Miss Kobayashi's Dragon Maid S
Kyoto Animation har varit en animeringstudio i Japan enda sedan sena 80-talet, men det var inte förens 2000-talet där de fick börja jobba på stora projekt, med InuYasha filmerna och direkt efter det skulle rikta sig in på ganska komiska och lättsmälta bitar animering som fokuserade på unga elever i en skolmiljö eller i en vardaglig miljö, som Lucky Star, deras största hit på 2000-talet, representerar som bäst. Senare kom belönade Clannad och uppföljaren Clannad: After Story, vilka var serier som satte rampljuset på animatörernas talanger och vilka som fick den större delen av studions budget, såväl som deras regissörers öga för rika visuella detaljer och visuellt berättande. Studion skulle inte nå enorm succé dock förens deras samarbete med då nykomling Naoko Yamada som regissör på fenomenet som var K-On!. I Japan var K-On! bland de populäraste verken för unga tjejer i hela landets historia, uppe bland Sailor Moon och Princess Knight. Efter den serien var det dags för resten av animeringsvärlden i Japan att skapa sina egna motsvarande serier, vilket ledde till ett stort flöde med serier som missade poängen med K-On!, vilket vi kommer gå igenom senare, men generellt är fantaster av mediet inte de största fantasterna av alla K-On! kloner och trenden av den typen av serie; man kan bara tolerera så mycket sött under en sådan lång sträcka. Efter det skulle Naoko Yamada bli en etablerad och kritiskt belönad filmskapare och gå över till filmer som A Silent Voice och Liz and the Blue Bird hos Kyoto Animation. När det gäller mina personliga smaker är jag inte en stor fantast av några av de tidigare nämnda serierna, men jag kan känna igen teknisk kvalité och bra filmskapande och serierna har en kopiös mängd av det, speciellt dem med Naoko kopplade till sig. Min preferens ligger mera hos dem sakerna Kyoto Animation producerade på tidiga 2010-talet, med hysteriska Nichijou och absolut fantastiska Hyouka. Dem två representerade allting jag älskar med nutid underhållning från Japan, med deras extrema skift i konststilar, absurda interaktioner, experimentellt berättande och samtidigt inkluderar karaktärsögonblick och konflikter som känns genuina.
Resten av serierna studion skulle släppa under första halvan av 2010-talet intresserade mig inte tillräckligt att antingen vilja pröva på dem eller fortsätta titta efter ett avsnitt eller två, något jag trodde skulle vara fallet med resten av studions konstanta utmatning. Under 2017 dock kom en väldigt populär serie för en lite äldre publik: Miss Kobayashi's Dragon Maid. Premissen är i titeln: en allsmäktig drake bestämmer sig för att inte nyttja sina krafter och istället bli en piga hos en vanlig människa. När serien först kom kände jag av den tråkiga, långsamma och slumpmässiga strukturen som är med i slice of life saker Kyoto Animation har gjort innan, något som drog ner min njutning en del, bara nu hade serien en snuskigare, implicit och vuxnare vinkel till sina karaktärer som kändes uppfriskande på den tiden och regissör Yasuhiro Takemoto gav karaktärerna liv. Den var snyggt gjord, Kyoto levererade på animeringen och lyfte upp manuset, den hade en balans mellan absurditet och sentimentalitet som fungerade underbart, premissen lämnade möjligheter för intressanta extensiella frågor som serien utnyttjade spektakulärt och den var bara rakt av rolig. Men tragedi slog till studion under 2019. En främling gick in i deras studio i Kyoto och satte eld på byggnaden, som tog livet på tjugosex stycken som jobbade där och skadade trettiotre andra, någonting som aldrig har hänt en underhållningsstudio tidigare. En utav dem som dog var Yasuhiro Takemoto. Så med en sådan stor tragedi kunde de naturligtvis inte producera någonting, men nu är de tillbaka och gör en triumferande entré med en andra säsong av Miss Kobayashi's Dragon Maid. Jag tyckte om den första säsongen när den först sändes och tänkte inte så mycket på den efter, men nu med den här andra säsongen och med studions tragedi i åtanke ville jag återbesöka första säsongen och idag har jag hittat större uppskattning för den.
Jag hatar serier där en vanlig person åker till ett fantasiland eller framtiden eller spel eller vad annan premiss som är inne med kidzen idag, men med Dragon Maid är jag helt okej där premissen är det motsatta; lite galenskap i den riktiga världen. Samtidigt dock förstår jag att det inte är en typ av berättande många föredrar. Med tanke på K-On!s inflytande på animeindustrin, som har gett oss för många serier som fokuserar på det vardagliga livet hos vanligt och tråkigt folk efter den seriens premiär, förstår jag varför många är så trötta på det. På den fronten håller jag med –varje nytt flöde med animeserier uttråkar mig till döds också– bara att Dragon Maid lyckas undkomma de dåliga sidorna till exemplen på den här slice of life subgenren, det vill säga medelmåttig animering, stela karaktärer, uttjatade skämt, klyschiga handlingar och oinspirerade konflikter. Kyoto Animation har aldrig lyckats imponera en publik med deras handlingar, men deras berättande och animering har förbryllat på alla deras projekt, där de visar tekniskt skicklighet inom experimenterande med olika konststilar i samma serie och är villiga att inte vara lata med de små scenerna som inte verkar viktiga i andra studiors ögon. Alla karaktärer, stora och små, får unika nyck till sina designs och scenerna de är med i tillåter dem att utrycka sig genom animeringen, istället för flesta andra serier där karaktärer står blixtstilla och endast deras läppar rör sig. Man märker att Dragon Maid blöder penar på ställen och animeringen är inte exklusivt reserverad för de bombastiska sekvenserna som fångar ögat, utan varje liten scen får lika mycket eller kanske mer uppmärksamhet, då det är dem scenerna som egentligen fastnar med folk när visningen är över. Någonting som Jojo's Bizarre Adventure kan komma undan med för att spara pengar i vissa sekvenser, men serier likt Dragon Maid kan ej. Likt Jojo kan jag tänka mig att många kommer slänga "stil över substans" filten över Dragon Maid och rättfärdigar det som ordentlig och genomtänkt kritik, men fallet är att serien överstiger sina genrekamrater med hur lätt man relaterar till karaktärerna. Serien inkluderar många förbannelser, sexuella övertoner och en generellt underlig rollista och ändå lyckas fånga ett igenkännande flesta serier med endast igenkännande element i sig misslyckas med och är ögonblicken Dragon Maid är som starkast. Ifall Kobayashi inte hade varit närvarande hade hela seriens dynamik och drama fallit isamman och bara lämnat oss med en massa nonsens publiken inte kan fastna vid, då delarna som inblandar drakarnas vardagliga aktiviteter tillsammans med Kobayashi är vad som gör serien så underhållande och resonerade.
När det gäller konflikterna och karaktärerna de själva går det i en helt annan riktning än förväntat för säsong två, eller åtminstone förväntat i en serie som utspelas inom den här annars begränsade genren. Serieskaparna klokt bestämde att båda titelkaraktärerna inte skulle vara fokusen den här gången och istället är det alla sidokaraktärerna som får uppmärksamhet och utvecklas till riktiga karaktärer. Kobayashi och Tohru vilar i bakgrunden och låter resten av rollistan uttrycka sina känslor och skapa ett liv utanför Kobayashis liv, någonting som nästan aldrig händer i serier av den här typen annars; huvudkaraktären slutar vara huvudkaraktären under större delen av seriens speltid. Vi observerar draklivet genom henne, men andra säsongen handlar inte om henne, utan serien är nu intresserad i historien bakom varje drake, deras konflikter med varandra, reglerna och världsbilden varje individuell karaktär har och i sin tur hur allt slår ihop. Dessutom är serien klipsk i hur den ramar in dessa konflikter, i att det påverkar karaktärerna och i sin tur definierar Kobayashi som en karaktär och, som tidigare nämnt, hur hon får alla karaktärerna att sammarbeta och de skulle aldrig riktigt bli sams utan henne. Det kommer tillbaks i full effekt under säsongens sista två avsnitt, där vi får en förlängd förklaring om drakarnas värld och hur det tematiskt passar in i resten av avsnitten under säsongens gång, något som var förvånansvärt effektivt.
Det stora undantaget för mig –när det gällde kvalitén i alla fall, var introduktionen till den nya karaktären Ilulu, som delvis försvinner in i säsongen och får egentligen samma karaktärsbåge Tohru hade i första säsongen. Senare hjälper karaktärerna henne att hitta ett jobb och skapa sina egna intressen, vilket passar temat, men är inte lika smidigt ihopsytt som resten av karaktärernas berättelser, i att det känns bortkopplat från resten av rollistan; Ilulu känns ensam i säsongen och spenderar tid i bakgrunden även fast hon blir introducerad som att vara en väsentlig del till berättelsen. Sedan, trots att säsongen generellt ser riktigt snyggt ur, tar dialog över berättandet och förstör vad som annars kunde vara klipska symboliska handlingar hellre än att karaktärerna ska ha interna monologer om vad de känner konstant. Det blir extra märkvärdigt här när den visuella komponenten är så otrolig jämfört med resten av serierna jag har sett på sistone och får en känna att man lätt kunde exkludera många bitar dialog och förstå vad som händer ändå; läsa mellan raderna.
Det var också en bit kontrovers online när det gällde avbildningen av de kvinnliga drakarna, då Ilulu och Kanna tydligt har designs som imiterar minderåriga flickor och har väldigt feminina aspekter till sina designs, som breda höfter och Ilulu har onaturligt stora bröst, dessutom blir ganska sexualiserade igenom säsongen. Ilulu vill ha sex med Kobayashi och Lucoa konstant förför en minderårig pojke. I kontext fungerar det, då ingen utav drakarna är minderåriga och Lucoa gör inget explicit sexuellt mot pojken, sedan är det tecknat också, men det har inte stoppat folk att försöka argumentera att serien är omoralisk och borde inte existera för den anledningen. Japan har haft en lång och underlig historia med sådant och jag är inte här för att vara en moralisk auktoritet på vad som kvalificeras som en ordentlig avbildning av det kvinnliga könet i en film eller serie, fast jag tycker folk överreagerar lite här. Jag skulle göra argumentet att dem människorna är de riktiga sexisterna eftersom de inte tycker om när kvinnor med stora bröst blir representerade i media, sedan är serier som Dragon Maid svåra att marknadsföra eftersom flesta företag vill sälja en produkt till så många som möjligt och kvinnor med stora bröst anses vara smaklöst och exploaterande att sälja, även fast det inte finns något explicit sex eller ens referens till en karaktär som har sex i Dragon Maid. Så i slutändan tycker jag sådant innhåll är fortfarande lite skumt att se och samtidigt kan jag säga att folk beter sig som småbarn online, när de kan reservera den kritiken till verk som verkligen förtjänar det, som Cuties från förra året. Tråkigast av allt visar det sig att flesta som klagar över sådant innehåll online är samma människor som är skyldiga att tycka om pornografi med dem typerna av karaktärer ändå. Sedan har vi haft så många år med manliga power fantasy karaktärer och så fort en kvinnlig power fantasy kliver in får folk panik och för livet av mig förstår jag inte varför, speciellt när det är så skoj och underhållande som Dragon Maid. Jojo's Bizarre Adventure får inte samma kritik även fast den gör samma sak, så vad gör Dragon Maid som är annorlunda?
Nu över till ett seriösare ämne. 2020 och 2021 har varit två svåra år för flesta av oss och vi kommer känna efterskalvet från Covid-19 under det kommande decenniet, dessutom den politiska plattformen som aldrig kommer vara densamma efter att Sveriges regering hanterade situationen så uselt. Ska inte påstå att jag är en expert på dessa sakerna, sannerligen är jag bara en person online som uttrycker sina åsikter kring konst och har ingen större erfarenhet eller fördjupad kunskap om idéhistoria eller politik på en internationell nivå, jag säger bara vad flesta människor i landet –om inte hela världen, känner just nu. Många polariserande perspektiv, flertal konspirationsteorier som uppkommit och folk har ingen aning vad som är sant eller ej längre, konflikterna mellan folkgrupper och dem med politiska agendor verkar konstant stiga i spänning och listan fortsätter, något jag kan tänka mig har en stor påverkan på folk, speciellt den yngre generationen som blir infödda till denna information era och underliga internet subkulturer. Jag är fullvuxen och att gå online är som att spela hasardspel; ibland går man ifrån det lycklig och andra gånger vill man flippa över bordet. Att inte få träffa folk lika ofta som man hade velat har en enorm psykologisk effekt på flesta av oss och blir tvingade att använda sociala medier för att få någon kontakt med andra, vilket många svenskar under pandemin vägrade utsätta sig för och spenderade tid utomhus i folkmassor även fast vi blev tillsagda att göra det exakt motsatta. Resulterade i att Sverige hade flest Covid-19 fall per capita i hela världen, något resten av Norden och Europa märkte och nu är vi inte välkomna någonstans längre, för att vi hanterade pandemin så illa. Otroligt många dog och vår regering vägrade göra mycket åt det eftersom våra äldre led som mest av det och svenskar hatar pensionärer och sina äldre familjemedlemmar. Så jag hade privilegiet att inte spendera min arbetstid eller mitt vardagliga liv med dumma svenskar och lät mig bara observera utvecklingarna från ett säkert avstånd, men många har inte haft den turen och dem måste ha blivit väldigt deprimerade och osäkra under dessa tider. Här är där Miss Kobayashi's Dragon Maid S stiger in. Det var så uppfriskande, åtminstone för mig och mina personliga smaker, att få se en serie som fick mig komma ihåg hur livet var innan pandemin började. Det finns så mycket skit i världen just nu och det härstammar från händelser som utspelades långt innan pandemin, men Dragon Maid representerar en sida av mänskligheten som inte vi får se inom underhållning så ofta: oskyldighet och öppenhet. Det är en otroligt ostigt sak att säga, jag inser det, bara att ingen serie eller film just nu har påmint mig om varför det var så skoj att hänga med dem man älskar, uppskatta varandras närvaro och inte låta personliga meningslösa klagomål eller fördomar komma i vägen av ett lyckligt liv. Väldigt få bitar konst framkallar dessa känslor ur mig och ju äldre jag har blivit har jag förstått att dem verken är mina personliga favoriter inom modern underhållning, som Made in Abyss och Better Call Saul. Dem två visar vilka konsekvenser som förekommer ifall man inte är villig att låta andra stiga in i ens värld och Dragon Maid visar vilken positiv påverkan folk kan ha på varandra, något sällsynt i ett samhälle där flesta verkar vilja knuffa bort varandra.
Miss Kobayashi's Dragon Maid S var ett lättsmält litet äventyr jag inte ångrade att jag såg, fast ändå blir det svårt att rekommendera den till dem som vill ha något bestående av substans. Kyoto Animation sitter på tronen av lättsmält "stil över substans" utan att de faller ner i klyschiga fällor, något moderna serier gör för ofta, även fast den inte håller sitt fokus hundra procent eller går i intressanta riktningar under större delar av sin speltid. För mina personliga smaker hade jag inte större problem med de meningslösa händelserna eller den enorma mängden filler eftersom jag tyckte om konststilen, rollistan, musiken och skämten, men jag inser att det inte är det bästa som kan utföras inom genren heller, exemplifierat i Kyoto Animations andra serier som K-On! och speciellt Hyouka. Vad som drog mig tillbaks till Dragon Maid var att efter ett sådant isolerande, tålamod testande, psykiskt onyttigt och katastrofal tid spenderad under Covid-19, det vill säga de senaste arton månaderna, så kunde man inte be om en serie som egentligen inte var något annat än mänsklig. I dagens artificiella landskap inom teknologi och underhållning är det sällan ett verk kommer och tolkas av sina tittare något som framkallar djupa känslor ur en utan att behöva anstränga sig så mycket, något jag känner Dragon Maid åstadkommer bättre än någon annan serie just nu. Den upprepade för mig varför jag älskar konst och att leva och jag tror många behöver den påminnelsen idag.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
