Prinsessan och Grodan (2009)
Ron Clements och John Musker har ni troligen hört talats om ifall ni har läst de tidigare Disney recensionerna eller ifall ni ens har sett Disneys största filmer från 90-talet. Regissera Lilla Sjöjungfrun, Aladdin och Herkules, men efter det började deras relation med Disney bli sämre, när Disney ville överge traditionell animering och gav duon ingen chans att regissera Skattkammarplaneten som de hade velat göra sedan 80-talet. De fick sin chans, men på grund av Disneys förakt mot den traditionella animeringsavdelningen och förtvivlan i Skattkammarplanetens succé, släpptes filmen under 2002 med lite marknadsföring och tjänade inte pengarna Disney ville, till gränsen där Disney funderade på att stänga ner avdelningen för gott. Clements och Musker planerade ett sista hurra. Efter att förhandlat ett tag skulle de filmatisera Prinsessan och Grodan sagan och skulle vara traditionellt animerad, något som Disney inte hade släppt sedan Kogänget under 2004 och Prinsessan och Grodan hade premiär 2009. I ett desperat försök att uppmuntra Disneys stöd för den traditionella animering konstformen, ville Clements och Musker återvända till Disneys rötter, med en Disney prinsessa, en romans med en prins, fantasi motiv, musikalsekvenser, talande djur, osv. Något som troligen hade varit en dunk för företaget och för traditionell animering visade sig vara ett okej försök och tyvärr inget bortom det. Tittar man på andra animerade filmer från samma år, såväl som åren tidigare och efter, sticker Prinsessan och Grodan ut bland mängden, både i sina dimensioner och konflikter, när animerade filmer verkade rikta sig in på sci-fi och äventyr, dessutom hade musikalen varit utdöd vid det här laget. En stor faktor är naturligtvis Shrek serien och påverkan den hade på filmindustrin och marknadsföring i sin helhet, då musikaler i flesta vuxnas ögon verkade vara gjorda för småbarn och ingen vuxen vill sitta igenom en film gjord för småttingar ifall de istället kan se en film som kommer underhålla dem också, så Prinsessan och Grodans marknadsföring skrämde bort flesta föräldrar under 2009. Internationellt tjänade filmen 270 miljoner dollar och under samma år tjänade Pixars Upp 730 miljoner dollar och Blue Skys Ice Age 3 890 miljoner dollar, så man kan förstå varför Disneys investerare, aktieägare och producenter tittade mot studiocheferna John Lasseter och Ed Catmull med minde entusiastiska ansiktsuttryck än vad dem två hade. Disney hade fått nog och bestämde att efter Prinsessan och Grodan skulle endast en till traditionellt animerad film släppas under Disney namnet innan de stängde ner avdelningen.
Prinsessan och Grodan är en prinsessa film på alla sätt man kan tänka sig, bara den här gången verkade Disney intresserade i att faktiskt konfrontera kritiken deras tidigare filmer i samma anda hade fått, det vill säga troperna Disney etablerade för sjutio år tillbaks och som inte riktigt har ändrats sedan dess. Prinsessan som är passiv, prinsen med ingen karaktär eller personlighet, sympatilösa antagonisten som spottar ut klyschor och en massa saker jag har tagit upp i Clements och Muskers filmografi. Tiana är nästan det motsatta från Ariel, i att hon inte söker romans och istället vill jobba hårt för att få det hon vill ha, inte långt ifrån Askungen karaktären. Stora skillnaden mellan Tiana och Ariel är hennes aktivare roll i handlingen, i att hennes handlingar härstammar från att hon vill direkt ändra situationen på egen hand istället för att förlita sig på andra att göra sin situation bättre åt henne. Nästan det motsatta från traditionella Disneyprinsessor när det gäller inriktning och attityd, hon till och med besegrar skurken vid slutet helt själv, något som verkade vara ett medvetet drag av filmskaparna och var ett beslut som nästan var dömt att utföras. Tidigare tog jag upp hur Disney försökte sticka ut på marknaden bland en massa andra animerade långfilmer från andra filmföretag och det effektivare sättet att göra det är att ignorera tidigare misstag som kritiker och dem med pengar har haft problem med. Vi är nu vid slutet på 2000-talet och kvinnors roller i filmer blir ifrågasatta och kritiserade mer och mer, något Disney företaget inte längre kunde ignorera och därmed kunde de inte skapa ytterligare en Disneyprinsessa film där huvudkaraktären var passiv, när det sättet att avbilda en rollfigur för unga flickor på var föråldrat för den då dagens standard. Ifall ni läser min recension för Askungen och Den Lilla Sjöjungfrun håller jag inte med den här tankeinriktningen och varierar i kvalité från projekt till projekt, men den generella folkmassan (föräldrar) var under 2009 inte intresserade i att presentera sina barn till en föråldrad tolkning av en rollmodell för flickor. Tiana är definitivt skriven annorlunda för att passa in i den nya massmedvetandet och ändå var inte en vinkel till filmens marknadsföring, då aspekterna som fick rampljuset var premissen, musiken, animeringen och humorn. Ändå blev Disney förvånad att filmen inte tjänade bra. En högt vokal diskussion runt omkring filmens premiär var Tianas etnicitet och hennes bakgrund som en arbetsklass medborgare i New Orleans, Louisiana. Kortfattat är New Orleans en stad med hög kulturell och historisk relevans för afroamerikaner, något som fick extra uppmärksamhet när huvudkaraktären i Prinsessan och Grodan skulle bo där under tidiga 1900-talet och samtidigt själv vara en afroamerikansk kvinna, i en Disney film. Idag är det inte annorlunda att se en icke-vit prinsessa i en animerad långfilm från Disney, fast på den tiden var det väldigt sällsynt, med det enda undantaget på den tiden var Mulan och Jasmin. Prinsessan och Grodan bemöttes med öppna armar från flesta som såg den, medan en del från samma ursprung som Tiana var inte optimistiska när filmen först var i produktion. De var emot många aspekter till filmens etniska sida, där de inte tyckte om att Tiana blev romantiskt intresserad i en icke-svart man och att skurken var en afroamerikansk man som använde sig av svart magi ansågs vara opassande och en del kristna uppskattade inte voodoo vinkeln till filmen heller. Antagligen gick Disney till Oprah Winfrey för att få råd om hur de skulle avbilda afroamerikaner, små detaljer och New Orleans, vilket landade henne rollen som Tianas mamma i filmen. I slutprodukten är det svårt att inte ha en ras tankeinställningen medan man ser filmen, då filmen konstant påminner publiken om Tianas arbetarklass rötter, sin etnicitet och skillnaden mellan dem som har och dem som inte har, det vill säga de vita och de svarta. Det är en viktig aspekt till hela handlingen och Tianas karaktärsbåge, där både hon och skurken Facilier vill ha pengar och makt, fast Tiana inser vad som är viktigast i livet och det är inte pengar eller något pengar ger, utan istället äkta kärlek, sin egna familj och vänner. Vilket är varför Faciliers "vänner" tar hans liv i slutet efter att hans voodoo medaljong har blivit krossad av Tiana och kan inte längre ge något han är skyldig sina "vänner." Girighet är utan tvekan ett stort tema här och är någonting alla antagonisterna i filmen delar och är reflekterat i hjältarna Tiana och prinsen Naveen, där Naveen och Facilier vill ha rikedom utan arbetet och Tiana och Lawrence vill ha rikedom genom hårt arbete. Det är en bra konflikt att koppla karaktärerna ihop med, det hjälper att allihopa är i ett underläge av nått slag i filmens värld och Tiana får tillräckligt mycket uppmärksamhet i filmens speltid att hennes resa känns komplett. Klagomålen folk hade med filmen innan den släpptes kanske eller kanske inte gjorde dessa tematiska konflikter starkare än vad först tänkt från Clements och Musker, men att filmen fungerar på dem fronterna än idag är något att hylla. Vad som gör dessa element till filmen mindre bra dock är allting annat i filmen.
Tiana, Naveen och Facilier är karaktärerna folk minns från filmen, för sedan tidigare förklarade och förståeliga anledningar, men sedan har filmen ytterligare ett dussin karaktärer som antingen inte lämnar ett stort intryck eller är inte relevanta till handlingen. Lawrence, Charlotte och hennes far Eli är relevanta för handlingen och behövs för handlingen att fungera –åtminstone i hur handlingen och karaktärerna är presenterade i slutprodukten i alla fall– vilket är okej och har färgglada personligheter, bara är inte mycket till karaktärer. Resten av rollistan är gränsfall meningslösa och förstärker inte karaktärsdramat på någon större eller originell nivå, dessutom blir ganska irriterande efter ett tag. Louis, Ray, Mama Odie, redneck trion som försöker fånga grodor, fastighetsägarna, Tianas chef på restaurangen, voodoo andarna, Tianas mamma och pappa, Tianas vänner och alligatorerna som försöker äta Tiana och Naveen fyller upp en rollista som redan var full till att börja med. Efter filmens första halvtimma är den större delen av speltiden ägnat till att etablera alla dessa karaktärer som inte gör mycket eller försvinner lika snabbt som de blev introducerade; filmens mittenpunkt är fylld med filler. Som sagt i mina andra recensioner om Disneys filmer är det okej med abstraktioner och distraktioner ifall scenerna är tematiskt kopplade eller ifall de rakt av är underhållande backade med bra filmskapande, men oftast är det inte fallet i Prinsessan och Grodan. Det i störst del härstammar från musiksekvenserna och filmens medelmåttiga slapstick humor. Randy Newman är ansvarig för musiken och sångerna, något folk som är bekanta med mannens tidigare verk borde vara en stor röd flagga. Utanför Toy Story och Toy Story 2 har han skrivit musik för en flertal familjevänliga musikaler och flesta har inte varit kritiskt belönade, då Newmans musikstil, låtstruktur och lyrik har blivit ökända för deras uppenbara ämnen och hur han exkluderar metaforer ur låttexterna nästan helt och hållet, till gränsen man kan övertyga folk att barn skrev sångerna. Prinsessan och Grodan blir aldrig riktigt så dålig, för att vara generös är flesta sånger i filmen för det mesta bara tama och matta, dessutom har filmen en ganska stenhård början med sina första två sångnummer Nästan Där och Med Andra Sidan Har Jag Kontakt, men annars är sångerna i störst del filler och inte särskilt minnesvärda. Det är varför filmens starkaste och minnesvärda ögonblick utspelas i filmens första halvtimma, med sina bra skrivna sånger, kreativt stilistiska förändringar i animeringen, konflikter presenterade genom filmspråk och ganska lite dialog, fantastisk takt och bra berättande, medan resten av filmen saknar dem delarna för att hålla publiken fängslade.
Var filmens största snubblande kommer ifrån dock är ett ämne vi egentligen inte har tagit upp i några av dessa recensioner och kommer bli väldigt relevanta diskussioner när det gäller filmerna från Disney framöver: Prinsessan och Grodan är anti-Disney. Ifall man går tillbaks till Pinocchio från 1940 finns det de abstrakta och fantastiska elementen till filmens berättande, det vill säga Den Blå Fen, titelkaraktärens näsa växer när han ljuger och förvandlas till en åsna när han har varit stygg, en man som bosätter sig i en val och, den största och relevanta till den här recensionen, en önskning blir sann efter att ha sett en stjärna. Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få. Det är en sådan allmän del av popkultur ända sedan filmen först släpptes och var ett sätt att medge till barn att de hemskaste av situationerna kan lösas ifall man är godhjärtad och önskar sig en förändring. Jag kan inte utveckla den här idén ännu längre, då det är så självklart och hela budskapet i Pinocchio är byggt på det; alla karaktärerna är giriga och tar vad de än vill utan att tänka på andra medan Pinocchio lär sig att vara snäll och får sin önskning uppfylld. Även fast Pinocchio hade utfört det budskapet underbart för längesedan bestämdes det i Prinsessan och Grodan att det inte var tillräckligt uppenbart, vilket det inte verkade för flesta människor eftersom många kritiserade Disney för att uppmuntra barn att önska och tro på det otroliga eller osannolika, så filmen bestämde sig för att expandera på konceptet. Tiana önskar sig ingenting och får inte mycket, medan hennes rika vän Charlotte har aldrig behövt jobba och får allting hon önskar sig, vilket är på många vis så det fungerar i verkligheten. Vissa människor födds in i fattigdom och andra in i rikedom, oavsett ifall vi är okej med det eller ej så är det flesta samhällssystemet är byggda, något som får Pinocchios naiva och godhjärtade påstående om simpla lösningar att kännas lite föråldrat i dagens samhälle. Eskapism har naturligtvis varit en stor faktor ända sedans Disney företagets början, men Disney började inse att det varma, ljuvliga och uppmuntrande budskapet som fungerade sjuttio år sedan resonerar inte så starkt längre, så istället är det ett gott hjärta och hårt arbete som gör att Tianas önskan blir uppfylld. Kanske inte på det viset hon hade velat, men ändå. Istället för en restaurang gifter hon sig med en prins, inser vad som verkligen är viktigt och får sin restaurangen som gör henne komplett på riktigt, då livet handlar inte om succé eller pengar ifall det inte är värt någonting. 'Vill ha och behöver' karaktärsbågen är i full effekt här och fungerar okej, bara nu när filmen är besatt med att förklara för publiken vad det "problematiska" budskapet är försvinner all nyans, budskapet stavas ut för publiken och berättarteknikerna som försöker få fram det budskapet är klyschiga. I den sista konfrontationen med Facilier säger Tiana bokstavligen att hennes pappa inte hade vad han ville ha men hade det han behövde och resten av manuset är lika ytligt och påtvingat, dessutom är allting runt omkring dialogen byggt på en massa billiga sätt att bygga spänning i scener, som att Naveen måste kyssa Charlotte innan midnatt så den sista akten har en tickande klocka, en lätt undanröjd eldfluga dör så det blir lite tragiskt, skurken får allt han förtjänar, osv. Så i ett försök att lägga till nyans blir det hela klyschigt med samma budskap och blir nu sämre med det extra onödiga lager dialog som aldrig slutar spela i filmen, vilket går emot det sagoliknande berättandet som har gjort Disneys sagofilmer så fängslande och underhållande innan. Så på det viset är Prinsessan och Grodan anti-Disney och kommer vara ett problem under de kommande tio åren hos studion.
Egentligen hade jag inte sett filmen sedan den först släpptes, vilket är över tio år sedan vid det här laget, och när jag skulle återbesöka den inför den här recensionen förväntade jag mig att filmen skulle vara bland de bästa projekten Disney skapade under hela 2000-talet. Vid min visning varierade känslorna från att vara otroligt glad till att vara extremt besviken i filmens sista två akter. Dialogen, sångerna, handlingen och humorn var oförlåtligt dåliga på ställen och gör upplevelsen extra smärtsam när de bra delarna i den första akten är så bra. Vi får se hur Disney hanterar ytterligare en prinsessa film nästa vecka.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Twitter: Spid3r Fang
