Bolt (2008)
Innan vi pratar om Bolt måste vi ta upp John Lasseter. Grundaren av Pixar Animation Studios, animatör och teknologikille som var huvudhönset hos Pixar sedan studions början, där han regissera studions första tre filmer, Toy Story, Ett Småkryps Liv och Toy Story 2, som var kommersiella succéer så väl som kritiskt belönade och detsamma skulle gälla för studions kommande projekt under praktiskt taget hela 2000-talet. Eftersom Pixar och Lasseter verkade förstå vad som fick familjefilmer att fungera i det då nutida filmklimatet ville Disney naturligtvis få studion och Lasseter inblandade i deras kreativa beslut genom att bli studiochef. Antagligen uppmuntrade Lasseter att Disney skulle sluta producera direkt-till-video uppföljare till företagets klassiska animerade filmer, rikta Disney mot Japan genom att köpa rättigheterna till Studio Ghiblis lokalisering och dubbning i Amerika, investera i Pixar företaget och rätta till Disney egna animeringsavdelning. Björnbröder, Kogänget, Lilla Kycklingen och Familjen Robinson tjänade inte pengarna Disney hade velat och recensionerna var knappast generösa, så naturligtvis ville Disney ändra på det och därmed vände sig mot Lasseter att stiga in i Disneys animeringsavdelning för att lära teamet hur man skapar en ordentlig CG animerad långfilm, då personalen var inte bekväma med 3D och erfarenheten var knappt där. Lilo och Stitch regissör Chris Sanders var i början regissören på Bolt (då hade titeln American Dog) men när Lasseter såg vad han och teamet hade skapat krävde han förändringar som Sanders inte gick med på, därmed blev Sanders sparkad från projektet och efter det skulle gå och jobba hos Dreamworks, där han skulle regissera Draktränaren. Sanders blev ersatt med Chris Williams och Bryon Howard, som aldrig hade regisserat en annan långfilm tidigare, med manusförfattare Dan Fogelman som endast hade jobbat på Bilar och Fred Claus.
Premissen är lik Kejsarens Nya Stil, där huvudkaraktären behöver ta sig ifrån situationen de har fastnat i för att komma hem igen, men behöver guide från personen med den motsatta inriktningen på livet för att nå sin destination, vilket leder till komiska missförståelsen, generell absurditet och en del vid slutet på akt två där karaktärerna splittras när de slutar tycka om varandra. Karaktärsbågarna är ganska lika också, då Bolt och Kusko delar liknande ego komplex och blir rånade av det som gör dem mäktiga; reducerade till ingenting så de behöver hjälp och hjälpen får dem att inse sina brister, så de bli en bättre person. Fast den stora skillnaden mellan båda filmerna är tonen, där Kejsarens Nya Stil är en tecknad komedi från början till slut och Bolt är mera en traditionell dramakomedi som följer i samma fotspår som bilsemester filmer, som har varit en stor del av amerikansk film. De bästa exemplen på det är Rain Man, Dum och Dummare, Easy Rider och Borat. Inramningen av handlingen och konflikterna gör att tonen blir komisk, men filmen samtidigt bestämmer sig för att ge Bolt en ordentlig karaktärsbåge och får publiken att sympatisera med hans karaktär, samtidigt som filmen försöker lägga på lite nyans till den annars uttjatade Disney budskapet och bilsemester premissen. Strumpan karaktären är inte godhjärtad och perfekt som Pascha var, utan bor på den fattigare sida av gatan och har använt sina mobbar tekniker för att få fåglar att ge henne mat och nu fastnar i en liknande position som fåglarna när Bolt kidnappar henne. Ifall filmen hade ramat in handlingen från hennes perspektiv hade filmen gränsfall varit en thriller, inte långt ifrån The Chase från 1994, men som filmen är nu får hon också en karaktärsbåge som är nästan det motsatta från Bolt, då hon avskyr människor och lär sig att uppskatta dem med Bolts inspirerande världsbild; en balans skapas mellan båda. När det gäller karaktärernas personligheter fungerar de väl, då både Bolt och Strumpan får tillräckligt mycket färgglad dialog och komiska repliker att de inte tolkas av publiken som stock eller lätt bortglömda. Bolt medvetet överdramatiserar som klassiska actionhjältar och talar med samma typ av ton i sin röst och gör ögonblick där han slutar för att sälja ett dramatisk scen kraftfullare, medan Strumpan har den kreativare dialogen och jargong språket man förväntar sig från en karaktär från gatorna och är tillräckligt behärskat för en trevlig familjevisning, vilket också smäller tillbaks när det visar sig vara delvis skådespeleri och en överlevnadsinstinkt från hennes sida. Bolt och Strumpan är en stark och underhållande duo här och tur nog bestämde sig filmen för att göra deras interaktioner till det som tar upp den största delen utav filmens speltid, till skillnad från tidigare Disney projekt på 2000-talet som reserverar de bästa karaktärerna att bara träffast i få scener, som Atlantis – En Försvunnen Värld och Björnbröder. Det är lite hackigt i presentationen dock, då Strumpan inte blir introducerad förens en halvtimma in, handlingen i sig utvecklas inte för att blir starkare än andra bilsemester filmer och strukturen är ingenting att skryta om, men karaktärerna är tillräckligt starka att de bär dem små detaljerna på sina ryggar.
Tyvärr handlar inte filmen bar om dem. Penny är en märkvärdig del i filmens första akt och är den stora motivationen för Bolt att ta sig tillbaks till Hollywood, men karaktären är knappt där och de känslomässiga ögonblicken tolkas av mig som reaktioner ett vanligt barn skulle ha och är inte unika känslor till Penny som en karaktär. Standard barn karaktär som har få igenkännande karaktärsdrag, vilket är tråkigt när Lilo och Stitch och Björnbröder redan löste det problemet med okreativa barnkaraktärer bara några år bakåt. Mamman har ingen karaktär och resten av Hollywood folket också fyller bara i sina roller, sidokaraktärerna huvudkaraktärerna stöter på glömmer man av lika snabbt som de kom och sedan är det hamstern. Ord kan inte beskriva hur jag avskydde inkluderingen av hamstern och hans skämt är ett desperat försök att lägga alla komiska repliker på en karaktär istället för att humorn kommer naturligt från karaktärernas interaktioner. Han använder modern slang, pratar irriterande och kommer i vägen av det centrala dramat mellan Bolt och Strumpan, dessutom är hans scener inte relevanta till handlingen. Man kan nästan kalla det för filler. Denna typ av distraktion kan fungera i Disney filmer, sannerligen startade hela deras animeringsavdelning med en massa abstraktioner, bara att där var det simpla sagor som förstärktes av deras subtext och visuella presentation och Bolt har inga av dessa element för att göra de meningslösa scenerna faktiskt värt någonting. För att vara rättvis mot Bolt ser filmen kompetent ut och har åldrats ganska bra i animeringen, kropptexturerna, bakgrunderna och filmskapandet i sin helhet. Att John Lasseter steg in för att förbättra kvalitén i animeringen förklarar varför Bolt ser så drastiskt annorlunda ut från Lilla Kycklingen och Familjen Robinson, då man märker stämplar från någon som är bekant med 3D motorn och vet hur man konstruerar en scen i den motorn. CG animering kan vara likt riktig filmproduktion, i att folk bygger en scen, skådespelarna placeras i den miljön och kameran kan röra sig fritt vart den än vill, till skillnad från traditionell animering där komplexa kamerarörelser är märkvärdigt svårare att utföra och bilden saknar djup. I Bolt rör sig kameran som en kamera i en Hollywood produktion borde, något som blir tydligare direkt efter att ha sett Lilla Kycklingen och Familjen Robinsons stationära och stela kamera, när den följer karaktärernas rörelser, visar av objekt från kreativa vinklar och placeras på ställen för att fullt utnyttja miljön i förhoppningar att visa av karaktärsdramat visuellt; som en film. Medvetna digitala kamera brister uppkommer regelbundet också, som att objekt i scenen inte alltid är i fokus, använder olika linser, osv. Ljuset är en stor skillnad också, då Bolt siktar efter dynamiskt ljus för att forma film nior skuggor karaktärerna kan ockupera för att reflektera karaktärernas känslor, så väl som att göra ljusa scener ljusare och mörka scener mörkare, något de tidigare filmerna försökte göra men på grund av begränsad erfarenhet och brist på experimenterande från animatörerna kunde dem filmerna inte ens nå samma standard Toy Story etablerade för nästan ett decennium tidigare. Detta behov av att visa av stilen i filmen smäller tillbaks mot sig själv lite grann, när filmen presenterar en fiktiv film under de första tio minuterna, visar av filmproduktionen i femton minuter efter det och handlingen börjar egentligen inte förens en halvtimma in; en tredjedel utav filmens speltid ägnat till saker som inte blir relevanta i karaktärskonflikterna.
Vad som händer i den fiktiva filmen dock visar sig indirekt hända i verkligheten, då Bolt måste ta sig till sin husse och rädda henne från den onda skurken som håller henne fast: Hollywood och hennes giriga agent; att skurken har ett grönt öga är knappast sammanträffande. Med en omarbetning att kontextualisera konflikterna är karaktärernas omständigheter diskretare än vad de är i den fiktiva filmen, även fast premisserna i båda berättelserna är praktiskt taget desamma och leder till interna konflikter hos Penny och ett grymt klimax där båda världarna kombineras. Vad filmen gör med detta setup dock är inte mycket, då karaktärerna går igenom samma struktur och känslor man har tidigare sett i andra filmer från Hollywood och oftast uttrycker karaktärerna sig genom dialog istället för visuellt. Fast filmen är inte blyg att göra narr av genretroper, med den endimensionella skurken, den stela och direkta hjälten som inte känner någonting, den komiska trion (ledaren (Bolt), intellektuella/klagande rebellen (Strumpan) och den blinda följaren (hamstern)) och actionfilmer premisser i sin helhet, bara att Bolt var dåligt tajmad vid sin premiär. 2008 var ett banbrytande år för amerikanska actionfilmer och skulle undanröja en del klyschor Bolt kommenterar på, men budskapet om att Hollywood är fylld med en massa manipulerande, ytliga och makthungriga monster är ett budskap som resonerar än idag. Filmen är ganska anti-Hollywood, i industrins kalla sätt att producera filmer, behandla sina skådespelare och annars hårda arbetare på, schemalägga allting så tajt och försöka lösa problem så snabbt och billigt som möjligt, men samtidigt visar det underbara och roliga med filmskapande och de underliga personligheterna som jobbar där. Tror nog animatörerna och skådespelarna hos Disney kan relatera till filmen mer än vad vi som publik gör på grund av det. Vill inte säga att filmen fokuserar på det elementet till berättelsen tillräckligt, bara att det samtidigt är skönt att filmen har åtminstone lite subtext och metaforer som gör den värd att återbesöka och skedmatar inte publiken ett budskap med ändlös dialog som lämnar ingen öppen tolkning, som Disneys tre tidigare CG animerade projekt.
Hade Wall-E och Kung Fu Panda inte släppts samma år hade jag med all säkerhet sagt att Bolt är den bästa animerade filmen från 2008. Den har stora brister och även fast filmen blev omskriven flera gånger om, till gränsen där Chris Sanders var tvungen att lämna projektet, känns takten, strukturen och karaktärerna inte lika smart integrerade i handlingen som de kunde ha varit. Hade Chris Sanders version varit bättre? Vet ej, men en grundad och känslomässigare ton, som var närvarande i Lilo och Stitch, kanske hade gjort Bolt minnesvärdare, till och med nått upp till samma resonerande effekt Pixars bästa projekt gjorde, men som filmen är nu är den en helt okej familjefilm med två starka huvudkaraktärer, ett bra budskap och bara en handfull saker som faktiskt irriterade mig under min senaste visning, vilket är enormt predikande när jag slet för att hitta något att berömma i de fyra tidigare filmerna från Disney.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
