än dem, speciellt barn i Japan. Fixar-Felix Jr. passar eftersom spelet ska vara föråldrat, men resten känns som konstiga inkluderingar idag och är endast där för att passa filmens tematiska element.

Allt det är naturligtvis inte stora kritiker mot filmen, så vi ställer oss istället en viktigare frågan: varför handlar Röjar-Ralf specifikt om datorspel? Efter att ha sett filmen nyligen har jag det svårt att svara på den frågan. På en ytlig observation analyserar filmen videospel premisser; den goda måste stoppa det onda och i flesta spel finns det ingen nyans till hela den konflikten. Så Röjar-Ralf har Felix som hjälten och Ralf som skurken (fixaren och röjaren) men det visar sig att Felix egentligen är ganska självisk och Ralf vill bara få lite igenkännande för att ha gjort ett sådant bra jobb i trettio år. Filmen är inte det minsta diskret om det, men videospel har sedan innan tacklat på det ämnet flera gånger. Spel som Shadow of the Colossus, Devil May Cry 3, Enslaved: Odyssey to the West, God of War trilogin och Metal Gear Solid trilogin dekonstruerade samma sak och dem släpptes många år innan Röjar-Ralf och gör ämnet i filmen nästan föråldrat när man har dem spelen i åtanke. Ifall ni inte vet vad jag pratar om får ni helt enkelt spela dem spelen själva, för att jag vägrar avslöja deras handlingar här. Journey släpptes tidigare samma år som Röjar-Ralf och utforskade liknande idéer på ett sådant sätt videospel aldrig gjorde på den tiden, medan filmen uttrycker sina idéer genom dialog istället för filmspråk eller animering. Bara tre korta år senare blev Undertale det största spelet under solen och gör ett bättre jobb med att använda sitt medie för att uttrycka sitt budskap, medan Röjar-Ralf bara använde sig av ett Disney liknande budskap utan mycket nyans till sig. För att vara rättvis mot Röjar-Ralf har videospel journalistik och analys förändrats drastiskt under de senaste tio åren. Matthewmatosis hade inte ens skapat sin första video än, spelutvecklare var inte lika öppna kring deras designprocess och Giant Bomb grundades bara fem år före filmens premiär och även jag var skyldig att tro videospel var en sämre konstform i jämförelse med filmer och musik. Fast när man producerar en film som ska vara väldigt meta och tänker på framtiden för en hel konstform, kanske det vore bäst att ha lite undersökning innan man börjar skriva ett manus. Tittar man upp intervjuer med manusförfattarna och regissören verkar filmens videospel estetik vara inget annat än en estetik för att bygga upp handlingen om en skurk som vill vara god för att få respekt ovanpå, vilket låter som om jag anstränger mig för att hitta en djupare mening till det hela mer än vad dem gjorde. Verkar mera vara ett sött kärleksbrev till några klassiska arkadspel och inte mycket annat, vilket i sig blir jobbigt eftersom filmen inkluderar så lite av dem och påverkar inte handlingen det minsta, dessutom bara passar en amerikansk publik ändå även fast filmen släpptes internationellt. Filmen kunde ha handlat om vad som helst, vilket är varför många animerade filmer som släpptes efter Röjar-Ralf kopierade premissen och slängde andra saker ovanpå det. The Lego Movie, The Emoji Movie och Spider-Man: Into the Spider-Verse bara för att nämna få. Sedan kom ett flöde med andra kassasuccéer som använde sig av kända fiktiva figurer i sin marknadsföring och produktplacering, som Ready Player One. Det var ett lat sätt att försöka lägga till en illusion av extra lager till en ganska tam berättelse första gången och filmerna jag precis listade förstärkte inte konceptet exakt. Vem Satte Dit Roger Rabbit? gjorde det perfekt och ingen film efteråt har gjort det bättre eller lika bra.

Röjar-Ralfs manus i sin helhet är ganska stenhård och innehåller många underhållande ögonblick, men generellt tycker jag hela upplevelsen inte är konsekvent i sina bra kvalitéer för att rättfärdiga de svagare delarna, vilka är i störst del den ändlösa dialogen som måste stava ut allting för publiken. Filmen är underhållande på en ytlig nivå, i att animeringen är bra, den ser kompetent ut, är fylld med roliga ögonblick och får en att bry sig om sina två huvudkaraktärer, bara att resten antingen inte har samma fängslande personlighet och sinne för humor eller är rakt av inte lika charmig eller originell. Filmens första tjugo minuter är där filmen är som starkast, men så fort referenserna, ordvitsarna, Hjältens Pris, Sockerkick, Turbo och allt annat blir introducerade faller filmen långsamt isär och plockar inte riktigt upp sig själv. Röjar-Ralf är så nära att vara bra eller till och med fantastisk och ändå trillar på vägen med inkluderingen av romansen, skurken, den stela strukturen och medelmåttiga berättartekniker. Fast filmen har en universal positiv sida till sig: den är åtminstone inte i närheten av att vara lika dålig som Röjar-Ralf Kraschar Internet, men det går vi igenom en annan dag. Istället går vi igenom ytterligare en prinsessa film nästa gång.