Vaiana (2016)
Vaiana är John Muster och Ron Clements sjunde animerade långfilm de har regisserat hos Disney och med duons erfarenhet med animering, studions trademark berättande, stil för musikaler och marknadsföring är det är inte undra på att filmen reflekterar många delar av Disneys historia, med färgglada huvudkaraktärer, poppande musikalsekvenser, humoristisk dialog och en unik värld som animering aldrig har tacklat på med en sådan stor budget. I början ville duon att projektet skulle vara traditionellt animerad, men efter bara en handfull tester ändrades det till CG animering istället, då filmens användning av vatten och miljö passade mera i en CG värld och ser man Vaiana idag är det svårt att tänka sig filmen i någon annan dimension förutom 3D och de enda bitarna som var traditionellt animerade i slutprodukten var Mauis tatueringar och avslutet till sångsekvensen Håll Till Godo. Vattnet glänser, karaktärerna interagerar med havet en massa och texturerna och fysiken till vattnet är otroligt att skåda än idag och skulle inte haft samma effekt i traditionell animering. Tittar man tillbaks på Atlantis – En Försvunnen Värld och Den Lilla Sjöjungfrun fungerade havets animering för berättelserna, men jämför man dem med Vaiana är det nästan orättvist, när Vaianas vatten är bara så vackert. Likt Zootropolis, från bara några månader innan Vaiana släpptes, känns detta som ytterligare ett exempel på animatörerna tog över projektet och tillät karaktärerna att uttrycka sig genom animeringen istället för dialog med ganska stela rörelser kopplade till sig som deras tidigare CG animerade filmer gjorde, med Vaiana och Mauis fysiska och karismatiska framträdanden som tillåter karaktärerna att nå fram till publiken med hjälp av handlingar och filmiska tekniker. Oftast blir karaktärernas motivation och handlingens kontext reserverade till sångsekvenserna, där de kan uttrycka sig via sång som traditionella musikaler ska göra. Det vill säga att de uttrycker sina känslor genom filmiska tekniker hellre än att de står bredvid varandra och pratar utan något kreativt sätt att presentera karaktärsdramat, insatserna och dynamiken på. Läser man detta kanske dessa delar tolkas som minimala saker som inte är särskilt relevanta till den större bilden, men det gör egentligen en stor skillnad i hur filmer bemötts av en publik och i fallet med Disney ska de lämna ett stort intryck på barn och barn blir uppmärksamma till dessa delar till en berättelse hellre än när två karaktärer bara står och pratar. Barn har simpla, outvecklade och högt aktiva hjärnor, så när barn blir presenterade till förändringar i en berättelse genom bild, musik och ton hos skådespelarna kommer de minnas berättelsen bättre och har en större chans att bli känslomässigt rörda av berättelsen, hellre än att försöka få dem förstå konflikterna och kontext genom explicit dialog om vad karaktärerna känner eller tycker. Röjar-Ralf, Frost och Big Hero 6 har filmisk presentation ibland, men för det mesta står karaktärerna i rum och bara pratar med varandra utan någon större kreativ inramning, riktning eller blockering, något Zootropolis och Vaiana undviker oftast och när väl karaktärerna faktiskt ska dela dialog med varandra ser filmskaparna till att det blir underhållande och informativt samtidigt. De svagaste delarna i Vaiana är ögonblicken där karaktärerna står och pratar med en modern tunga, med deras referenser till Disney troper, Mauis twitter referens och Tomatoas generella attityd. Annars är filmen nästan fläckfri i sin presentation och har åldrats riktigt bra i sina bilder och animering i sin helhet.
Personalen på filmen var lite annorlunda i början och några var inte med i eftertexterna. Regissör och manusförfattare Taika Waititi var inblandad i manusets första former, där konflikterna var mera centrerade kring Vaianas roll som en flicka i en by fylld med pojkar och de övernaturliga aspekterna till berättandet var inte stora faktorer, då hans erfarenhet med Amerikas behandling av minoriteters kultur i långfilmer har en lång, pinsam och mörk historia och därmed ville undvika de klyschiga troperna Hollywood produktioner ofta inkluderade. Som exempelvis att huvudkaraktären pratar med andar/spöken, har musik som inte reflekterar kulturen det minsta, marknadsföring som ekonomiskt exploaterar en minoritets kultur genom försäljande av deras kultur som kulturen sig självt inte tjänar något på och inte inblanda någon från den kulturen i produktionen. Waititi lämnade produktionen för att jobba på What We Do In The Shadows och senare Thor: Ragnarök, men många av hans noter och inspirationer verkar ha överlevt när man tittar på slutproduktionen och upprepar inte misstag Disney har gjort innan i Pocahontas, Atlantis och Björnbröder, där de tidigare listade sakerna inte är närvarande i huvud taget i Vaiana. Det hela är självklart fortfarande väldigt Disney och väldigt Hollywood i berättandet, i att strukturen, budskapet och presentationen är så uppenbart amerikanskt och säkert, men den åtminstone misslyckas inte i de stora områdena som gör de tidigare filmerna så pinsamma att återvända till idag med standarden vi har nu. Diskussionen kring kolonialism kommer naturligtvis aldrig sluta, då varenda kultur på planetan är påverkad av det och är en standard i hela världen, men jag tror nog att Vaiana kommer åldras riktigt bra på den fronten i jämförelse med resten av Disneys filmografi, tillsammans med Lilo & Stitch och Kejsarens Nya Stil. Fast sedan har vi Disneys marknadsföring och det är någonting jag vägrar röra här, utan det får bli ett kaninhål ni hoppar in i själva, då jag varken har en åsikt eller har rätten att ha en åsikt om sådant.
Annars har filmen haft en succé tack vare musiken kopplad till sig och hur det reflekterar kulturen filmen utspelas i. Lin-Manuel Miranda hade haft ett flertal års erfarenhet som en kompositör och låtskrivare på musikaler som In the Heights, 21 Chump Street och fenomenet Hamilton från 2015, som han jobbade på samtidigt som när han skrev sångerna för Vaiana, tillsammans med polynesiska Nya Zeeland musiker Opetaia Foa'i och kompositör Mark Mancina. Tillsammans skrev de Vi Finner Väg och efter det hanterade Miranda resten av sångerna och Foa'i deltog att spela in ett flertal röster för musiken i resten av filmen. Självklart kunde ingen hos Disney förutspått hur stor Miranda skulle bli i musikalvärlden, så väl som i filmvärlden några år senare, men man märker att mannen hade en del musisk talang och erfarenhet bakom sig som fick uppmärksamhet av Clements och Musker och tillsammans skapade en av de största spårlistorna från Disney. Häromdan hörde jag How Far I'll Go/Vad Jag Kan Nå spelas högt från bilhögtalare utanför mitt lägenhetsfönster, även fast filmen och låtarna släpptes för fem år sedan, medan Frost och Trassels låtar har jag aldrig hört utanför filmernas kontext sedan filmerna släpptes. En stor anledning är naturligtvis att sångerna är skapade för en bredare publik och saknar den ostiga och barnsliga kvalitén Frost och Trassel hade, då sångerna kan njutas av en publik som nödvändigtvis inte är fantaster av Disney och sångerna kan stå på sina egna fötter utanför filmvärlden, med svängiga melodier och omedelbart poppande instrumentering med mycket färgglad och rik perkussion, sång och stränginstrument. Stilen och strukturerna till sångerna är definitivt främmande för Disney veteraner dock, i att sångerna reflekterar mera nutida poplåtar hellre än de klassiska Broadway inspirerade musikalerna företaget producerade på 90-talet, någonting jag också saknar i moderna Disney, men i detta fallet är Vaianas soundtrack så högre i kvalité i jämförelse med det Trassel och Frost erbjöd några år tidigare och är bättre integrerade i filmens handling för att passa karaktärerna också.
På toppen av att filmen exkluderar de stereotypiska karaktärsdragen och fantasy elementen dessa typer av animerade Disney filmer tenderar att ha, så fungerar huvudkaraktärerna fantastiskt också. Både Vaiana och Maui delar en liknande relation Judy och Nick hade i Zootropolis från samma år, bara nu är det inte en implicit romantisk relation utan istället en situation där karaktärerna blir tvingade att jobba tillsammans och blir vänner vid slutet istället. Så under speltiden är de underbart motsatta från varandra och fulländar varandras karaktärsbågar, med Vaiana som den annars positiva och romantiska och Maui som den kaxiga, rationella och realistiska. Vad båda delar är hur barnsliga just deras attityder är och hur det matar deras egon på hemska sätt igenom speltiden. Vaiana blev uppväxt i en by där hennes mål i livet blev kartlagd av sina föräldrar och Maui blev kastad ner i havet av sina egna föräldrar och som nåd gav gudarna Maui sin mäktiga fiskkrok, vilket är motsatta från varandra och ändå når båda karaktärerna samma slutsats: jag ska fixa en sak för att fullända mig själv; Vaiana vill bli den perfekta dottern genom att göra allting hennes farmor sa åt henne och Maui vill vara av värde för någon annan efter att hans egna mamma slängde honom i havet. Vaiana blir tillsagd att lyssna på sitt hjärta och där kommer hitta rätt väg i livet, men farmor gör det hemska misstaget att tvinga henne att göra det och skickar iväg henne på ett uppdrag hon inte det minsta är beredd för, vilket leder till sekvenser som är specifikt där för att visa hur kapabel och inkapabel hon är i olika scenarion. Att hon släpar med sig ett bokstavligt hjärta igenom större delar av filmen är ett fantastiskt sätt att inkludera en logisk mcguffin och samtidigt agera som en metaforisk kraft i filmen, då vid slutet på akt två inser Vaiana att hon inte kan ta hjärtat till Te Fiti (lyssna på sitt hjärta) och ger det tillbaks till havet. Sist kommer farmor tillbaks och inser sitt misstag och bara accepterar att Vaiana får bestämma själv ifall hon är redo att göra något så stort och ifall hon inte kan är farmor helt okej med att hon återvänder hem. Så i slutändan inser Vaiana vem hon egentligen är och med sin nyupptäckta insikt förstår hon Te Fitis/Te Kas lidande och ger tillbaks hjärtat till henne. Maui på andra sidan gör allt som går för att inte titta inombords eller lyssna på sina komplicerade känslor, vilket är reflekterat i resten av speltiden där han inte riktigt bryr sig om andras känslor eller till och med sina egna, istället bara njuter av ytliga saker som beröm, makt, besatthet med sina egna stordåd, osv. Någonting Vaiana pekar ut är likt antagonisten Tamatoa, då båda karaktärerna bygger upp sitt ytliga själv så de slipper ha god moral eller vara generellt trevliga individer. Vid filmens slut inser Maui att dem sakerna inte är det minsta ärofyllda hjältedåd man borde sikta efter och istället offrar sin fiskkrok, hans viktigaste ägodel, för att rädda Vaiana och tillåta henne att vara hjälten i den här historien istället för honom. Inte förens då får han en tatuering som ger honom ett arv som faktiskt är värt något stort och ger honom en känsla där han uppoffrade någonting för någon annan och inte gjorde det för berömmens skull. Allt detta är naturligtvis metaforer för andra saker i verkligheten, vilket är ett starkare sätt att få en publik fylld med barn att relatera till sina karaktärer än resten av Musker och Clements filmografi hos Disney, där de metaforiska elementen inte var tillräckligt diskreta eller var inte det bästa integrerade. Prinsessan och Grodan exempelvis kunde aldrig låta ögonblick tala för sig själva och istället bara stavade ut vad allting betydde och varför det var viktigt och detsamma gäller delvis för Den Lilla Sjöjungfrun, Aladdin, Skattkammarplaneten och speciellt Herkules. Sedan finns det så många berättelser från Disney och Hollywood generellt där hjältarna beger sig ut för att vara hjältar för obligatoriska skäl eller anledningar som publiken har det svårt att relatera till, med Pocahontas och Kogänget som de största förolämpningarna från Disneys sida. Dessutom var min senaste visning av Vaiana uppfriskande eftersom det var första gången på ett tag där de interna konflikterna blev uttryckta i endast sångsekvenser eller blev presenterade genom diskret dialog som lät logiskt från karaktärerna och passade in i premissen. Vaiana verkar vara det första stora steget för Musker och Clements in i sagologiken, det abstrakta och det tidlösa, med skurkar som kommer och försvinner lika snabbt, scener som är bokstavligen meningslösa för handlingen och är istället där för att förstärka karaktärerna och är kopplade ihop med tematiska konflikter som inte stavas ut genom dialog. Exempel på detta är Kakamora scenen, Heiheis inkludering i berättelsen i sin helhet, Tamatoa sångsekvensen, havet som konstant testar henne och flera ögonblick där Maui lär Vaiana att segla.
Tyvärr faller Vaiana in i några tråkiga fällor på vägen, vilket oftast härstammar från den påtvingade dialogen i vissa scener och i störst del under filmens första akt. Tidigare tog jag upp hur modern dialogen kan vara på ställen, men filmens första akt är värre på den fronten, där Vaianas pappa är så endimensionell och tråkig man kan tänka sig, med den otroligt klyschiga dialogen om hur Vaiana inte borde göra något nytt och bara följa reglerna. Tematiskt fungerar den dialogen och karaktären, då resten av speltiden handlar om att Vaiana går emot tradition och formar sin egna väg i livet, bara att en unik personlighet eller originellare scenkonstruktion eller en smidigare takt kunde ha gjort att dessa scener inte hade varit så tråkiga i jämförelse med resten av filmen. Filmen fick okej recensioner när det släpptes, då flesta kritiker tyckte filmen var ganska klyschig, oinspirerad på flertal ställen och är skepnad som den sedan långt tidigare etablerade formen Disneys filmer har haft innan och filmen definitivt har dem sakerna, men på en personlig nivå är dem sakerna inte någonting man kan peka mot och säga är saker som förstör hela upplevelsen. Inga av karaktärerna är irriterande, det finns inte sekvenser där filmskapandet blir oinspirerat, alla sångsekvenserna är minnesvärda och förstärker berättandet, karaktärsdramat får alltid fokus och rollistan blir aldrig för stor, tvisterna utspridda igenom speltiden har allihopa en anledning att existera och gör handlingen intressantare och starkare, humorn tjänar sitt syfte och kommer naturligt från huvudkaraktärerna de själva och animeringen är bland det bästa Disney har skapat. Så filmen har några små dalar som drar ner upplevelsen, som delar i akt ett, en lite för lång speltid, några bitar dialog, lite stereotypiska delar i kulturen filmen avbildar och vissa ögonblick kan tolkas som påtvingade, men, ni får ursäkta den medvetna ordvitsen här, hjärtat är alltid där och är utan tvekan det bästa Disneys animeringsavdelning har producerat på flera år och för mina pengar är bland studions bästa projekt någonsin.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
