mrtambourineniclas.blogg.se

Eftersom vi fokuserade på annorlunda röster och låttexter förra gången blir det instrumentala skivor den här veckan, eller skivor i min samling som i störst del saknar sjungande eller låttexter. Insåg att antalet var ganska få och de som faktiskt var rent intrumentella skivor var allihopa jazz och jag vill helst reservera det till en annan dag. 

Neo Wax Bloom –Iglooghost /Electronica (2017)
Tekniskt sätt är detta lite fusk eftersom skivan har sjungande i sig, men samtidigt är det bara påhittade ord i ett språk skapad av artisten han själv, sedan är det Mr. Yotes gästvers på Teal Yomi/Olivine som är det enda undantaget. Här har vi en ren electronica skiva, fast är inte packad med de stereotypiska techno beats eller rytmer tagna från standard house, utan istället har vi produktion som är så ljus, intensiv och färgglad att det känns som att stirra rakt in i solen och Iglooghost tar oss på en intergalaktisk resa genom många olika dimensioner och tider, som jämfört får Star Wars verka låg i skala. När jag först hörde hans musik fick jag tänka på japanska vocaloids, utan den irriterande personligheten och standard produktionen som kommer i vägen av en kraftfull och tjockt producerad musikalupplevelse; ultra söt i sitt utförande och man stannar kvar för galenskapen bakom det. Super Ink Burst låter som en elektronisk live improviserad bebop jazzsession med ett gäng utomjordingar och Solar Blade är som att bli skjuten med en gigantisk laserkanon om och om igen. Iglooghost har en sådan unik produktionsdesign och jag hoppas hans kommande projekt lutar på den galna sidan igen efter den experimentella och atmosfäriska inriktningar han har haft på album efter Neo Wax Bloom.

Space Is Only Noise –Nicolas Jaar /Elektronisk (2011)
Här har vi den elektroniska debutskiva från Nicolas Jaar, som på den atmosfäriska sidan och iblandar en del akustisk instrumentering. Blev lite överraskad när jag sökte upp att skivan är tio år gammal nu och har blivit en nostalgisk skiva för mig, med ett soniskt ljud och ambience jag fortfarande inte kan sätta fingret på och verkar vara gjort för ett dansgolv endast goth ungdommar går till. Intressant användning av knäppande, underliga field recordings och även vackert sjungande som inte slår till ordentligt förens man har lyssnat på den några gånger. Det är som att lyssna på en morbid version av ett David Fincher soundtrack, komplett med piano, mörk stämning och läskiga röster. 

Neu! –Neu! / Progressive Rock, Krautrock (1972)
Ännu en debutskiva, den här gången från progrock genren och den kontroversiella krautrock genren, något vi inte kommer se så ofta i den här serien, fast jag vill gärna skriva om Kraftwerk en vacker dag här. Jag tycker om progg genren, jag är bara i en period i mitt liv där jag har lyssnat på så mycket av det och jag vill hellre ge uppmärksamheten till andra skivor som intresserar mig just nu. En del riffs på Neu! imiterar flertal progg rock band från 70- och 80-talet, med Pink Floyd som bandet jag först tänkte på när jag lyssnade på skivan igen nyligen. Den definitivt tar stor inspiration från drogrörelsen som var kvar under tidiga 70-talet och jag föredrar resten av bandets diskografi, fast den är packad med tillräckligt unika kvalitéer till sig och är så snyggt utförd att det gör upplevelsen unik och för första lyssnare kommer det vara det oförutsägbara jumpscare ögonblicket vid slutet på andra spåret som kommer få dem att stanna kvar eller vända ryggen.

An Imaginary Country –Tim Hecker /Ambient, Drone (2009)
Ifall vi skulle lista alla genrer som får flest spelningar i världen skulle nog ambient och drone hamna som lägst ner, tillsammans med andra genrer i "other" kategorin. Jag älskar det, speciellt det som är presenterat i Tim Heckers diskografi, med en experimentellare inriktning som skapar ett ljud som nästan kunde höra hemma inom world musik genren eller elektronisk noise, till och med glitch. Vissa spår på An Imaginary Country är ljusa som ljuset sig själv och andra går i jobbigare områden, något som skapar en rik upplevelse man egentligen inte hittar någon annanstans, som mer än något annat ger lyssnaren en idé av en berättelse utan att den berättar en berättelse. För att vara en skiva vars musikstil blir grupperad tillsammans med hissmusik och tråkig bakgrundsmusik till filmer, så är de sista två spåren på An Imaginary Country väldigt episka och verkar vara på gränsen av att kollapsa av intensitet, ett apokalyptiskt ljud som skulle blöda över till Tim Heckers lika fantastiska två mästerverk Ravedeath, 1972 och Virgins.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang