mrtambourineniclas.blogg.se

Niclas har intressen... och han vill sprida det till er. Kortfattat så är filmerna som släpps idag tråkiga och jag har inte mycket att säga om dem. Sedan jobbar jag på ett projekt som inte är relaterat till den här bloggen, tar upp den större delen av min tid och är fortfarande i ett för tidigt stadie att dela information med er om. Samtidigt vill jag hålla den här bloggen aktiv och inte lämna er med en blogg ni återbesöker med inga nya inlägg, så här har vi en kompromiss. Ska försöka schemalägga ett nytt sånt här inlägg till fredag varje vecka och varje gång rekommendera fyra äldre skivor till er; uppmuntra er att lyssna på någonting "nytt" och jag vill gärna ha ett tema som kopplar skivorna ihop, vare sig det är en estetik, genre eller stil. Idag ville jag fokusera på album med en banal röst som sjunger om ganska annorlunda ämnen... sedan ville jag bara titta på lite rosa och lila hemma.

Forget –Xiu Xiu /Experimentell Noise Punk (2017)
Insåg inte förens jag började skriva det här att jag inte ägde andra skivor i Xiu Xius diskografi, ändå lyckades jag få tag i exemplar av Nina och Girl With Basket Fruit. Ärligt så är nog Forget skivan jag har lyssnat på minst gånger, men det är fortfarande en konsekvent och grym skiva. Ifall ni skulle sätta igång skivan och på introlåten The Call höra en hype mc rappa, skulle ni kanske tro detta är en hip-hop skiva, men egentligen är en avant garde post punk skiva, med de banalaste sjungandet på den här sidan av planeten. Jag får en ordentlig rush av att killen ropar 'clap, bitches!' och direkt efter ha sångaren Jamie Stewarts darrande och läskiga röst bryta igenom en annars högljudd industriell noisepop instrumentering. Det kan vara chockerande för första lyssnare, men tro mig när jag säger att Xiu Xius andra skivor är extremare i den riktningen. Sedan finns det lättsmälta spår (jämfört med resten av skivan i alla fall), där andra bandmedlemmen Angela Seo stiger in och sjunger ljuvligare, som singeln Wondering och Get Up, som ger lyssnaren en paus från det absoluta högljudda kaoset de första två låtarna presenterar, någonting fantaster av St. Vincent kanske kommer uppskatta.

Pom Pom –Ariel Pink /Lo-Fi Noise Pop (2014)
Lyssnade på den här mycket under förra decenniet och återvänder till den ganska regelbundet. Jag älskar den här typen av ultra färgglad, gay och absolut knasiga låtämnen och pumpad-up-till-max lo-fi popmusik, som uppenbart väldigt få artister därute kan leverera. Introt är en omedelbar jobbig och påfrestande bit av 60-tal pop absurdism, i samma anda som Frank Zappa och The Beatles experimentellare låtar från album som Revolver och Abby Road och fortsätter med det temat på alla låtarna igenom skivan, samtidigt som varje individuell låt tar inspiration från en massa olika pop sub-genrer från olika årtionden. New Wave, Bubblegum Pop, Goth Pop och listan fortsätter. En del skulle nog argumentera att Ariel Pink inte verkar tycka om pop musik, när varenda låt är en sådan otrolig vänsterkrok mot förväntningar folk har för genren, vilka låtarna definitivt är, bara att låtarna är så snyggt ihopsatta och svängiga, dessutom tolkas inte av mig som popmusik som bara slängdes ihop för att få så många klickar som möjligt, någonting för många popartister idag är skyldiga för. Med tanke på det stora flödet med "bedroom pop" som har dykt upp under de senaste fem åren, som exempelvis Billie Eilish, borde Ariel Pink få ett större igenkännande för att krossa genretroper och klyschor med Pom Pom.

1999 –Prince /Funk och Synth Pop (1982)
Självklart behöver Prince ingen introduktion, men samtidigt rekommenderar jag att ni söker upp produktionshistorien bakom den här skivan. Ni kommer få läsa om vilken perfektionist han var, dessutom vilket absolut sexlegend han var. Många har haft det svårt att lyssna på hans musik jämfört med andra pop och funk ikon MJ, i störst del för att flesta låtar han producerade kan lätt tolkas som överproducerade, underligt mixade och har låtämnen som inte är särskilt rena eller familjevänliga, men det är egentligen varför jag föredrar Prince över MJ. 1999 är en klassiker; lyssna på den ifall ni inte redan har.

Stranger Fruit –Zeal & Ardor /Soul Metal (2018)
Konceptet att kombinera soul, en genre som uttrycker den interna själens känslor genom vackert och ljuvligt sjungande, tillsammans med metal, en galet aggressiv genre, låter som en dålig kombo, ändå fungerar det spektakulärt här. Bandet slänger även in ambient, blues, black metal och sjungande som kunde höra hemma i en amerikansk sydländsk kyrka, för att skapa ett ljud som sticker ut i metal musikscenen, tillsammans med liknande akter som Wolves in the Throne Room och Algiers. Albumtiteln Stranger Fruit ger er en ganska klar bild av hur lyriska teman kommer se ut igenom skivan och har ett ljud som passar det spektakulärt.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang