mrtambourineniclas.blogg.se

En typ av sci-fi drama centrerad kring en man i en civilisation där ett virus har brutit ut och orsakar folk att glömma av deras förflutna och måste börja om på livet, vilket händer huvudkaraktären en hemsk dag. Ifall ni är bekanta med komedier som The Lobster och The Favourite har ni nog en idé ifall ni kommer tycka om den här eller ej. Jag tolkar den typen av humor som snobbig och ger mig pretentiös indie filmskapare vibrationer, men Apples hanterar sin humor subtilt och väldigt torr, inte så annorlunda från mörkare brittiska och danska komedier. På andra sidan är premissen inte särskilt originell, som att Little Fish från tidigare i år hade en likadan premiss och ramade in det genom romcom linsen medan Apples är en gråare och pinsammare riktning och gör det suveränt.

Stor rekommendation från mig.

Fantasi genren är något som sällan uppkommer i dagens sci-fi inriktade och action fixerade filmlandskap, när det inte lämnar mycket öppet för vad flesta prioriterar i moderna filmer, det vill säga visuella spektakel och framtid-fokuserade koncept. Jag älskar fantasi och det är lite tråkigt att animerade filmer tar över genren nästan helt och hållet. Sedan har vi David Lowery som bröt igenom med fantastiska A Ghost Story och gav oss en tvist på hemsökta hus filmer och nu får vi The Green Knight: en modern tolkning av medeltidens hjälteberättelse och en form av satir av ridderskap, i samma anda som Don Quijote. Älskar produktionsdesignen, Dev Patel är mångsidig och otroligt talangfull som förväntat och berättandet i sig tar sin tid och är nästan sagolikt i hur den ramar in olika karaktärer och scenarion. Detta känns som en ordentlig filmatisering av en uråldrig berättelse utan att nutida trender eller berättarstilar kommer i vägen av att filmen kan vara tidlös och visuellt fantastiskt, som att inkludera abstrakta scener som måste ha kostat mycket pengar och kunde lätt klippas ut ur filmen och inte påverka berättelsen eller det centrala temat något märkvärdigt. Otroligt sevärd för mig och kommer garanterat hamna bland mina favoriter från i år.

Stor rekommendation från mig.

Ännu en musikal med Riz Ahmed is sig om en man som måste rehabiliteras från att uppträda musik, med The Sound of Metal som den andra filmen med samma premiss som fick större uppmärksamhet, medan Mogul Mowgli är bättre i sin visuella presentation. Världen blir surrealistisk, logiken doppar tårna i drömvärlden, visuellt är den fängslande och skapar några oförglömliga bilder och är en film värd att se. Tonen är ganska lik Apples från tidigare på listan, i att den kombinerar drama och komedi så diskret att man knappt kan se skämten komma och som en fantast av hip-hop framkallade filmen genuina skratt ur mig flertal gånger, med sina referenser till artister i den genren och stilen genren har. Kommer nog vara svår att hitta, men det är lätt värt att se det.

Stor rekommendation från mig.

Frankrike är så långt framåt inom traditionell animering jämfört med resten av världen och man måste visa respekt för dem att vägra överge mediet, men ibland kan kvalité animering inte hundra procent rädda ett projekt och tyvärr är Lilla Vampyren inte det starkaste man har sett från landet. Det är i slutändan en helt okej familjefilm, men självaste takten, tonen och berättandet med för mycket dialog kommer göra många föräldrar irriterade och barn kommer ha det svårt att följa med i handlingen. Den rusar igenom karaktärer och scener så fort som möjligt och den svenska dubben försöker hänga med den snabba franska dialogen och det bara fungerar inte. Animeringen är superb och skapar roliga scener ibland med annorlunda karaktärer, men generellt var detta svårt att sitta igenom.

Svag rekommendation från mig.

Polska-svenska regissören Magnus von Horn återvänder efter sin kritiskt belönade 2015 film Efterskalv, en film ni borde se ifall ni inte redan har. Sweat har fått en del uppmärksamhet och blivit kritiskt belönad av svenska recensenter tidigare i år och jag lyckades inte se den i min hemstad förens september månad och det var lätt värt väntan. Visuellt är filmen inte min favorit, då den har en "realistisk" kamera, i att den oftast är handhållen och komponerar tagningar på ett sådant sätt jag inte är en stor fantast av, där tittaren kan slukas upp i dramat filmen har. Ibland visar Horn av sina talanger och ramar in huvudkaraktären och scener på djärva sätt, som vägrar klippa ifrån obekvämligheterna och verkligen visa av huvudkaraktärens interna kamp visuellt. Utan att avslöja för mycket visar filmen av influenser livsstilen och yrket på ett brutalt och ärligt sätt, i att den visar av vilket helvetes liv det måste vara att leva och hur en sådan person påverkar folk online. Fantastisk scen efter fantastisk scen uppkommer regelbundet och dem vägrar klippa iväg eller få publiken att känna sig bekväma eller ge dem ett billigt skratt, som påminde lite om Uncut Gems utan det konstanta ropandet. Högt rekommenderar den och hamnar bland de bättre filmerna från i år för mig.

Stor rekommendation från mig.