Zootropolis (2016)
Zootropolis är en animerad sci-fi äventyr film noir komedifilm och oavsett hur många gånger jag går igenom den beskrivningen i mitt huvud låter det konstigt varje gång att Disney ligger bakom en sådan typ av film, då de annars inte har kommit nära deckargenren sedan 80-talet med Mästerdetektiven Basil Mus. Bryon Howard återvänder som regissör efter hans succéer hos Disney med Bolt och Trassel, tillsammans med Röjar-Ralf regissör Rich Moore och manusförfattare Phil Johnston och Jared Bush, som hade tänkt en helt annan film än vad slutresultatet var. I början hade filmen en spion vinkel, skulle utspelas på 60-talet och räven Nick Wilde skulle vara huvudkaraktären, men ju mer tiden gick ändrades premissen till att handlingen skulle fokusera mera på Nicks kamrat Judy Hopps och ändrades till att hon var en kämpande polis i en modern storstad.
Innan vi fortsätter med att gå igenom filmens budskap och teman måste vi först sätta filmen in i rätt kontext, det vill säga gå igenom det sociala och politiska klimatet filmen släpptes i. Zootropolis startade sin produktion under 2013 och det skulle inte komma i full fart förens 2015 och det var just där den hela amerikanska befolkningen skulle nå en ny form av extrem sida de inte hade sett sedan tidiga 2000-talet. Presidentvalet i Amerika var runt hörnet och både republikanska och demokratiska partierna hade ganska extrema åsikter kring vad det gällde ras- och klasspolitik, massinvandringen som precis hade börjat och respektive partiers beslut att lyfta fram polariserande presidentkandidater var knappt populärt, med Hillary Clinton som representerade vänstern och Donald Trump som representerade högern. Vi allihopa vet vem som vann det valet, men Zootropolis hade premiär nästan ett halvår innan valet och hade då möjligheten att kommentera på många punkter båda kandidaterna lyfte fram i sina tal, så filmen handlar i störst del om det populäraste ämnet bland allihop: raspolitik. Man behöver inte vara en expert inom politik för att veta åt vilket håll flesta Hollywood manusförfattare lutar sig åt och Zootropolis är inte blyg att presentera sina socialistiska och liberala åsikter om rasism, tokenism, klass, makt, korruption och xenofobi, men samtidigt är filmen inte specifikt inriktad att kritisera något parti direkt eller andra politiska ideologier, vilket orsakade en del förvirringar när filmen först släpptes. Då flertal människor anklagade filmen att stå för polisauktoritet (något vi kommer gräva oss in i senare) och feminism, vilket den förstnämnda är lätt att förstå varför men den sistnämnda är fortfarande ett mysterium för mig, då filmen kommenterar inte på sexism eller patriarkaliska system det minsta, när Zootropolis verkar vara en stad där alla arbetsplatser har det jämlikt mellan könen. Feminism är utan tvekan inte lika populärt nu som det var under mitten på 2010-talet och var därmed en era där allting positivt som inblandade kvinnor blev kallat för feministiskt, vilket ledde till en ganska stor mängd pinsamma åsikter från både feminister och anti-feminister. Så Zootropolis kanske gjorde det bästa att exkludera ämnet helt och hållet från sin speltid. Dessutom hade uppgiften att jonglera allt filmen redan hade och sedan inkludera kvinnors rättigheter som en extra boll troligen lett till katastrof. Spänningen mellan det feminina och det maskulina skulle bli högre och högre med GamerGate och under de kommande åren när Donald Trump var president och MeToo rörelsen, så ifall Zootropolis hade släppts två år senare kanske den hade haft en kön vinkel, men som filmen är nu finns det inget spår av det och är troligen bättre som ett resultat.
Polisstyrkan är den största faktorn i filmen, eftersom Judy Hopps är en poliskonstapel och hennes karaktärsbåge är att hon blir en bra poliskonstapel, till skillnad från antagonisten i filmens första två akter, polischef Bogo, som gör allt i sin makt för att förhindra Judy från att göra ordentligt polisarbete. Ifall man tittar på filmen som den är nu hade båda troligen löst mysteriet om rovdjurens odjur beteende tillsammans, men på grund av Bobos inkapabla världsbild där en kanin inte kan göra någon nytta och Judys behov att göra något "viktigt" i sitt yrke, leder det till att båda gör fel och spelas rakt in i skurkens händer. Istället för att följa den traditionella och ärofyllda vägen bestämmer Judy sig för att fuska, någonting skurken Bellweather uppmuntrar, som när hon räddar Judy från att bli avskedad och ger henne och Nick tillgång till stadens övervakningskameror som Judy egentligen inte ska ha tillgång till eftersom hon inte är i systemet än. Judy når ut till en kriminell för hjälp, hittar fuskvägar för att få fram ledtrådar så fort som möjligt, utsätter sig själv och Nick för livsfarliga scenarion flera gånger om, fångar fel skurk och sedan omedvetet orsakar Zootropolis befolkning att hata rovdjur efter att hon har blivit så förtrolig i sina oansvariga och fula taktiker. Som straff lämnar Nick hennes liv, staden blir galen och hon lämnar polisstyrkan i skuld för att återvända till sitt tråkiga och deppiga liv på farmen, när endast en bra poliskonstapel förtjänar att bära brickan. Filmen ramar in polisen som en kapabel organisation som gör sina jobb ordentligt men ändå strikt, även fast ingen stoppar dem från att ha en teatralisk receptionist eller lyckligt gratulera en arbetskamrat på deras födelsedag. Ändå är styrkan inramad nästan som en militär, där allihopa är stora och farliga djur som ska ta ner stora brottslingar utan så värst mycket detektivarbete till sig; systematiskt och måste agera inom reglerna och lagarna som etablerades långt innan de började jobba där. Så Judy hör inte hemma där och miljön är medvetet skämmande för tittarna, när de tillsammans med Judy blir introducerade till polisarbetet genom hennes perspektiv och känner sig förtryckta och hjälplösa. Så filmen nödvändigtvis romantiserar inte polisen i filmen och den ramar in Judys oreglerade och gränsfall lagbrytare som något negativt, så filmen visar istället vad en polis borde vara istället för den komplexa verkligheten, i samma anda som Hot Fuzz från 2008 och Fargo filmen från 1996. Polisen i Amerika har fått en del kritik slängda sin väg så länge den har existerat och jag tror diskussionen kring det är för stort för den här recensionen, så jag säger bara att Zootropolis har en tillräckligt nyanserad bild av polisen och kommenterar inte på hur situationen kring polisen i Amerika i verkligheten för att inte göra inkluderingen predikande för någon politisk ideologi.
Nick delar en liknande bakgrund som Judy, då Judy blev mobbad av en räv i sin barndom och därmed ägnar sitt liv att sätta stopp för "mobbare," genom att bryta ifrån sina kaninstereotyper för att bevisa för världen att kaniner inte bara kan odla morötter och bli diskriminerade. Nick på andra sidan blev mobbad av växtätare i sin barndom och då bestämmer sig för att ge in till stereotypen hans rasistiska kamrater anklagar honom för, det vill säga vara slug, en bluffmakare och... ja, rävaktig; en sann kriminell. Så när Judy ignorerar hans rovdjur gener värmer han sig upp till henne och när han visar av sidorna till sig som inte fyller i Judys tidigare onyanserade perspektiv på rävar uppmuntrar hon att han blir mera som henne och inte andra rävar, vilket smäller tillbaks rakt i hennes ansikte när Nick inser att hon innerst inne kommer aldrig släppa faktumet att han är inget annat än en räv. Så när Judy återförenas med Nick erkänner hon sitt misstag och kallar sig själv för "bara en dum kanin." Det är ett fantastiskt karaktärsögonblick för både Judy och Nick, vilket ekar de bästa scenerna ur verk som Lady och Lufsen och Skönheten och Odjuret, med en romans som naturligt kan blommas genom logik i världen och dramat. Även fast filmen är fylld med antropomorfiska djur som gör löjliga saker som får publiken att skratta så har filmen fortfarande en realistisk ton och trovärdiga konflikter som framkallar karaktärsdramat. Realistisk i att karaktärerna de själva är omedvetna om deras partiskhet mot andra djurarter och inbillar sig själva vara goda individer, eftersom de inte fullkomligt förstår deras egna världsbild och var den härstammar från. Judy anser sig själv att inte vara partisk mot andra arter, men så fort hon får syn på Nick för första gången antar hon bara att han är på väg att göra något olagligt, hon har fel (än så länge) och när hon hör att elefanten i kassan ser ner mot Nick för sina rävgener vill hon vara godhjärtad och indirekt övertyga sig själv att hon inte är partisk genom att hjälpa Nick i den situationen, även fast vi i publiken vet att Judy är partisk mot rävar också. Så hennes falska goda gärning smäller tillbaks mot henne igen när det visar sig att Nick verkligen är rävaktig och hon blir upprörd med honom för att ha utnyttjat hennes natur på det viset. "Mina avsikter var godhjärtade, därmed är mitt beteende bra och då måste de andra vara dem som är elaka när det blev dåligt för mig." Judy är praktiskt taget dagens västerländska woke kultur och filmen fortsätter kritisera den attityden tills hon har verkligen blivit "woke" på riktigt vid slutet på filmen och inte bara på en ytlig nivå som exempelvis "jag ser inte hudfärg" eller "vi är alla lika." Både Judy och Nick har mycket att ta sig igenom i framtiden, men vi vet vid slutet på filmen att de har lärt sig något viktigt från varandra och hur den indirekta spänningen mellan arter kan utnyttjas av dem som söker politisk makt och korruption. Filmen fick en del kritik med inkluderingen av Bellweather karaktären, då den stora tvisten i filmens tredje akt är att hon var skurken hela tiden som låg bakom att rovdjuren blev vilda, vilket var tredje gången Disney använde sig av samma klyscha efter Frost släpptes och förvirrar folk om vad budskapet ska vara exakt. Trots filmens behov att visa hur komplext djurs/människors kultur verkligen är så slänger filmen en uppenbar skurk in vid slutet som ett sätt att ge filmen ett direkt och lyckligt slut, något som utan tvekan är en stor faktor i dramat och den sista akten generellt lider av en känsla av överdriven action som inte hör hemma, men i slutändan är det inte så farligt och i jämförelse med Frost och Big Hero 6 är tvisten hanterat bättre och passar huvudkaraktärernas karaktärbågar. Dessutom är det roligt att återbesöka filmen och se hur Bellweather uppmuntrar Judy att göra fel sak så hennes lömska plan kan gå som planerat och detaljen att hon endast arbetar med getter och får är riktigt bra. Det är varför sådant berättande är effektivare att meddela ett budskap till barn genom metaforer och allegorier istället för att rakt av säga till dem att rasism är dåligt, när de kommer aldrig kunna förstå dem koncepten och har inte ordentligt med kontext för att sedan implementera den attityden ordentligt i framtiden, så det är generellt bättre att använda kaniner och rävar istället. Så nu har vi Judy och Nick att tacka för att vi har en hel generation fylld med furri– jag menar upplysta individer.
Så. När vi nu har pratat om det filmen gör på en dramatisk nivå och hur den utför dem sakerna fantastiskt, ska jag förstöra allting genom att prata om filmens mindre bra mittensektion. I en deckare som detta behövs ett mysterium som håller tittarna fängslade, vilket filmen har, bara att hur filmen ger tittarna information till det mysteriet är distraherande scener mera än ögonblick som tillåter karaktärerna att lysa. Nick tar med Judy till en naturistklubb där inget märkvärdigt händer för varken karaktärsutveckling eller handlingens utveckling och detsamma gäller för DMV scenen direkt efteråt. Sedan till Gudfadern parodin efter det och åtminstone där har Nick en anledning att öppna upp sig lite till Judy när hon räddar deras liv, men bortom det har Gudfaderns konflikter och teman ingenting med Zootropolis att göra, så förutom på en humoristisk nivå förstår jag inte scenens inkludering eller varför det behövde vara just Gudfadern. Sedan är det ett flertal skämt, ordvitsar och musik som har sina roliga ögonblick och samtidigt inte. Gazelle karaktären generellt är universellt kvalificerats som det svagaste elementet i hela filmen och har åldrats det sämsta också, när vi idag har blivit ordentligt skeptiska kring kändisar som ska kommentera på nutida problem i samhället de inte är tillräckligt utbildade i för att artikulera idéer om ordentligt eller lider inte av samma problem de själva. Hennes poplåt är okej antar jag och passar in i filmen, men Shakira har samtidigt gjort bättre låtar innan. Det finns också den riktigt skumma Frost referensen Bogo gör. Små problem; saker man kan se förbi, fast det blir svårare att acceptera med filmens struktur i åtanke. Akt ett etablerar Judy och hennes kamp att bli en riktig poliskonstapel och spenderar en lång tid att visa hennes arbetsrutin utan någon handling som kommer i vägen, inte så långt ifrån Kikis Expressbud och tonen den filmen hade. Fast i början på akt två ändras takten och inriktningen drastiskt, i att en handling blir introducerad från ingenstans och nu helt plötsligt skiftar fokusen från Judy karaktären och hennes konflikter till mysteriet sig självt, vilket får en känna att man tittar på två helt olika typer av filmer. Det är lite som Hot Fuzz ju mer jag tänker på det och den filmen introducerar inte en handling förens vid akt två också, men åtminstone där i akt ett spenderar filmen tid på att etablera byn, befolkningen, karaktärerna, små detaljer som kommer tillbaks senare och hur allt det är det motsatta från Nicholas Angels tidigare spännande jobb inne i London, vilket Zootropolis också gör, bara inte lika starkt. I slutändan fungerar det, i att Judy har en stark motivation att personligen bry sig om fallet för själviska mål och Nick har en anledning att delta i utredningen också, bara att övergången mellan akterna kunde varit smidigare och akt två fokuserar inte tillräckligt på den nyligen introducerade handlingen för att rättfärdiga ett sådant drastiskt skift i berättandet. Akt tre lider av, som tidigare nämnt, en outvecklad skurk och en actionsekvensen som knappt passar, såväl som ett avslut som är gränsfall predikande för sitt egna budskap, med Judys berättarröst som stavar ut budskapet. Så för mig är akt ett det bästa med hela filmen och hade resten av speltiden spenderat mer tid på Judy och Nick karaktärerna i en liknande avslappnande miljö som akt ett tror jag filmen hade åldrats bättre och kanske till och med nått en Ghibli eller Disney på 40-talet nivå i just kvalité, men som filmen är nu är upplevelsen riktigt bra med några gupp i vägen.
Första akten är också starkast för att det visuella språket är som kreativast här och jag tror är diskretare än vad folk minns. Filmen använder sig av sin värld för att skapa visuella metaforer som reflekterar hur karaktärer känner i scener eller dramat i en scen, med det uppenbaraste exemplet när Judy följer efter Nick på gågatan och Nick passar in i miljön perfekt medans Judy har det svårt att följa efter, dessutom rör sig kameran när Nick rör sig; han är i full kontroll av konversationen. Tittar man på filmspråket i Röjar-Ralf, Frost och Big Hero 6 använder dem filmerna inte sig av miljöer eller karaktärer för att få fram en idé till publiken, då det blir reserverat till dialog och Zootropolis definitivt har mest dialog utav alla filmerna, men samtidigt vet Zootropolis när det är dags för bilderna att kommunicera scenens subtext till publiken och det är så underligt att se hur sällan det används i dem här filmerna, när sådant berättande är ett effektivt sätt att få publiken förstå en scen utan en språkbarriär i vägen. Hur kommunicerar man en idé genom handlingar? Genom att förvandla alla karaktärerna till djur och få dem bete sig som djuren för att få publiken förstå deras känslor på ett visuellt sätt, som när Judy stampar sin fot snabbt när hon blir frustrerad, lyfter upp sina öron när hon hör något intressant, osv. Röjar-Ralf, Frost och Big Hero 6 ser kompetenta ut i sin animering, medan Zootropolis är första gången animeringen i en utav Disneys nya filmer gjorde mig imponerad, i både kvalitén och hur animatörerna tillåter karaktärerna att röra sig hur de än vill och reflekterar deras karaktärsdrag. Atlantis – En Försvunnen Värld hade sina rötter i västerländsk animering och anime, men där kunde karaktärerna inte uttrycka sig som traditionella tecknade figurer och hade inte extrema mängder detaljer i sina ansikten eller kroppar för att uttrycka komplexa känslor som i traditionell anime, vilket är ett problem jag känner har dykt upp i Frost och Big Hero 6 och nu är det ett extra hinder med att karaktärerna är CG animerade. Som tur är lider Zootropolis inte av detta och karaktärerna får röra sig fritt, vilket leder till häpnadsväckande sekvenser som aldrig skulle fungera i en spelfilm, medan Frost och Big Hero 6 ser ut som animerade spelfilmer mer än något annat. Flera år senare ser Zootropolis fantastisk ut och är visuellt bland mina favoriter från Disney.
Jag tyckte om Zootropolis en hel del under min senaste visning, vilket är ganska roligt eftersom jag trodde upplevelsen skulle vara värre än när jag återbesökte den. Bara nu är mina åsikter klarare i delarna jag uppskattar och delarna som har föråldrats, med Judy och Nick som filmens starkaste element och handlingen som filmens svagare del. När väl handlingen börjar sugs en massa energi ut ur karaktärsdramat och istället sätter fokus på en handling och teman om korruption som bara är inte lika fängslande som huvudrollerna och konflikterna de delar. Skämten och ordvitsarna varierar i kvalité, skurken är inte särskilt intressant och referenserna är gränsfall onödiga, men för mig förstör dem sakerna inte filmens helhet. Presentationen, animeringen, konflikterna och karaktärerna är otroligt bra igenom hela speltiden. Sedan är budskapet så snyggt utfört och fantastiskt presenterat att de svagare delarna blir bortglömda eller ignorerade helt och hållet vid slutet på filmen. Utan tvekan den bästa CG animerade filmen Disney producerade på den tiden och är definitivt sevärd än idag... Så hur toppar man det?
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
