Thor: Love and Thunder
Här är vi igen. Pratar om en Marvel film. Vi är i just detta ögonblicket av Marvel konversationen där det finns väldigt lite att säga om Marvel och deras filmer som inte redan har blivit sagt tusen gånger om och hur deras senaste verk har tappat andan som höll folk intresserade när deras filmer var som först nya, men det är än värt en påminnelse. Iron Man är fjorton år gammal och Avengers: Infinity War släpptes tio år efter den filmens premiär, vilket är över en generations tid och barn som föddes 2008 är nu tonåringar som har växt upp med Avengers filmerna och jag var tonåring under 2008. Jag minns tydligt hur spännande det hela var för nördar online och casual filmtittare när alla dessa kassasuccéer skulle samlas ihop i en stor film, med premiären av The Avengers och allt potential som det kunde leda till. Vad jag också minns var hur uttråkade folk blev snabbt efteråt. Fas två bemöttes med okej recensioner och ärligt talat var filmerna inte särskilt bra, med den relativt imponerande Captain America: The Winter Soldier och roliga Guardians of the Galaxy som dem stora undantagen som skulle definiera tonerna, stilarna och presentationerna under fas tre, med större inriktning på knasiga skämt, färggladare karaktärer och miljöer, antagonister som var värda att minnas och handlade om något större än att rädda världen, i en metaforisk mening.
Mellan 2016 och 2018 verkade det som att Marvel hade lärt sig från sina misstag och producerade kvalité projekt igen, vilket ledde till att folk hittade intresse i Marvel och Disney namnet efter att flesta höll på att ge upp på det. Civil War var en naturlig utveckling av Winter Soldier och jämfört med den andra versus filmen som släpptes samma år var den ljusår framför resten av marknaden. Doctor Strange var en underhållande fantasifilm med bra effekter. Guardians of the Galaxy Vol. 2 har blivit den så kallade gyllene standarden för alla kommande filmer inom samma genre. Spider-Man: Homecoming var väldigt uppfriskande efter Sonys desperata försök att återuppleva karaktären i filmform. Thor: Ragnarök var genuint underhållande och visuellt kreativ tack vare Taika Waititis kiwi humor. Black Panther var stor och Avengers: Infinity War dominerade världen med sin oförglömliga antagonist. Varje respektive film (förutom Vol. 2) hade sina stora problem och var uppenbart begränsade i sitt innehåll som en Disney produkt gjorda att sälja biljetter till barn och skapa andra saker som kan säljas utanför biografen, som leksaker, osv. men filmerna i sig var fortfarande bra och människor kunde se förbi problemen eftersom filmerna var underhållande och drivna av talangfulla regissörer.
2018 och framåt är där man märker hur Disney och Marvel tappar greppet på deras belönade namn litegrann. Med Avengers: Endgame över och deras största namn borta har företaget haft det svårt att hitta stora succéfilmer och tittade på deras största filmer Captain Marvel och Black Panther, specifikt folks reaktioner till filmen online. Med Warner Brothers Wonder Woman succé insåg Disney att dem lätt kunde använda sig av pro kvinnor marknadsföringen i deras fördel och ledde till en utav deras pinsammaste ställning och reaktioner till det i modernt minne. Liknande i hur Ghostbusters nyinspelningen försvarades av udda människor och studion hade inget annat val än att ta vinkeln hur folk borde se deras film så kvinnor kan ha en större roll i filmindustrin och äga den "sexistiska" massan som var emot filmens succé, vilket nu i efterhand har lett till väldigt lite och dem enda som tjänade på allt drama var Sony. Eller inte eftersom filmen inte tjänade sina pengar tillbaks. Wonder Woman var en bra ihopsatt film och därmed förtjänade sitt försvar, men Captain Marvel var så tråkig att ens diskutera och Marvel dem själva verkar inte ens ha några planer med namnet, vilket gör hela filmen och huvudkaraktärens existens meningslös. Ingen kunde ha förutspått hur stor Black Panther skulle bli, men Disney tog med sig att buzz från sociala medier om social rättvisa och representation är ett effektivt sätt att få folk intresserade i deras filmer och användes för Black Widow, Shang-Chi och Eternals, varav inga tjänade pengarna Disney hade velat och pandemin hjälpte inte situationen exakt heller. Spider-Man: No Way Home och Doctor Strange in the Multiverse of Madness har varit väldigt stora filmer dock och har täckt dem andra filmernas medelmåttiga siffror i kassan, men som ett resultat har filmernas recensioner varit medelmåttiga, kreativiteten i berättandet har tagit slut och vanligt folk tycker filmerna bara är okej.
Så efter allt det, fjorton år senare alltså, har vi äntligen nått fram till Thor: Love and Thunder, regisserad och skriven av Taika Waititi. Utav alla filmerna som skulle släppas i MCU var detta den enda filmen från dem senaste tre åren jag genuint ville se, i att Taika Waititi är en fantastisk och rolig regissör, rollistan har karaktärer man tycker om och stilen sticker ut från det gråa, grubblande och långsamma som dem andra Marvel filmerna har haft under den här tiden. Dessutom, för mina personliga smaker, tycker jag om berättelser om gudar, annorlunda bilder och har varit det bästa med dem senaste filmerna inom just MCU, varav vi får i liknande form men många saker är uträknade helt fel. Effekterna i den här filmen må vara färgglada och ändå ser så falska ut, när man tydligt kan se när green/blue screen används på skådespelarnas konturer, de artificiella ljuskällorna är inte inbjudande och det blir en uppenbar skillnad mellan dialog scenerna och actionscenerna. Scenerna där karaktärer endast står och pratar känns som Star Wars prequel trilogin, där skådespelarna står i rum och kameraarbetet är det grundligaste det kan bli och man märker ingen form av tanke bakom tagningarna, inramningen eller vinklarna, sedan kommer actionscenerna där klippningen blir onödigt kaotiskt och kameran vägrar hålla sig still; två regissörer jobbade på projektet och fick ingen input från varandra. Vid det här laget är det ingen hemlighet att Marvels filmer har redan planerade actionsekvenser i sina filmer innan dem ens har ett komplett manus eller en regissör kopplat till projektet och det blir ganska uppenbart här; som smort eller ur en sia kommer all action när man förväntar sig och strukturen vägrar låta någonting spännande hända. Det finns en konst till att göra karaktärsögonblick spännande och få ett större djup i det, men både Marvel och Disney verkar inte bry sig om det. Det spelade ingen roll hur bra Guardians of the Galaxy Vol. 2 eller Thor: Ragnarök såg ut, för dem har ingen aning hur viktigt det är hur man ordentligt komponerar kameravinklar eller konstruerar en scen. Naturligtvis överdriver jag, bara att med tanke på hur många filmer det är i den här filmserien borde det ha utvecklats någonting spännande vid det här laget. Rekommenderar att ni allihopa ser första Iron Man igen och lägg märke till hur poppig och piffig karaktärsinteraktionerna är och hur begränsningarna på visuella effekter hjälper filmen att kännas grundlig och äkta jämfört med allting Marvel släppt efter. Det existerar karaktärskonflikter och dialogen testar karaktärerna, visar deras sårbarheter, visar deras mänskliga sida och skapar narrativ spänning, där karaktärerna tar seriösa ställningar och i sin tur får publiken tänka på vad som händer i dramat och i handlingen. Klagomålen man har haft med Marvel är än närvarande i Love and Thunder tyvärr, i att det finns väldigt lite spänning, karaktärerna blir aldrig seriöst skadade eller lider av stora konsekvenser, våldet är minimalt, känslorna är ytliga, klippningen är stel, klyschorna vägrar sluta komma, osv.
Många gånger under min visning fick jag tänka på God of War spelen och hur absolut galna dem är. Huvudkaraktären, Kratos, endimensionella personlighet och ilska är väldigt enkelspårigt, klyschigt och förutsägbart, men tragedin och motivationen är fortfarande där och serien är inte rädd att visa hur absolut ond han är, något som den nya nordiska serien konfronterar direkt. Samtidigt som vi får en komplett karaktärsbåge hos Kratos får vi dem uddaste händelserna inom någon tolkning av grekisk mytologi, men det är fortfarande minnesvärt och lämnade ett intryck ingen populär spelserie på den tiden kunde med sina berättelser. Låt oss inte glömma av att första spelets introduktion är att Kratos kastar sig från en klippa i hopp om att äntligen få dö och undkomma sitt lidande. Love and Thunder har en kvinna som är döende av cancer, det första publiken får se är att ett barn dör i hennes fars armar, vi får flashbacks till en karaktär som får sin nacke bruten, Thor dödar många utomjordingar och är inramat som skoj och skuggmonstren blir brutalt dödade, men ändå känns upplevelsen väldigt tam och saknar utmanande innehåll. Thanos är ett meme, men han var fortfarande hotfull, läskig och tog upp närvaro i Infinity War, tack vare sin hemska filosofi och gjorde tittare nervösa, en närvaro jag desperat hade velat ha i Love and Thunder. Christian Bale är en bra skådespelare och karaktären han spelar har en tragisk bakgrund som ger honom mer djup än tidigare skurkar från Marvel och passar in tematiskt, men när slutet väl kommer saknar man den motivationen och uppkommer inte igen förens filmens sista minuter, gör att det hela tolkas som tomt och när Thor säger att han önskar kärlek kommer det från ingenstans. Hjälper inte heller att bilderna och idéerna här har gjorts i många berättelser innan. Snor sin handling och koncept direkt från Journey to Agartha, vilket i sig tog element från Laputa och ska man vara ärlig är antagonistens plan inte så annorlunda från Thanos.
Än så länge kanske det verkar som att jag inte tycker om filmen, men jag skulle säga att jag egentligen tyckte den fortfarande var okej. En stor anledning för det är dem tekniska sidorna och vilka som är bakom kameran. Chris Hemsworth och Christian Bale har mycket karisma och energi i sina roller, något jag tycker resten av rollistan mestadels saknar och ger filmen mer personlighet som ett resultat, då Natalie Portman och Tessa Thompson inte får så mycket material att jobba med och deras karaktärer är ganska stela; jämför man deras gruppdynamik med Guardians of the Galaxy gänget är det som natt och dag. Gamora är stel, men det är ett medvetet val och passar karaktärens bakgrund, medans Love and Thunder har väldigt lite personlighet i sina huvudkaraktärer förutom Thor och sidokaraktärerna praktiskt taget räddar filmen. Russell Crowe och Waititi var förvånansvärt roliga tillägg och ger oss en annorlunda tolkning av Zeus och Korg var ett plus att alltid ha med på äventyret. Skämten var ganska tama och uttjatade, men det fanns ögonblick där Wititis humor lyste igenom och ledde till roliga gags eller sekvenser, som slutet där en barn armé formas och getterna var så dumma och föråldrade att det blev roligt. Designerna för alla vapnen och världen poppar och är minnesvärdare än allting annat i filmen, som resandet mellan platser, New Asgard, platsen där hjältarna slåss mot skurken och ljuskällan flyger runt karaktärerna väldigt snabbt och den sista konfrontationen är långsam och dramatisk hellre än episkt, något som den här filmserien behövde. Det sagt använder filmen för mycket CG och orsakar brister i grafiken och vissa animeringar under några ögonblick och kommer göra filmen sämre när folk kommer få se den hemma.
För många kritiker – åtminstone genom intrycket man får från deras recensioner - var Love and Thunder droppen över bägaren för den här typen av superhjältefilm, något jag totalt förstår. Man får intrycket att Marvel och co; inte är på toppen längre och jagar trender istället för att skapa dem, genom att ha en fjärde film i Thor serien, kopierar premisser från bättre filmer, förlitar sig på dataeffekter folk har blivit döva till, använder sig av skala som inte imponerar folk längre och hoppas på att skämten distraherar från berättelsens brister. Självklart har Disney släppt större förolämpande kassasuccéer förklädda som filmer, med resten av alla MCU filmer under detta decenniet än så länge, den senaste Star Wars filmen, nyinspelningarna av deras animerade filmer, osv. och jämför man Love and Thunder med dem är den underhållande, har några bra skämt, takten är okej och den har rolig produktionsdesign ibland. Som tidigare sagt dock är dessa saker inte imponerande längre. Det är alltid tråkigt när en serie håller på för länge - eller längre än vad den behöver - för att förvandlas till en bråkdel utav vad det från början var, men det är så MCU känns vid det här laget; höra samma skämt igen utan variation och från en mindre talangfull komiker. Samtidigt som jag skrev den här recensionen var det ett ökänt tweet där en person sa att Love and Thunder är en komedi, därmed borde man inte förvänta sig banbrytande film och man borde stänga av hjärnan. Med andra ord: Love and Thunder står ovanför kritik. Det är så underligt att se hur ribban har sjunkit så lågt för komedier och actionfilmer att folk övertygar sig själva att medelmåttighet är standarden och är en stor förolämpning till dem västerländska filmerna som faktiskt försöker, som Edgar Wrights filmografi, Taika Waititis filmografi, James Gunns filmografi och listan verkar aldrig ta slut. Thor: Love and Thunder är okej och jag är trött på okej.
Läs min bok: patreon.com/ngsvensson
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
