Lilla Kycklingen (2005)
Lilla Kycklingen (eller Henny Penny som berättelsen först hette) var från början en saga som avbildar en liten kyckling som får ett ekollon rakt på huvudet och övertygar sig själv att himlen faller ner, sedan övertygar en lömsk räv honom att hela hönsflocken borde skydda sig i hans håla, men egentligen planerar att äta upp allihopa. Olika versioner av den här berättelsen existerar (som det gör med flesta sagor) men de populäraste är att antingen äter räven upp allihopa, så berättelsen kan visa det hemska med att lyssna på rykten och inte tro på allt man hör, eller så undkommer allihopa efter att Lilla Kycklingen/Henny Penny berättar för kungen vad som pågår och så räddas allihopa i sista sekunden, i att visa det viktiga med modhet; var inte en rädd kyckling. Walt Disney och hans filmteam var medveten om sagan och bestämde sig för att skapa en kortfilm under 1943 regisserad av Clyde Geronimi. Den här gången förvandlades en saga om det farliga med att lyssna på rykten till en kortfilm om det farliga med falska rykten och lyssna på ledare med själviska ambitioner, något som definitivt passade under andra världskriget. Tittar man på kortfilmen idag är den inte det minsta diskret med hur den ramar in räven som nazisternas ledare och hans illröda bok om hur man skapar en diktatur. Det är fortfarande en utmanande och hysterisk kortfilm som ni borde se (se bara till att ni ser den först innan ni visar era barn, då den har rökande, drickande, stereotyper och ganska våldsam slapstick) och med dagens tillgång till nätet så är den underligt relevant igen. Regissör Mark Dindal, som tidigare hade regisserat Kejsarens Nya Stil hos Disney, kom med idén att filmatisera Lilla Kycklingen igen i ett långfilmsformat och den här gången skulle gå ifrån sagans premiss litegrann. Planen var att Lilla Kycklingen skulle vara en mobbad flicka på ett sommarläger och under tiden spenderad där listar ut en konspiration att en utav lägerledarna planerade att krossa flickans hemstad. Michael Eisner ändrade till att Lilla Kycklingen skulle vara en pojke, men gav inte mer input än det eftersom nya studio president David Stainton ändrade hela manuset till att Lilla Kycklingen skyddade sin hemstad från utomjordingar. Så vi gick från saga till propaganda kortfilm och sist till sci-fi. Lilla Kycklingen filmen tjänade inte pengarna Disney hade velat och recensionerna från filmkritiker var tyvärr inte de vänligaste, men fortfarande presterade mer än vad de tidigare filmerna studion hade producerat under samma decennium.
För att bryta ner den fjärde väggen lite: jag är inte den mest kunniga om CG animering. Jag förstår processen och jag vet vad som krävs för att skapa en animerad långfilm i det formatet, men de små detaljerna är ganska främmande för mig och har inte varit mitt största intresse i jämförelse med stop motion och traditionell. Så förvänta er inte att ni kommer få lära er någonting djupt eller hemligt om CG/3D animering i dessa recensioner, men jag ska pröva mitt bästa för att meddela er vad jag har lärt mig i min undersökning. Med det ur vägen: Lilla Kycklingen ser inte så bra ut. Det var Disneys första stora CG projekt efter Dinosaurier och Den Ståndaktige Tennsoldaten segmentet i Fantasia 2000, Pixar var inte inblandade i produktionen och Disney använde sig inte av Pixars teknologi eller deras animatörer. Under 2004 stängde president David Stainton ner animeringsstudion i Florida och sedan fick hälften av animatörerna i deras studio i Kalifornien lära sig CG animering genom ett program som höll på i arton månader, sedan slängdes in i produktionen på Lilla Kycklingen nästan omedelbart. Har man dessa aspekter i åtanke när man ser Lilla Kycklingen märker man att kvalitén i animeringen inte är ordentligt genomtänkt än och animeringstekniker här skulle inte användas i kommande filmer från studion. Många karaktärer rör sig för hastigt, speciellt bakgrundskaraktärerna. Det finns ögonblick där vissa karaktärer blir helt stela i vissa kroppsdelar eftersom animatörerna rakt av slutade animera dem i mitten av en karaktär som uttrycker sig fysiskt. Huvuden låser sig på plats och ansiktena ser döda ut i en sekund eller två. Det är inte stora problem, men samtidigt med tanke på att Toy Story släpptes tio år innan Lilla Kycklingen och hade redan löst dem problemen är det fortfarande förvånande att Lilla Kycklingen lider av samma problem lågbudget CG animerade projekt från den tiden led av. Man förväntar sig högre kvalité från Disney. Bakgrunderna är inte heller 3D modeller ibland, utan är traditionella matte paintings (eller bakgrunder) som är placerade bakom 3D miljön och karaktärerna, inte så annorlunda från hur videospel använde sig av en textur målning på sin skybox, så spelaren inte stirra in i tomma intet. För det mesta smälter målningarna in i scenerna, men leder till annorlunda sätt kameran är placerad och ger bilden mindre djup, vilket är det motsatta från vad CG animering ska kunna göra. Ljuset i scenerna saknar också djup och karaktär. Flesta miljöer är lika starkt upplysta och har inte märkvärdiga ljuskällor som dynamiskt reagerar till karaktärerna och ger tittaren intrycket att karaktärerna är påklistrade i miljöerna hellre än att de faktiskt är där, vilket är utan tvekan objektivt sant, men ett jobb bakom en CG animerad film är att lura tittaren att karaktärerna faktiskt är i scenen. Det är en standard. Det är som en vanlig filmproduktion, där man kan placera ljuskällor var som helst framför eller bakom kameran för att skapa en vacker bild, medan Lilla Kycklingen ljuset upp scener lika kreativt som ett avsnitt av Seinfeld. Det finns ögonblick i nattscenerna där filmskaparna blir kreativa ett tag, men oftast inte. Texturerna är dessutom för rena och luften är så fräsch som den kan bli och leder till att karaktärerna ser ut att vara gjorda av plast. Tro det eller ej så är detta ett problem alla CG animatörer stöter på. Exempelvis var Brad Bird på produktionen av Superhjältarna (som släpptes året innan Lilla Kycklingen) riktigt frustrerad med att teknologin de jobbade med försökte skapa rena och plastiska texturer, när han istället ville ha kontraster, smutsiga texturer och medvetna brister med kameralinser. Med CG kan man få alla objekt på skärmen vara i samma skärpa, eftersom det är en 3D miljö som blir framställd på en 2D skärm, bara att Brad Bird ville göra att bakgrunderna och vissa objekt framför kameran såg suddiga ut för att ge illusionen att kameran hade samma brister som en vanlig fysisk kamera, något Pixars filmer inte gjorde så ofta på den tiden och blev en grundläggande standard inom all CG animering efter den filmen. Så man kan förlåta Lilla Kycklingen åtminstone lite eftersom ingen hade kommit på det än, men samtidigt ser filmen bara falsk ut igenom hela speltiden. Det är lätt för mig att förlåta en films svagare delar i sitt berättande ifall den ser bra ut och tyvärr ser den bara inte bra ut, oavsett hur mycket jag vill övertyga mig själv om det motsatta.
Sedan är det berättandet sig självt och det är här där filmen verkligen faller samman. 3D animeringen valdes inte för att Disneys producenter ville vara innovativa eller behövde det för att presentera en berättelse som aldrig skulle fungera i 2D, utan valdes för att 3D animering var vad flesta människor ville se under tidiga 2000-talet. Vad folk också inte ville ha längre var Disney filmer. De var trötta på det oskyldigt manusförfattande, traditionella animeringen och musikalerna, så Disney bestämde att göra vad deras konkurrenter gjorde samtidigt, det vill säga mörkare konflikter, skämt relaterade till popkultur, samtida kommentarer och innehåll för vuxna; det motsatta från vad Disney hade gjort tidigare. Man kan hitta spår av det i Aristocats, Oliver och Gänget, Aladdin och Herkules, som definitivt var distraherande i dem filmerna, bara att nu i Lilla Kycklingen är det på en helt annan nivå. Vi har Spice Girls karaoke, klipp ur Jakten på Den Förvunna Skatten, Everybody Dance Now, King Kong, Star Wars och en massa referenser jag troligen missade eller glömde av inför den här recensionen. Filmen vill göra publiken medveten om hur anti-Disney upplevelsen är inom de första minuterna, där den använder sig av de klyschiga sagoböckerna för att kontextualisera sagan och omedelbart säger hur den typen av film är, även fast det är skämt Warner Brothers gjorde på 40-talet och är inte det minsta rimligt att göra på 2000-talet. Mark Dindals första idé, pre-produktion och manus var traditionellt Disney i början, med att Lilla Kycklingen var en flicka, en mamma var inblandad tills hon senare försvann och pappan var inte lika självisk som i slutprodukten, som troligen hade resulterat i en film med samma Disney anda från tidigare filmer med en självmedveten humoristisk sida till sig, inte så långt ifrån det Mark Dindals tidigare film Kejsarens Nya Stil gjorde. Istället blev Lilla Kycklingen en Dreamworks film, i att berättandet är för upptagen att underhålla publiken från ögonblick till ögonblick istället för att bli fixerad med en sammanhängande handling eller bry sig om tillfredsställande karaktärsbågar, som satte Disney företaget på kartan på 40-talet. Sedan är det faktumet att alla karaktärer är anamorfiska djur och alla skämten relaterade till det, som är ett område jag vägrar hoppa in i ordentligt. Ifall jag skulle börja skriva om skämten i filmen vore det som att öppna upp Pandoras Ask: all ondska släpps ut i världen och ingen kommer må bra efteråt. Poängen med sagans användning av djur var ett sätt att reflektera mänskligt beteende genom djuren, medan Lilla Kycklingen utspelas i en vanlig stad som använder sig av mänskliga uppfinningar och karaktärernas roller som djur har ingen större påverkan på filmens teman eller budskap. Att karaktärerna heter bokstavligen vad de är har knappt med deras karaktärsbågar eller personligheter att göra, till skillnad från någonting som Robin Hood från 1973 och Zootropolis flera år senare.
Alla dessa aspekter till filmens berättande är direkt tagna ur Shrek, med den rebelliska attityden mot fina Hollywood, karaktärer som konstant är elaka mot varandra, popkultur humor är utspritt och karaktärerna har överdrivna designs. Vad som fick Shrek och speciellt Shrek 2 att fungera dock var att filmerna faktiskt hade känslomässiga konflikter som blev utforskade och testade igenom hela speltiden och alla de stora sekvenserna var där för att skapa en tillfredställande berättarbåge. Lilla Kycklingen vill ha samma anda och ändå skippa allt som gör en film till en film: handling, karaktärer, bågar och akter. Lilla Kycklingen får en bit av himlen på skallen och när biten försvinner tror alla han ljög och därmed bestämmer sig hela staden sig för att förstöra hela hans liv, genom att göra honom till åtlöje. Utan något stöd från sin far vill Lilla Kycklingen visa för sin far att han kan bli bra på någonting och faktiskt få respekt, vilket han lyckas göra genom att vinna den sista poängen i säsongens viktigaste basebollmatch. Han blir uppskattad på det ytligaste sättet någonsin och nu etablerar filmen en 'vill ha mot behöver' karaktärsbåge Disney har gjort många gånger tidigare. Ytterligare en gång får Lilla Kycklingen en bit av himlen på sig, fast den här gången berättar inte för sin far i rädsla av att han kommer vara en besvikelse för honom igen. I en vanlig film hade filmen bestraffat Lilla Kycklingen för att han inte talade sanningen, men här kommer det aldrig tillbaks igen. Lilla Kycklingen blir inte bestraffad för att ha ljugit, hans far lär inte sig en läxa och för ingen anledning blir Lilla Kycklingen ihop med Fula Ankungen som en belöning. Det är kraftfullt när Aladdin gör det motsatta från vad han lovade Anden tidigare i sin egna film, genom att inte önska honom fri, eftersom alla karaktärerna blir tjuriga på honom och Jafar bestraffar Aladdin hårt efter sin själviska handling, men inget sådant ögonblick existerar i Lilla Kycklingen och karaktärsbågarna är istället påklistrade i ett manus där de inte är rättfärdiga eller har någon form av logik kopplade till sig. Det hela känns påtvingat och mer än något annat kommer visa barnen hur förmånligt ljugande kan vara, vilket hade varit ett äventyrligt och djärvt budskap att ha i en familjefilm, men här tolkas det som omedvetet av filmskaparna. Karaktärsinteraktionerna är generellt elaka och fördömande också, med en massa mobbande, folk som rakt av manipulerar varandra, gör narr av andras utseende och vid slutet försöker slänga på ett budskap om hur allihopa betett sig illa åt och har ändrat sig, även fast ingen av dem har utvecklats eller ändrat på sin ignoranta världsbild. Lägger man på medelmåttig animering, pinsamma skämt och elaka karaktärer ovanpå den klumpiga integreringen av någon form av moral, skapas en utav de mest irriterande animerade upplevelserna från hela 2000-talet. Uppe med Hajar som Hajar, Robotar och Disneys direkt-till-video katalog. 2004 och 2005 åren var bland de lägsta ögonblicken för västerländsk underhållning och Lilla Kycklingen förbättrade inte situationen exakt.
Detta var inte skoj. På de sämsta projekten från Disney var upplevelserna tråkiga som bäst, medan Lilla Kycklingen gjorde mig genuint frustrerad under min senaste visning, undersökning och när det var dags att skriva den här recensionen. Filmen började sin produktion som något helt okej och ju mer tiden gick och fler förändringar lagrades på varandra kollapsade hela projektet på sig själv, baserat på producenternas vilja att inkludera säljbar humor, animering och karaktärer som sålde till en bredare publik; imitera Dreamworks modellen. Madagascar släpptes samma år och även där lyckades Dreamworks visa hur man tar en CG animerad komedifilm med djur som huvudkaraktärer och förvandlar det till något sevärt och underhållande, den simplaste funktionen en amerikansk familjefilm behöver göra och Lilla Kycklingen kan inte ens göra det rätt. Till och med Dreamworks gimmick marknadsföring och berättande fungerade inte så länge, vilket är varför några år senare vi fick mognare filmer från dem, som Kung Fu Panda och Draktränaren, medan resten av studions filmografi har för det mesta blivit bortglömda. På tala om bortglömda: när jag skrev detta fanns Lilla Kycklingen inte på Disney+ streamingtjänsten. Den enda filmen från Disneys egna animeringsstudio som inte fanns tillgänglig på Disneys egna sajt, men lades till nyligen från ingenstans. Man kan se flesta direkt-till-video uppföljarna Disney producerade, men Lilla Kycklingen blev uppkäken av räven och spottades ut.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
