Trassel (2010)
Året är 1996 och Disney är nu på väg mot två vägar. Efter företagets stora succéer med deras renässans filmer Skönheten och Odjuret, Aladdin och Lejonkungen började företagets producenter och aktieägare vara villiga att investera i annorlunda delar av andra företag och expandera i olika konstformer. Höga på makt investerar de i Pixar och den första någonsin helt CG animerade filmen Toy Story och var en fenomenal succé som skakade filmindustrin till sin kärna. Efter ett sådant enormt hopp fram i teknologi och animering ville då Disney president Michael Eisner att flera kommande animerade Disney projekt skulle vara helt CG animerade, så när animatör Glen Keane steg fram till honom med idén av en filmatisering av Rapunzel sagan ville Eisner att projektet skulle vara animerat endast med datorer. Glen Keane var tveksam till att Disneys animeringsavdelning kunde tackla på ett sådant stort projekt omedelbart efter att CG var så nytt och utmanande, dessutom var han inte övertygad att CG kunde skapa samma smidiga rörelse traditionell animering kunde erbjuda. Eventuellt var projektet igång, men det skulle ta en kopiös mängd tid innan någon såg något resultat utav Keane och hans teams arbete, då manuset kändes aldrig riktigt rätt. På 2000-talet drastiskt ändrades inriktningen på animering ytterligare en gång med Shreks premiär och nu försökte flera animeringsföretag rikta in sig på liknande manusförfattande och humor som Shrek hade, vilket även påverkade produktionen på Rapunzel filmatiseringen hos Disney, som fick sitt manus omskrivet för att vara mer likt Shrek och döptes till Rapunzel Unbraided. Fast det varade inte för alltid. Under 2006 krävde Eisner att projektet stängdes ner helt och hållet, då filmen kostade för mycket pengar och att investera extra pengar i projektet verkade som slöseri. Keane var naturligtvis inte nöjd med resultatet, tills Ed Catmull och John Lasseter steg in för att bli studiochefer hos Walt Disney Animation Studios och återupplivade Rapunzel Unbraided inom en vecka efter att ha blivit nedstängd. Ytterligare problem uppstod när Keane inte kände sig bekväm med att regissera en CG animerad långfilm, dessutom led av hjärtproblem samtidigt, därmed sa upp sig själv från projektet under 2008 och senare blev ersatt med Nathan Greno och Bryon Howard, som tidigare hade varit ansvariga för Bolt som släpptes samma år. Manuset skrevs om ytterligare en gång, döptes om till Tangled/Trassel och släpptes äntligen i biografer under 2010, fjorton år efter att projektet startade sin produktion.
Ifall ni söker upp filmen online kanske det är förvånande för er att läsa hur Trassel är bland de dyraste filmerna någonsin gjorda och är utan tvekan den dyraste animerade långfilmen någonsin producerad i hela världen. En 260 miljoner dollar budget, vilket motsvarar ungefär 305 miljoner dollar idag. Den stora anledningen för det härstammar i störst del från att filmen var i produktion under så många år, bytte ut personal, skrev om manuset, slängde bort animering och skaffade ny teknologi för att tävla med andra animerade projekt på marknaden. CG var fortfarande relativt nytt hos studion och därmed konstant stötte på problem, något som skulle förbättras med introduktionen av Greno och Howard på projektet och att John Lasseter visste hur man skapade en CG animerad film som faktiskt hade en visuell stil till sig, förstärkte förtroendet i projektet en hel del, till skillnad från de andra CG animerade filmerna från Disney som släpptes innan Bolt, som inte var särskilt bra och hade knappt någon stil. Komplikationer dök även upp när det var dags att animera Rapunzels hår, vilket var den största utmaningen animatörerna och programmerarna hade under hela produktionen, eftersom varje individuellt hår behövde ha sin egna fysik, unika animering, samtidigt inte klippa igenom något annat hår och sist inte klippa igenom världen, något som tog upp många timmars arbete och la extra pengar på den redan höga kostnaden. Keane var också envis att CG inte skulle ta över animatörerna och konstnärernas jobb och ville att datorn behövde anpassa sig till dem hellre än att personalen behövde stiga in i en helt ny värld som inte nödvändigtvis passade animering eller vad Disney har producerat innan. Så Keane och hans team skapade ett "multi rigging" system där bakgrunden, förgrunden och karaktäranimeringen spelades in med separata kameror, lagrades ovanpå varandra i klippningen och skapade ett naturligt och rent djup som inte förekom i CG filmer innan. Ganska likt hur multi plane kameran fungerade i Snövit och De Sju Dvärgarna, bara att det nu existerade flera separata artificiella kameror i datavärlden som kunde utnyttjas individuellt. Som ett resultat av det ser animeringen ut som en Disney film, när varje individuellt element i scener opererar separat från varandra och tillåter varje element att sticka ut, till skillnad från de andra CG animerade filmerna från Disney där bakgrunderna var inte det minsta relevanta, förgrunderna existerade inte och ljuset var knappt en faktor. Så Disney är nu äntligen vid en tidpunkt där deras animerade filmer skapad med datorer ser ordentligt bra ut; Bolt såg helt okej ut och Trassel är första gången där animeringen är imponerande och har åldrats riktigt bra.
Även fast filmen skrevs om ett okänt flertal gånger så det förvånande att slutprodukten lyckas vara så konsekvent och logisk som den är i sin handling och konflikter. Rapunzel sagan är ganska svår att filmatisera –åtminstone i ett långfilmsformat– utan att göra berättandet väldigt simpelt, abstrakt och utan några förändringar till källmaterialet, så manuset i Trassel tar många kreativa friheter för att få en handling att fungera. Rapunzel har nu magiskt hår som kan läka och göra folk yngre ifall man sjunger en sång, fast magin försvinner ifall man skär bort det minsta lilla del av hår. Så häxan Gothel tvingar Rapunzel att stanna i ett torn separat från civilisation så ingen annan kan använda magin, Rapunzel kan aldrig klippa sitt hår och därmed har håret blivit så långt som i sagan, hon släpper ner sitt hår så andra kan komma in i tornet eftersom det inte finns någon annan ingång förutom igenom fönstret och att Rapunzel är kunglighet och inte vet om det blir en stor relevant faktor i handlingen. Inramningen, premissen och logiken är klipsk här, dessutom är animeringen tillräckligt stark den här gången att handlingen inte behövde vara rimlig för att det hela skulle vara underhållande, men filmteamet gav sitt allt och slutresultatet är utan tvekan det bästa Disney har producerat på många år. Det var uppfriskande att se Trassel igen efter att Disneys tidigare filmer inte verkade intresserade i att skapa en konsekvent värld eller en handling som fängslade publiken, då de istället siktade efter humoristiska repliker eller samtida berättartekniker som inte har åldrats bra. Där filmen verkligen börjar ta stora smällar dock är den centrala rollistan. Eftersom sagan är så simpel och handlingen är så fantastisk verkade det få en fokus och delvis in i produktionen började filmteamet inse att berättelsens konflikter inte kan expanderas så mycket, när det gäller karaktärsdrama eller karaktärsinteraktioner, så fokusen i det centrala berättandet är mest på lättsmälta handlingar karaktärerna utför. När man ser filmen igen märker man en stor kontrast mellan den tidlösa, visuellt rika och klipska handlingen och de moderna karaktärerna som ockuperar den filmvärlden. Det största exemplet är filmens introduktion där filmen visuellt introducerar alla element i handlingen jag listade innan, men över det kommer opassande och humoristiska repliker från Flynn som pratar över montaget för ingen anledning förutom att förstöra atmosfären. Rapunzels och Flynns repliker är ganska humoristiska och samtidigt beräknade att få fram de simplaste skratten ur publiken som det går, vilket är okej, bara att deras nutida och amerikanska attityd och inriktning i scener kombineras inte väl med resten av karaktärerna eller konflikterna. Rapunzel, Flynn och Maximus är de enda karaktärerna som beter sig på det viset, vilket gör att de diskretare och visuella scenerna sticker ut när de är underhållande i jämförelse. Det är inte konstigt i Kejsarens Nya Stil när ett slapstick ögonblick utspelas eller när en karaktär säger något modernt eftersom alla karaktärer gör det och filmvärlden/handlingen försöker inte vara uppslukande eller filmiskt för att hålla publiken fängslade, medan Trassels värld verkar vilja ha det bästa från både seriösa sagovärlden och en värld som kunde höra hemma i The Simpsons eller Monty Python's Flying Circus. Självklart kan man kombinera båda världarna, men Trassel hanterar det inte det bästa och oftast presenterar sina konflikter genom oinspirerad dialog, svaga karaktärsbågar och inte minnesvärda sånger.
Rapunzel mål är att se lamporna som stiger upp i himlen på sin födelsedag, vilket i sig är endast en ursäkt för henne att äntligen lämna tornet. När Flynn dyker upp ser hon det som en möjlighet att lämna tornet och samtidigt ha en guide som stoppar onda krafter från att ta henne. En romans börjar blomma när hon träffar en stilig man som möjliggör hennes frihet och hon är en ung tonåring, så det är rimligt att hon plötsligt vill bli tillsammans med den goda mannen. Det är en liknande dynamik som Jasmin och Aladdin i Aladdin och Ariel och Erik i Den Lilla Sjöjungfrun hade, bara den här gången är det prinsessan som har den fullständiga karaktärsbågen, där Rapunzel trotsar sin falska mamma, blir av med sin magi som gör henne värt någonting i sin falska mammas ögon och sedan blir tillsammans med mannen som gav henne sann kärlek och lycka. Symboliskt skär Flynn Rapunzel fri från sina kedjor som håller henne tillbaks och häxan dör. Det är riktigt bra berättande, bara att omständigheterna som tar karaktärerna dit är oinspirerade. Inför akt tre blir det en stor missförståelse där Rapuzel inte tycker om Flynn längre, karaktärerna separeras, de är dystra ett tag och publiken vet att de kommer bli tillsammans vid slutet ändå, så all spänning rycks bort och gör dem scenerna tråkiga. Den Lilla Sjöjungfrun hade liknande problem och Aladdin hade liknande upplägg, bara att Aladdin expanderade på titelkaraktärens ljugande, bestraffade honom för det och byggde alla sina tematiska konflikter kring ljugande, medan i Trassel känns det hela påtvingat och passar inte in i varken sagoberättandet eller karaktärsdramat etablerat tidigare. Flynns karaktärsbåge är att sluta vara en oansvarig och självisk tjuv, något Aladdin också gjorde, bara att hans självuppoffring för Rapunzel har inte mycket med det att göra, något som var ett liknande problem i Herkules när den titelkaraktären offra sig själv för Meg vid slutet på den filmen. Vad som skiljer Trassel från medelmåttiga Herkules dock är att berättandet är åtminstone sammanhängande och det hela fungerar fortfarande, trots att det hela är klumpigt utfört. Musiken är specifikt märkvärdigt i filmens klumpiga beräknade natur, då sångerna är inte så minnesvärda och förstärker inte berättandet. Utav alla musikaler Disney har satt ihop genom åren rankar musiken i Trassel bland de svagaste och det var ganska förvånande att söka upp filmen och se att Alan Menken var ansvarig, något jag aldrig skulle ha gissat bara baserat på den plana instrumenteringen och standard låtstrukturen. Musiken utanför sångerna verkade få större uppmärksamhet den här gången, med färgglad instrumentering och starka kompositioner som passar scenerna väldigt effektivt, bara att sångerna de själva saknar den medeltids estetiken och tolkas mera som standard gitarr poplåtar man hör på mainstream radio.
När Trassel först släpptes tjänade filmen okej med pengar (med tanke på den enorma budgeten) och fick okej recensioner, som predikade animeringen och handlingen, men när det gällde karaktärerna och sångerna verkade recensenter vara likgiltiga kring dem, men flesta verkade hålla med om att Disney var tillbaks att producera kvalitéfilmer igen efter ett decennium med annars medelmåttiga och inkonsekventa projekt. Idag är Trassel en helt okej familjefilm, bara att den verkade lite för säker för sitt eget bästa, då minnesvärda och utmanande karaktärer kastades åt sidan för att skapa en lätt marknadsförd film som inte hade samma känslomässiga höjder som en Pixar film på den tiden. Ändå var namnet en succé utanför filmformatet, då det dök upp i andra medier, som sin egna animerade serie under 2017 och fick sin egna värld i Kingdom Hearts 3 videospelet från 2019. Fast då var det tidiga 2010-talet, början på en ny era såväl som en ny renässans och nu skulle pengarna äntligen flöda tillbaks till företaget och studion behövde inte längre bo i Pixars skugga eller oroa sig för utmanande konkurrens i CG filmvärlden.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
