mrtambourineniclas.blogg.se

I Miss The Old Kanye
Hallå, allihopa! Jag är en fantast av Kanye Wests musik. I mina tonår upptäckte jag hans musik efter att ha blivit introducerad till hip-hop genren genom de typiska populära rapparna som var relevanta under 2000-talet, som Eminem, Jay Z, 50 Cent, Lil Wayne, Outkast, osv. och gav mig en typ av musikal upplevelse jag aldrig riktigt hade hört inom genren innan. Oftast var hip-hop genrens låtars innehåll, speciellt under 2000-talets bling era, centrerat kring våld, sex, pengar, status, coolhet, droger och mycket festande, men Kanye Wests musik erbjöd någonting helt annorlunda på den tiden, med introspektiva låtar som reflekterade artistens osäkerheter, mentala problem, tro i en högre makt och kritik mot Amerikas raspolitik. The College Dropout och Late Registration var omedelbart på repeat när jag först hörde dem, med deras beats fyllda med funk, jazz och soul samples, kreativa användningar av varje individuellt sample och hur den estetiken användes för att ge lyssnaren en rik, värdefull och känslomässig upplevelse, medan resten av hip-hop från den tiden var fixerade med extrem maskulinitet, dominans och medelmåttig produktion. Inte exklusivt naturligtvis, men tittar man på den amerikanska hip-hop scenen under 2000-talet och tittar sedan in i det nästa decenniet var Kanye bland de få som lyckades fortsätta vara relevanta, kontroversiella och framgångsrika. Eminem och Jay Z är i den kategorin också, men under den större delen av decenniet släppte de inte bra skivor, med The Marshal Mathers LP 2 och 4:44 som de enda undantagen.

Åsikter kring Kanyes skivor under 2010-talet har varit väldigt extrema, då folk antingen har hatat hans skivor eller absolut älskat dem, vilket härstammar delvis från hur mannen han själv har betett sig i verkligheten och inte bara i musikformatet. I tradition har Kanye sagt hemska och ifrågasättande saker, med "slaveri var ett val" kommentarerna och hans offentliga stöd för då president Donald Trump som väldigt få exempel. Sedan när han sa att han skulle släppa skivor vid vissa datum och sköt datumet flera månader framåt istället för att släppa ny musik, singlar som var skrattretande dåliga och samarbeten med artister som har haft anklagelser kopplade till sig. Folk kan inte separera konsten från konstnären och vi kommer gå igenom det lite senare, men under en större del av mitt liv har jag lyckats separera dem världarna och njuta av musiken som han har släppt. Vid det här laget är fantasters relation med Kanye nästan som ett BDSM situation, där man blir påfrestad, torterad och förödmjukad av Kanyes behov att uttrycka sig på de underligaste sätten en människa kan och samtidigt få en euforisk njutning när det goa och sensuella samlaget väl börjar; ibland kommer vi få en riktigt dålig låt och senare något fantastiskt direkt efter.

Spaz-The-New(s) Kanye
Många av dem här påståenden och pinsamma ögonblicken har härstammat från att Kanye inte är mentalt frisk, som han satte rampljuset på i My Beautiful Dark Twisted Fantasy flera gånger och på ye var konceptet bakom skivan hans manodepressiva sjukdom och hur det påverkade han själv och hans familj. Ett stort skämt för Kanyes musik är att han inte kan sluta skriva låtar om sig själv och är egentligen varför han själv är en så fängslande artist för så många, folk älskar offentliga narcissister, där han använder hip-hops stil av berättande och integrerar ljudskap och annorlunda melodier man annars inte hittar inom genrens väggar. Fast det var då. Nu är vi inne i 2020-talet och musiklandskapet är helt annorlunda från några år sedan, där hip-hop nu är en av de största genrerna på hela planeten och hip-hop i mainstream världen har nu också blivit introspektiv, politisk och banbrytande till en viss gräns också. Kendrick Lamar släppte To Pimp A Butterfly och blev bland de största skivorna under 2015 och är lätt bland de mest kritiskt belönade skivorna i västerländsk musikhistoria och många artister efter det skulle bli inspirerade av den skivan och producera album och låtar som reflekterade den skivans sentimentalitet, musikstil och generella filosofi. Åter igen: inte allting som släpps, men åtminstone musiken som folk kommer minnas är i den stilen, som exempelvis The Story of O.J. av Jay Z. Den tidlösa och själfulla kvalitén på To Pimp A Butterfly skulle inte vara med på 2016 Kanye West skivan The Life of Pablo, som var början på Kanyes frustrerande relation med folkmassan, när han sköt upp utgivningsdatumet, ändrade albumtiteln från Swish till Waves och sist till The Life of Pablo, ändrade spårlistan och efter att skivan släpptes la han till spår och uppdaterade låtar på streamingtjänster efter att folk redan hade köpt låtfilerna online. Hjälpte inte heller att skivan inte bemöttes med öppna armar som han hade hoppats.

Jag hatade skivan när det släpptes, men senare när skivan blev uppdaterad och mixad ordentlig uppskattade jag låtar som Father Stretch My Hands, Famous och Fade, som mina öron hatade när de först rörde dem, men en större del av skivan är fortfarande mixad i kvalité för mig. Efter de första fyra låtarna skjuter låtkvalitén igenom golvet och flyger upp igen när FLM kommer igång, även fast långsamma och tråkiga låtar som Wolves, 30 Hours och Facts drar ner upplevelsen en del. Efter 2015 To Pimp A Butterfly, If You're Reading This It's Too Late, I Don't Like Shit, I Don't Go Outside och 2016 Honor Killed The Samurai, Untitled Unmastered, Still Brazy, The Impossible Kid, Run the Jewels 3, We Got It From Here... Thank You 4 Your Service, King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude, Bottomless Pit och hela förbannade Atrocity Exhibition, så kändes The Life of Pablo ganska jobbig och inte särskilt genomtänkt. Det ekade Kanyes desperata försök att stiga in i noise rap subgenren som Yeezus gjorde, när experimentella och fantastiska industriella akter som Death Grips och clipping. var nya och fräscha under tidiga 2010-talet och Kanye ville pröva på musikstilen dem nästan satte ett trademark på. Noise inom hip-hop är inte ovanligt idag, men på den tiden var det hatat av hardcore hip-hop fantaster och kvalificerade Death Grips att inte ens vara hip-hop, vilket var varför Yeezus blev knuffad iväg och The Life of Pablo likadant och musikkritiker och musiksnobbar ansåg att skivorna var inkompletta och för snuskiga för deras standard.

We Still Love Kanye
Så efter The Life of Pablo trodde jag att vi aldrig skulle få en konsekvent bra skiva från Kanye igen, men under 2018 fick vi tre mirakel. Kanye producerade fem skivor under 2018, vilka består av Pusha Ts funk gangster rapp skiva Daytona, Kanyes tidigare nämnda ye, hans samarbete med Kid Cudis Kids See Ghosts, Nas uppfriskande Nasir och nykomling Teyana Taylors K.T.S.E.. Jag älskade Daytona och blev riktigt imponerad med ye, men det var inte förens Kids See Ghosts släpptes där min hjärna exploderade ordentligt. Den skivan representerade allting Kanye gör bra, med den briljanta produktionen, hysteriska och klipska verser med mycket insikt, samarbete med andra artister som han kan placera perfekt igenom spårlistan och fokus på en idé eller koncept. Det påminde om varför jag älskar The College Dropout och Late Registration och är en skiva jag spelar då och då än idag. Kanye lyste starkt i mina ögon, trots bakom kulisserna nonsens han hade, men det skulle inte vara länge.

Det var inte förens direkt efter 2018 där Kanyes privatliv, världsbild och politiska åsikter skulle blöda över till sin musik. Runt omkring den här perioden påstod Kanye att han bara skulle skapa kristen musik, därmed inte ha några svärord eller sångämnen som hade explicit innehåll, vilket jag trodde var ett skämt första gången jag hörde det, då han har skrivit så många låtar som går emot den kristna livsstilen och tro i sin karriär, inklusive på skivor han släppte året innan och döpte en skiva till Yeezus. Men, nästan mirakulöst, släpptes Jesus Is King och ifall My Beautiful Dark Twisted Fantasy var det största plasket i poolen för hans karriär var Jesus Is King ett tådopp som bäst. Den kom, folk tyckte inte om den och glömde bort den dagen efter. Det är inte för att Kanye vill uttrycka sin kärlek för en högre kraft som fick folk att vända ryggen åt, utan istället var det att skivan fortfarande handlade om Kanye och inte Jesus, inte ens om Yeezus. Den tolkades av mig och många andra som ett sätt för Kanye att hänga ut sin smutsiga tvätt och indirekt avslöja problem i sitt privatliv och använde gud och Jesus som en image och marknadsföring för att övertyga folk om att han är en god person nu, vilket inte verkade vara fallet när hans då fru Kim Kardashian ville ha en skilsmässa. Det kristna musiklandskapet är enormt och det visar sig att flesta band och artister i den gruppen inte är det minsta kristna och använder målgruppen som ett sätt att tjäna pengar lätt och snabbt, något jag känner Jesus Is King också gjorde; infoga Christian Rock Hard referens här.

What If Kanye Made A Song About Kanye

Så nu har vi Donda, en skiva som inte är döpt efter han själv, Jesus eller en kombination av hans namn och Jesus, utan istället efter hans döda mamma Donda West, som får flertal samples använda igenom skivans speltid. Det är ingen överraskning att Kanyes föräldrar är kristna och den vinkeln lyfts fram på skivan regelbundet, men tur nog är det inte lika närvarande som på Jesus Is King. Istället tolkas detta som en trovärdigare skiva i jämförelse och innehåller riktigt fängslande ögonblick, som introt Jail där Kanye och Jay Z delar verser om fängelse "cells" och cellphones, selfies, osv. något som definitivt är traditionellt "Kanye ostigt" och samtidigt är en passande introduktion till skivan. Direkt efter det dock skjuter skivan igenom golvet, som The Life of Pablo, när det gäller kvalité, med den irriterande hooken på God Breathed On This och de ganska medelmåttiga gästverserna på de andra tre låtarna direkt efter. Ett stort problem med skivan generellt är de svaga refrängerna och gästrapparna, varav de sistnämnda får deras verser censurerade så Kanye slipper skrämma bort dem som vänder sig bort ifrån hip-hop med svärord i sig och bevisa sin lojalitet mot sin gud, vilket smäller tillbaks mot Kanye lite. Ger en intrycket att skivan inte riktigt var genomtänkt och istället påskyndad för att passa ett releasedatum, inte så annorlunda från när The Life of Pablo först släpptes. Den typen av "grovt runt kanterna" lockelsen Kanyes 2018 skivor hade har nästan den motsatta effekten på Donda, då den säljs som en otroligt viktig skiva med viktigt innehåll som måste uttryckas i en två timmars speltid och slutprodukten representerar det inte, istället för de djupt personliga och korta projekten Daytona, ye och Kids See Ghosts. Så när Donda blöder över till kommersiella Drake inspirerade spår som Praise God, Believe What i Say, Remote Control och Moon tolkas det av mig som att Kanye försöker röra sin publik på det ytligaste sättet som möjligt och inte göra låtar om sin toxiska personlighet eller mentala sjukdom, som har gjort hans musik så fängslande under så många år. Jesus Walks är inte det minsta kommersiell och är genuinare och fylld med karaktär tack vare Kanyes trademark produktion och attityd, medan de tidigare listade spåren från Donda känns som att de kunde ha blivit skrivna av vilken artist som helst eller rakt av låter som sämre versioner av låtar andra artister och band har skrivit. Exempelvis låter Remote Control som en sämre version av en Daft Punk ballad och Jonah som en materialistisk mumble rappares patetiska försök att skriva en kärleksballad och låter som spya, till skillnad från ett band som Brockhampton som skriver samma sak och låter fantastiska. Something About Us och No Halo är låtarna som jag först tänker på när jag hör Kanyes nya låtar. Låter som en skiva Chris Brown skulle skriva efter att ha suttit i fängelse den tolfte gången, vilket förklarar varför han är på skivan och varför han passar in så smidigt.

Så hela skivan är i störst del tråkig och irriterande för mig, med den otåliga mängden autotune, gästerna som har de mest generiska verserna på den här sidan av planeten, energin är inte riktigt där, Kanyes rappande är knappast tillfredställande och produktionen är ganska enformig och saknar karaktär. Kvalité kontroll var inte på menyn exakt, med verserna som verkar ha blivit skrivna, inspelade och avslutade samma dag och ljudmixning och ljudkvalité som varierar från spår till spår, med vissa spår som låter som lågkvalité mp3 filer som blev slängda in och vridna i en gratis DAW man lätt kan hitta online. Skivan behövde inte vara så lång och man kunde lätt skära bort nästan en timmas värd av fett och man hade troligen haft en komplett skiva folk och recensenter hade reagerat positivt till, oavsett ifall skivan hade en kristen vinkel till sig eller ej. Jag är inte en troende kristen och jag har inte ens varit en medlem i Svenska Kyrkan sedan jag var nitton, men det finns fortfarande många bitar konst som har kristna teman och symboler som jag älskar, men den typen av kärlek är inte reflekterat hos Donda för mig. I To Pimp A Butterfly är gud en stor faktor i berättandet, men där tjänar han ett syfte, det vill säga utmana Kendricks värderingar, moral och prioriteringar, medan Donda inte är lika fängslande eller, åter igen, genuin och har en massa verser och andra element som inte är relaterade till sitt centrala tema, det vill säga tro och Donda West. Fick mig tänka på när Eminem sa på My Name Is "I just found out my mom does more dope than I do, I told her i'd grow up to be a famous rapper, Make a record about doing drugs and name is after her." Naturligtvis inte lika vulgärt, men intrycket är att Kanye ville skriva en skiva ägnad till sin mamma och vi fick en skiva där Chris Brown sjunger om ingenting istället.

Donda är som bäst när Kanye visar sina talanger på de längre och fokuserade spåren, vilket är på tidigare nämnda Jail, tajta Jesus Lord och soul inspirerade Come To Life, men dem ögonblicken är så få och för långt ifrån varandra och resten av skivan saknar en konkret idé och konsekvent kvalité. En låt börjar och verkar gå någonstans intressant och förstörs antingen av dåligt sjungande, dåliga gäster eller produktion som låter fult eller oinspirerat. Resulterar i att jag inte brydde mig så mycket för Donda, även fast den har låtar jag tycker om och är på många vis bättre än Jesus Is King. Inte exakt en professionell recension och kanske lite för lång och ofokuserad, men det är en bra representation av hur Donda upplevelsen är.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang