Topp 40 Filmer från 2021
Gott nytt år! Nytt år och ännu en topplista från mig med mina favoritfilmer från det senaste året. Efter 2020 var många optimistiska kring att 2021 skulle vara bättre, vilket det blev, men samtidigt är det svårt att känna en större del av positivitet i den vardagliga miljön där allihopa pratar om död, hemska saker som händer, nya varianter, osv. och man blir trött på hur onödigt hemskt allting ska vara. Så när det var dags för mig att ranka mina favoritfilmer här trodde jag att översikten av året skulle vara tråkig, frustrerande och lätt bortglömt, fast det visade sig vara det motsatta och jag personligen åstadkom många saker jag aldrig trodde jag skulle lyckas med. Efter ett och ett halvt år blev jag klar med mina Disney recensioner och lärde mig något nytt hela vägen till slutet, fick se många serier som var kvalité, många runt omkring pratade om en massa serier och filmer de uppskattade och har lyft upp deras andar igenom dessa svåra tider. Naturligtvis fanns det en massa skräp också, vilket inkluderade flesta filmer och serier från Hollywood med ett katastrofalt dåligt år för amerikansk underhållning, men resten av världen har sett riktigt bra ljus. Ironiskt för den här bloggen var filmer det minst intressanta som hände inom underhållning och konst, när flesta pratar om nya spännande skivor, serier från Sydkorea har dominerat världen, många har börjat titta på animeserier, med Arcane och The Witcher har videospel hittat sin roll i streaming världen och videospel fick en massa spännande släpp. Så med allt det i åtanke var det ganska svårt att sätta ihop en lista bestående av endast filmer utan att prata lite om allting annat runt omkring det och hur världen verkar vilja stöta sig ifrån de medelmåttiga filmerna västvärlden släppte och Covid har inte hjälpt industrin exakt. Men här har vi en lista oavsett och även fast inga utav dessa har hamnat bland mina favoritfilmer någonsin eller något liknande så är det många här som definitivt förtjänar sitt goda rykte och kommer lätt hamna bland mina topp femtio från hela det kommande decenniet.
Som tidigare år listar jag endast filmer som fick en svensk premiär i år, så ifall filmen hade premiär utomlands under 2020 kan den hamna på den här listan och ifall den hade premiär utomlands i år men inte i Sverige hamnar den inte på listan. Utan den här regeln hade listan bestått av väldigt få filmer och ännu färre hade varit märkvärdiga att ens rekommendera. Så med det ur vägen:
40. Bad Trip
Eric André gör en Borat inspirerad dold kamera komedi och den har många skratt i sig, med humorn man har förväntat sig från mannen.
39. Tove
Det är Mumin!
38. Hilda and the Mountain King
En film baserat på Hilda serien och är ett sorgset och smart äventyr de yngre kommer uppskatta.
37. Godzilla vs. Kong
En sådan där film som är dum som sten och samtidigt är inte irriterande eller inblandar stendöda karaktärer, vilket oftast är någonting den här typen av kassasuccé blir förknippade med, som Transformers filmerna och Jurassic World. Den är skoj och underhållande när titelkaraktärerna är på skärmen och till skillnad från de andra filmerna i den här serien kan man se när monstren slåss mot varandra.
36. South Park: Post Covid
Vad som är min favorit "special" från South Park under de senaste säsongerna och under pandemin, då de tidigare avsnitten och "filmerna" har varierat i kvalité, även fast jag har skrattat med dem många gånger.
35. The Stylist
En rysare om en frisör och som titeln indikerar har filmskapandet många detaljer till sig och ser riktigt snygg ut.
34. Josee, The Tiger & The Fish
En riktigt ostig romcom för tonåringar och vanligtvis hade den rankat högre på listan, men 2021 hade mycket av det och de bättre filmerna dyker upp senare på listan.
33. Beginning
Torterad, vrickad och snyggt inspelad har Beginning bland de vackraste och hemskaste bilderna ni kommer få se i år och samtidigt testar ert tålamod.
32. Minari
En väldigt charmig och rolig tolkning av 80-talets Amerika och jag blev förvånad att den inte vann fler priser efter att ha blivit så kritiskt belönad.
31. The Killing of Two Lovers
Indiedrama i "Oscars formatet" som blev nerslagen flera steg efter att inte ha nått upp till standarden resten av årets dramafilmer hade att erbjuda.
30. Judas and the Black Messiah
Ärligt talat glömde jag av att den här släpptes i år. Ändå har den tillräckligt många talangfulla skådespelare som avbildar två riktigt bra huvudkaraktärer, även fast filmen runt omkring dem inte är lika stark.
29. Dune
En utav de största besvikelserna för mig i år, ändå riktigt snyggt gjord, bär källmaterialet som en bricka och jag kan inte vänta på del 2.
28. Jiang Ziya: The Legend of Deification
Kinesisk animerad film från samma studio som gjorde Ne Zha under 2019 och är en riktigt bra uppgradering, både i sitt berättande och konststilen. Man märker att studion har brist på en budget och det finns små detaljer som fortfarande kan förbättras och jag hoppas deras nästa projekt blir ögonblicket där deras tekniska förmågor blir bättre och de behärskar deras berättande.
27. Annette
Leos Carax återvänder efter sin fantastiska Holy Motors och skapar en film som nykomlingar kliar sina huvuden till. Älskar Carax experimenterande här och man hade hoppats på att berättelsen i sig och låtarna var liknande i hur utmanande filmskapandet var. Samtidigt dock är den fullpackad med intressanta idéer värda att utforska och förhoppningsvis får vi se en ny film från Carax inom en fem års tid.
26. Dating Amber
Tonårsdrama som definitivt väckte mitt intresse, då jag annars inte är en fantast av genren eller karaktärerna i dem och Dating Amber var nästan det motsatta från det man förväntar sig. Karaktärerna är realistiska och tillräckligt komiska där man blir övertygad om att de är riktiga tonåringar och samtidigt vet att filmen leker med stereotyper och förväntningar, trots filmens annars ganska stela struktur. Jag tyckte om den mer än vad flesta kritiker verkar göra och är någonting jag har inget emot att återbesöka snart igen.
25. The Suicide Squad
En del av mig glömde av att kassasuccéer med stora budgets från Hollywood kan vara roliga och skoj, så det var gött att The Suicide Squad tog det motsatta av skoj och gjorde en fantastisk uppföljare/nyinspelning/vad än nu för konstig term som vi kommer på för denna typ av snabb omstart av en filmserie. James Gunn inser vad som är så fängslande med en sådan rollista Suicide Squad hade och förbättrar det på alla sätt i The Suicide Squad.
24. The Paper Tigers
Lågbudget komedidrama om medelåldersmän som blir tvingade att lära om sig kampsport igen efter att deras mästare misstänkts ha blivit mördad. Den är otroligt söt och den centrala rollistan är så charmiga, dessutom har de fantastisk dialog att jobba med.
23. Mogul Mowgli
Ännu en musikal med Riz Ahmed is sig om en man som måste rehabiliteras från att uppträda musik, med The Sound of Metal som den andra filmen med samma premiss som fick större uppmärksamhet, medan Mogul Mowgli är bättre i sin visuella presentation. Världen blir surrealistisk, logiken doppar tårna i drömvärlden, visuellt är den fängslande och skapar några oförglömliga bilder och är en film värd att se.
22. Censor
En rolig premiss om en filmcensor som blir påverkad av all mängd våld hon behöver titta på som ett yrke. En premiss som går emot sitt budskap lite utan att avslöja slutet, men den har tillräckligt många positiva kvalitéer till sig att visningen i sig är värt det. Roligt att se hur rysare med låga budgetar får Hollywodds filmer se ut som amatörjobb.
21. The French Dispatch
Wes Andersons senaste försök att dra till sig alla världens hipsters och det verkar som att han lyckats åter igen, med perfekta inramningar, sina aureur trademarks är utspridda genom speltiden och bra sinne för humor. En del av mig är övertygad om att han aldrig kommer toppa vad The Grand Budapest Hotel gjorde, men det är fortfarande skönt att få se sånna här filmer med en stor budget och underhållningsvärde från Hollywood då och då.
Topp 20 och halvvägs in, baby!
20. Apples
Ifall ni är bekanta med komedier som The Lobster och The Favourite har ni nog en idé ifall ni kommer tycka om Apples eller ej. Jag tolkar den typen av humor som snobbig och ger mig pretentiös indie filmskapare vibrationer, men Apples hanterar sin humor subtilt och väldigt torr, inte så annorlunda från mörkare brittiska och danska komedier. På andra sidan är premissen inte särskilt originell, som att Little Fish från tidigare i år hade en likadan premiss och ramade in det genom romcom linsen medan Apples är en gråare och pinsammare riktning och gör det suveränt.
19. Relic
Den här tog mig tillbaks till lågbudget fantasyfilmer från det absolut tidigaste dagarna i den internationella filmindustrin, där berättelsen har läskiga fantasy element som egentligen är där för att bära en metaforisk innebörd hellre än spektaklet sig självt. Samma känsla fick jag från Gräns från 2018, bara istället med en mera sofistikerad och australisk presentation. Så filmen är långsam som sirap och tragisk som The Babadook och är anledningen till varför ni borde se den och samtidigt är en enorm förvarning.
18. Nobody
Bob Odenkirk är inte nödvändigtvis den mångsidigaste skådespelaren i Amerika, ändå har han en förmåga att välja filmer som på ytan verkar inte passa honom och ändå får alltihop att fungera spektakulärt. Nu kan jag inte inbilla någon annan i rollen som Jimmy i Better Call Saul förutom Odenkirk och detsamma gäller för Nobody nu också. Den ultimata man-filmen, med en blodtörstig medelålderskris backat med fenomenalt filmskapande och absolut ostig presentation och karaktärer jag inte kan få nog av.
17. En Runda Till
När jag först såg filmen fastnade jag inte så hårt för de klyschiga konflikterna och berättelsen i sig var någonting man hade sett tidigare i bättre filmer, men tittar man på den nutida filmlandskapet, Oscarsgalans medelmåttiga nomineringar och det nordiska filmklimatet var det uppfriskande att få se en sådan självsäker vision som tacklar på ett annars mörkt och tragiskt ämne. Mina klagomål om filmens struktur, takt, scenografi och originalitet kvarstår, men jag uppskattar den mer och mer för varje vecka som går förbi och det har varit roligt att prata med folk om filmens skämt och individuella scener.
16. Sweat
Polska-svenska regissören Magnus von Horn återvänder efter sin kritiskt belönade 2015 film Efterskalv, en film ni borde se ifall ni inte redan har. Visuellt är filmen inte min favorit, då den har en "realistisk" kamera, i att den oftast är handhållen och komponerar tagningar på ett sådant sätt jag inte är en stor fantast av, där tittaren kan slukas upp i dramat filmen har. Ibland visar Horn av sina talanger och ramar in huvudkaraktären och scener på djärva sätt, som vägrar klippa ifrån obekvämligheterna och verkligen visa av huvudkaraktärens interna kamp visuellt. Utan att avslöja för mycket visar filmen av influenser livsstilen och yrket på ett brutalt och ärligt sätt, i att den visar av vilket helvetes liv det måste vara att leva och hur en sådan person påverkar folk online.
15. All Hands On Deck!
En underbar liten fransk film som fångar andan av att åka på semester i ett litet område med perfekt väder, tillsammans med kamrater som har drastiskt annorlunda anledningar att åka. Troligen den roligaste filmen jag har sett i år; små ögonblick med högt igenkännande och diskreta interaktioner de största dramafilmerna aldrig lyckas fånga.
14. Little Fish
En romans sci-fi film som centrerar kring en framtid där folk, på grund av ett virus, tappar bort alla sina minnen och ibland glömmer av vissa kroppsfunktioner vi annars tar för givet. Den centrala romansen börjar söt och rörande, men efter ett tag rör sig mot mystiska element som får publiken ifrågasätta filmens interna logik och ifall karaktärer talar sanning eller ej. Det är en riktigt fängslande premiss, dialogen kändes väldigt naturligt och skådespelarna sålde karaktärerna suveränt.
13. The Card Counter
Som alla sagt: den mest Paul Schrader filmen Paul Schrader regisserade, med en ensam man som söker en ny mening i livet, på mörkare sätt än andra, med en fantastisk rollista och tvistar jag vägrar avslöja här. Jag älskar poker och att få se en film centrera kring det och använder det som en klipsk metafo,r på extremt mörka vis och samtidigt hysteriskt roliga vis, var uppfriskande, när andra filmer kring samma ämne från förra decenniet var inte lika starka.
12. Looking for Magical Doremi
Den största guilty pleasure filmen i år för mig. Innan filmen hade jag aldrig hört talats om Magical Doremi och efter filmen är jag troligen mindre bekant med det, men tack och lov behöver ingen ha något kontext för den serien för att förstå huvudkaraktärernas interna konflikter eller varför de resonerar över en tecknad serie som släpptes för över tjugo år sedan. Looking for Magical Doremi är otroligt söt, varm, underbar och skoj att se, då den har den avslappnande och lugna tonen slice of life anime har och samtidigt har konflikter som får en att bry sig om den mirakulösa mängden filler filmen har och hur den inte bryr sig ett skit att inkludera direkta eller klyschiga berättarbågar.
11. Rättfärdighetens Ryttare
Mads Mikkelsen gjorde ett sådant imponerande intryck i En Runda Till från tidigare i år att den filmen troligen överskugga Rättfärdighetens Ryttare, vilket är tråkigt då jag egentligen tycker Rättfärdighetens Ryttare är en bättre film. Mads är i huvudrollen, men vad som får filmen att bli riktigt bra är resten av rollistan, med deras underbart överdrivna personligheter, absurdist beteenden, karisman från skådespelarna löper genom skärmen och deras dialog är riktigt stenhård. Mina favoritkomedier är ordentligt svarta i sin benmärg och dem lagrar karaktärsdramat ovanpå ryggraden och konflikterna i karaktärsdramat blir roligt eftersom det härstammar från en sådan mörk och humoristisk plats, något som är delvis fallet med Rättfärdighetens Ryttare också. Ni kommer inte skratta ofta under den första visningen, men det finns så många roliga ögonblick man kan diskutera och kommer framkalla enorma skratt andra gången man ser den och de känslomässiga ögonblicken kommer troligen slå till hårdare också.
Vi är nu i topp 10 och vad som utan tvekan är de mest minnesvärda upplevelserna jag kommer ha med filmer under hela det kommande decenniet.
10. Berlin Alexanderplatz
En nyinspelning av klassikern Berlin Alexanderplatz och det är ett tre timmars monster uppdelad i fem akter, som avbildar Francis olagliga invandring in i 2015 Berlin, där han får träffa droglangare och långsamt stiga in i den kriminella världen som korrumperar en man som vill inget annat än att vara ärlig i en värld fylld med oärlighet och fusk. Produktionen är galen, filmskapandet är nästan fläckfritt och huvudrollerna är oförglömliga.
9. Kamrater!
En politisk komedidrama från ryska regissör Andrey Konchalovskiy, som visar av en klassisk förståelse av rysk film såväl som kritiskt belönade franska filmer från 60-talet. Kameran är oftast statisk och saknar liv, ändå komponeras så mycket energi i varje tagning från skådespelarnas rörelser och handlingar så filmen behöver inte vara filmisk på ett sätt folk kanske förväntar sig. Är ganska likt Akira Kurosawas sätt att skapa rörelse i en bild och få dem rörelserna att passa i klippningen, oavsett ifall det är matchande rörelser eller så chockerande annorlunda från varandra att klippningen känns barsk eller våldsamt.
8. Hello World
En dimensionsvridande sci-fi 3D animerad anime från 2018, men eftersom den inte kom till Sverige förens 2021 räknar jag med den här på listan och ingen av er kan stoppa mig från att rekommendera den. Gav den här otrolig beröm tidigare i år och mina åsikter kring den har inte förändrats särskilt mycket sedan jag såg den, då jag medger att takten och konflikterna inte fungerar hundra procent under filmens speltid, men när det klickar och när filmen rör sig in i sin andra halva skapas bland de kreativaste idéerna för en sci-fi film jag har sett i modern tid. Får Christopher Nolans filmer se ut som om dem är gjorde för sexåringar. Den innehåller många klyschor och koncept man har sett inom anime många gånger tidigare, men varje element är utfört på ett klipskt sätt och skippar klyschorna som gör publiken dummare, något det sistnämnda infekterade flesta animerade filmer i år och fick Hello World se ut som ett mirakel.
7. Days
En experimentell bit drama från Taiwan och är en film som mer än något annat kommer testa ditt tålamod på en hardcore nivå, med ändlösa scener där karaktärer sitter och gör ingenting och kameran är så stel som den kan vara. Utan tvekan inte underhållande på ett traditionellt sätt filmer ska vara och ändå är bland de mest filmiska upplevelserna jag har varit med om på ett tag, då ingen annan konstform skulle kunna presentera den här berättelsen på ett liknande sätt.
6. The Summit of the Gods
Fransk animerad film jag såg fram emot sedan förra året när jag fick reda på att regissör Patrick Imbert, som tidigare gjorde fantastiska Stora Stygga Räven och nu är tillbaks med ett animerat projekt som är lika imponerande på en teknisk nivå och är nu gjord för en vuxen publik. Bortom den snygga tekniska sidan är The Summit of the Gods fängslande med sina karaktärer och centrala tema om mänsklighetens behov av att överstiga hinder och hålla ut i de hemskaste av stunderna i våra liv. Strukturellt överstiger den inte en typisk biopic och den har en förvirrande inramning i den första halvtimman som känns gränsfall onödig, men med hela bilden vid slutet på speltiden är det passande och överstiger fällorna andra biopics har med hjälp av den animerade dimensionen, inte så annorlunda från Det Blåser Upp En Vind och Loving Vincent.
5. Night of the Kings
Detta är en dramafilm från Elfenbenskusten jag såg under filmfestivalen i Göteborg tidigt i år och var min favorit därifrån. Älskar premissen och spänningen som byggs från det, politiken i fängelset filmen utspelas i, hur den ser ut och de oväntade sångerna och fantasy sekvenserna. Den är grym från början till slut och visar att afrikanskt filmskapande fortfarande lever än idag och är starkare än vad den någonsin har varit.
4. Pig
Trodde att jag aldrig skulle ranka en film med Nicholas Cage i sig under hela det kommande decenniet, men nu är vi här och Pig är fantastisk. Det senaste försöket från Nicholas Cage att övertyga världen att han är en skådespelare värd att bli tagen på allvar, även fast mannen har varit en stor del av meme kultur under det förra decenniet och den större delen av hans filmografi under förra decenniet var nonsens. Mandy var den senaste kritiskt belönade långfilmen han spelade huvudkaraktären i och likt den filmen är Pig också en historia om hämnd, men istället går i den motsatta riktningen; iväg från våldet och mot en trovärdig och dramatisk riktning. Drama från början till slut, är regissörsdebut för Michael Sarnoski och projektet är fantastiskt. Visuellt och i sin ton är det inte en stor skillnad från vad A24 ar erbjudit oss under förra decenniet, bara det blir aldrig för våldsamt, läskigt eller stilistiskt annorlunda från scen till scen. Pig är konsekvent i tonen, karaktärsdramat och den blir udda för att lägga extra lager på en annars ganska uttjatat premiss, som folk online har pekat ut är ganska likt John Wick, utan att avslöja för mycket. Så filmen är gjord för dem som söker en intim och förståelig tolkning om hämnd berättelsen och samtidigt har nästan en mytologisk vinkel till sig, med Cages karaktär och hans bakgrund.
3. The Green Knight
Filmen ser så autentisk ut i sin miljö och integrerar de övernaturliga elementen i den miljö på en passande diskret och överdriven nivå, med talande rävar och vandrande trästumpar. Med dagens fascination med extrem fantasy, det vill säga Marvel och saker relaterat till det, är det överraskande att vi ens får filmer som är såhär i den här stilen och fokuserar hellre på abstraktioner och uråldriga teman som modhet och ridderlighet är nästan et mirakel och jag kommer uppskatta det så länge vi får det i en sådan hör kvalité som The Green Knight. Också en viktig detalj att peka ut: detta är inte nördigt och mer än något annat uppskattar jag hur filmen prioriterar berättande över alla de meningslösa detaljerna som fantasy nördar oftast vill ha i sina berättelser istället för att ha en handling eller karaktärsbågar. Den ser fantastisk ut och borde vinna alla Oscars. Den kommer inte, men den borde.
2. Undine
Minns ni tidigare när jag skrev om The Green Knight och hur sagor har försvunnit på senare år? Undine gör exakt det The Green Knight gör bara på ett ännu abstraktare sätt. Undine fick ordentligt med beröm av kritiker här i Sverige när den först kom och ändå söker jag upp andra publikationers listor och den dyker upp på så får, vilket är ganska tråkigt när den är så grym som den är. Jag saknar sagor i den moderna filmvärlden, speciellt sagor med en mörkare eller mognare sida till sig, en tomhet jag känner Undine fyller upp riktigt effektivt, med sitt känslomässiga berättande, romantiska teman och nickar till klassiska sagor vi allihopa känner till. När jag först såg filmen tidigare i år på filmfestivalen i Göteborg trodde jag vi skulle få fler filmer i samma anda som Undine, det vill säga filmer med en tidlös känsla till sig om universiella teman om kärlek och tid, fast det hände inte, så när jag återbesökte filmen nyligen var den samtidigt lika uppfriskande och klassisk jämfört med resten av det som släpptes under året. Den har allting jag uppskattar med dagens lågbudget, självständiga och talangfulla filmklimat utanför de stora filmföretagen som har haft en sådan tråkig närvaro i år när så många filmskapare har haft det extra svårt att distributera sina filmer.
1. Words Bubble Up Like Soda Pop
"Va!? Han rankar en animefilm som sin favorit!? Vilken överraskning!!!" Eller inte. För att vara rättvis mot mig själv så har ingen animerad film varit min absoluta favorit under ett år efter 2015 med Havets Sång och tittar man över till Havets Sång är anledningarna till varför Soda Pop hamnar som min favorit inte så annorlunda. Havets Sång representerade, för mig, vad västerländska tecknade familjefilmer borde vara i den renaste formen och Soda Pop är den perfekta representationen av vad tonårsfilmer borde vara. Jag har sett många filmer likt Soda Pop, inklusive i år med Dating Amber, Slalom och Josee, The Tiger and The Fish, men andra filmer inom samma genre är fyllda med en nästan omedveten nedlåtande blick mot tonårskulturen respektive film presenterar, det vill säga att de är självupptagna dumbommar som inte har en förståelse om hur världen fungerar. De har ingen uppfattning om hur världen är än, men det är inte så att de föddes inkompetenta och många vuxna är inte särskilt smarta dem heller. Verk som Dating Amber, Babyteeth och Boyhood lägger nyans på det hela, men ingen är så underhållande och självsäker som Soda Pop.
Tittar man tillbaks på sina tonår är det fyllt med ögonblick och konflikter man önskat att man kunde hanterat annorlunda för att få fram ett positivare resultat, hemskare åsikter man har haft och djupt ångrar, tragedier inom familjen som påverkade ens personlighet och listan fortsätter, något Soda Pop konfronterar i sitt narrativ utan att göra det explicit igenom sin speltid. Konstant presenterar ögonblick där karaktärer får möjligheten att göra rätt val och på grund av osäkerheter och brister vägrar eller utför det inte lika effektivt som de annars kunde, vilket leder till besvikelser och pinsamma situationer, fast filmen sätter inte ett rampljus på det genom uppenbar dialog, underlig inramning, klyschigt musikval eller opassande klippning. De andra tidigare listade filmerna är allihopa skyldiga för detta på något vis, men Soda Pop istället kommenterar på det genom sitt filmskapande och låter dramat härstamma från vad som inte blir sagt, vad som inte blir visat, vilken musik som inte spelas och vilken klippning som inte kan hjälpa karaktärerna att undkomma en obekvämheten framför dem. Filmen är nästan Scorsese-aktig i hur den nyttjar tystnad och blixtstill inramning för att kommunicera en idé till sin publik och varierar i vilka känslor den vill framkalla.
För att vara rättvis mot dem som anser Soda Pop att inte vara särskilt kvalité så är dem känslorna inte särskilt utmanande, nya eller originella, då manuset bockar av många slice of life rutor igenom sin speltid. För mig är det imponerande att filmskaparna bestämde sig för att använda klyschorna och troperna som är de tidlösaste och vad som imponerade mig ännu mer var klyschorna de exkluderade helt och hållet, det vill säga exempelvis en mobbar karaktär och ett dåligt hanterat missförstående som inte leder till något spännande. Presentation och utförande är nyckeln till att få klyschor kännas sprillans nya igen och i ett decennium fyllt med Your Name kloner var det uppfriskande att se en film för tonåringar som inte utnyttjade uppenbara tvistar eller överdriven dialog eller inkonsekvent filmskapande. Filmen ser så otroligt vacker ut och det tjänar berättandet istället för att lägga till visuella komponenter som försöker distrahera från att ingenting originellt faktiskt händer i handlingen och konflikterna, som kan sammanfatta flesta anime projekt från de senaste tio åren. Words Bubble Up Like Soda Pop är ostig, sockrig och klyschig, vilket definitivt inte kommer få någon att tänka djupt, men man märker att den är ordentligt genomtänkt och är min favoritfilm jag såg under 2021.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
