mrtambourineniclas.blogg.se

Detta är en film från Jim Cummings, som har haft en serie med indie succéer i Amerika under de senaste åren och detta verkar vara hans nya, stora genombrott, med filmens ämnen om filmindustrin och bakom kulisserna politiken som har fått rampljuset på sig efter MeToo rörelsen under förra decenniet. Det är en svart komedi och kommer med en arsle av en huvudkaraktär, som är förväntat från subgenren vid det här laget och är en ganska farlig karaktär att inkludera, fast vad som skiljer The Beta Test från andra svarta komedier är att huvudkaraktären saknar mänsklighet. The Wolf of Wall Street, Filth, Trainspotting och andra filmer liknande dem har huvudkaraktärer som är stora arslen och en stor mängd av skämt härstammar från hur karaktärerna lider, speciellt under filmernas andra halvor, men första halvorna förlängt etablerar karaktärerna och på många vis får sin publik att relatera till dem och känna för dem på olika sätt. Man får känslan från filmskaparna att de hatar huvudkaraktären i The Beta Test och på det viset känns manipulativt eller förutsägbart när deras schadenfreude kommer in i bilden och med få element till karaktären publiken kan relatera till gör att det inte blir så roligt heller. Dem som kommer skratta åt filmen mest är dem som egentligen har lite mänsklighet kvar i sig och hatar "västerländska patriarkatet," vilka är kvalitéer jag saknar och därmed blir filmen ganska tråkig för mig. Jim Cummings är grym i huvudrollen, den ser okej ut och den är i en passande speltid, men den saknar chockvärdet och ärligheten de tidigare listade filmerna har, gör upplevelsen långsam och budskapet känns tomt som ett resultat.

Svar rekommendation från mig.

 

En brittisk dramafilm som centrerar kring dramat i en restaurang, alltså spänningen mellan personalen och på många vis skippar många klyschor man annars förknippar med västerländska dramafilmer. Lite slice of life bara från perspektivet av en riktigt stressad människa i en utav de stressigaste stadsjobben. Eftersom jag har en utbildning inom restaurang och har jobbat på flera ställen likt den avbildad i Boiling Point så det är skönt att den får till både hur det ser ut och samtidigt skapar trovärdiga karaktärer såväl som dialog. Stephen Graham är mest känd för sin roll i Snatch och fick större igenkännande efter sina roller i Rocketman och The Irishman, så att få se honom i en huvudroll här är inte förvånande och han äger det, dessutom får spela en bra karaktär. Resten av rollistan är färgglad, skådespelarna är bra val, miljön är både välkomnande och främjande i sitt mörka och atmosfäriska ljus och filmskapandet är ett riktigt djärvt val. Att hela filmen utspelas i en enda lång tagning tar en in i miljön så effektivt och får en att känna hur klockan tickar för karaktärerna, komplett med obekväma tystnader och allting ekar vad Birdman filmen gjorde och används på ett lika starkt sätt.

Stor rekommendation från mig.

 

Här har vi en film som gick direkt till Netflix, från några filmskapare som är ansvariga för serier med stop motion kortfilmer och detta är deras långfilmsdebut som är läskigt lika varje regissörs egna kortfilmer. Bortom den snygga animeringen tyckte jag upplevelsen var ganska okej, med The Twilight Zone liknande premisser som centrerar kring ett hus med hemsökta troper kopplade till sig och varken tyckte jag idéerna var särskilt originella eller läskiga. För det mesta var jag uttråkad av det stela skådespelarna och karaktärerna de spelar är inte så intressanta eller minnesvärda heller och har ganska uppenbara karaktärsbågar. Den större njutningen kom från de humoristiska och surrealistiska ögonblicken som inblandade sidokaraktärerna och hur absolut dem stack ut från huvudkaraktärerna, med deras ologiska repliker och handlingar, exemplifierat i filmens mittendel där man får se kreativa sekvenser som nyttjar ljus och färg effektivt. De andra två delarna saknade skoj i sina berättanden och eftersom de inte var starka rysare heller så är det nog en film jag aldrig kommer se igen. Fast samtidigt tror jag detta kommer vara en märkvärdig film för animerade filmer i år.

Svag rekommendation från mig.

 

Jag tycker om Jackass. Generellt är jag inte en stor fantast av dokumentering av pranks, destruktionen av dyra objekt och lol random delar som Jackass har inspirerat och var en sådan stor del av online kultur ett långt tag. Dem enda som har lyckats skapa kvalité verk inom den väldigt specifika subgrenren med komiska absurditeter är Jackass teamet och den stora anledningen för det är kreativitet och budget. Penis skämt är inte roliga, men vad som är roligt är att återskapa en Godzilla scen med en gigantisk penis som monstret, något Jackass Forever börjar med. Det är äckligt, vulgärt och barnsligt, men med skalan bakom det hela, gästerna de tar in och de charmiga stuntkillarna så förvandlas det till något underligt skoj och underbart töntigt, medans man får känslan från alla Youtubers som imiterar dem att de gör det för clickbait, utnyttjandet av andra och pengar hellre än för konstens skull, resulterar i videor som är väldigt elaka i ton och tungt manipulerade i redigeringsprocessen. I en online era där alla ska se så fina, snygga och coola ut som möjligt känner man att Jackass filmernas noll-skam-eller-pinsamhet attityd till sina skämt är uppfriskande att se och spottar influencers och underhållare online rakt i deras ansikten. Jackass teamet riskerar att allvarligt skada sig själva och i många fall gör, så man verkligen känner att dem är villiga att utsätta sin hälsa för underhållningen och man måste respektera det. Man behöver nödvändigtvis inte tycka om det, men respekt oavsett. De individuella sekvenserna varierar i kvalité igenom speltiden och vissa känns nästan påklistrade och varar inte längre än en minut, men när filmen är bombastisk och underhållande så är den riktigt bra. Mina favoriter iblandar en bikoloni, en hockeypuck och en björn, utan att avslöja för mycket. Detta är tekniskt sätt en dokumentär så den kommer ej hamna på min topplista vid slutet på året, men den hade säkert hamnat på listan någonstans.

Rekommendation från mig.

 

Det finns mycket att säga om Kanye och därför har vi den här dokumentären uppdelad i tre delar och når fyra och en halv timma lång, som jag nästan önskar kunde varit längre. De första två delarna är väldigt förlängda och utspelas under bara en handfull års tid, där det gräver sig igenom Kanyes historia och specifikt produktionen på sin debutskiva The College Dropout, som har blivit en klassiker efter sitt första släpp under 2004, men den sista delen skippar igenom alla år efter 2004 ända fram till idag och känner sig påskyndad. Kanye sa på twitter att filmskaparna behövde hans godkännande innan dokumentären släpptes och man känner av dem fingeravtrycken under den sista delen, där den tar upp Kanyes mentala instabilitet utan att kritisera det, hans skilsmässa uppkommer utan att den kommenterar på hans manipulativa sätt att konfrontera Kim på under hela den situationen, hans riktlösa album upplevelser eller hans tro och hur han använder det i musiken han släpper idag. Det är också underligt hur den hoppar över folk som Jay-Z, Pusha T, Kid Cudi, Kanyes producenter och allting liknande som uppkom under den här tiden, även fast de har haft en stor påverkan på hans privatliv och musikskapande. Jag tror inte ens 808's & Heartbreak nämns en enda gång och det var nästan som om dokumentären ramade in Kanyes diskografi och hans privatliv på ett sådant sätt att allting blev sämre efter The College Dropout, något jag inte ens tror Kanye han själv tycker. Det hade varit skönt att få höra intervjuer från andra artister kanske eller musikjournalister istället för att bara visa att vissa saker hände med Kanye utan att ge tittare ordentligt med kontext för det han har gjort eller sagt. Så det var riktigt frustrerande att det hela slutade så illa när de första två delarna hade så många grymma delar och verkligen tog sin tid att etablera Kanye och musikindustrin på den tiden. The College Dropout är bland mina topp fem skivor någonsin och Kanye är bland mina topp fem hip-hop artister någonsin, så jag visste reda om flesta saker som hände genom undersökning sedan många år tillbaks och Kanye berättar om allt detta på låten Last Call, men det var små delar som var roliga att lära sig om, som att Kanye spelade Family Business för Scarface innan den släpptes och det var spännande att få se bakom kulisserna inspelningar också.

(svag) Rekommendation från mig.

 

Oh boy, här har vi crème de la crème för film festivalen och kommer definitivt vara bland de bästa filmerna jag får privilegiet att se i år. Detta är en rysk thriller, som är vackert filmat och har en fullkomlig förståelse för tekniska förmågor när det gäller filmskapande, i att den använder sig av alla knep man kan hitta i visuellt berättande. Den har respekt för det visuella och vet när det är dags för bilderna att tala för sig själva och när stil släpps i utbyte mot fantastiska skådespelare som avbildar karaktärer antingen genom kroppsspråk eller dialog. Skådespelarna här är på gud nivå i hur intensiva och varierande de kan vara i känslor, reaktioner och fullkomligt förlitar sig på personalen bakom kamerans. Yuriy Borisov är en skådespelare jag aldrig hade hört talats om innan jag såg den här och att få se honom jobba var nästan surrealistiskt i hur övertygande han var som huvudkaraktären, i sin kroppsbyggnad, engagemang till karaktären och hur han ändrades igenom filmen. Filmen är väldigt mörk, politisk, brutal och läskig i vissa ställen och bär på ganska tunga teman och är galet spännande, med en perfekt takt, perfekt struktur och perfekt inramning av berättelsen. Den var rolig på ställen också, utan att humorn drar för stor uppmärksamhet till sig själv eller försämrade de dramatiska och har en konsekvent ton igenom hela speltiden. Älskade den. Se de.

Stor rekommendation från mig.

 

Detta var en polariserade upplevelse och var en film jag i början hade noll intresse i att se, hade det inte varit för folks reaktioner online. När jag fick reda på att filmen var meta såg jag den av ren nyfikenhet och för det mesta var jag inte besviken med resultatet. Kortfattat är Resurrections en film som kommenterar på det nutida Hollywood filmlandskapet och vilka typer av filmer som blir gjorda därborta, det vill säga uppföljare till filmer folk har nostalgiskt värde för och har varit en infektion på förra decenniets filmindustri med inga originella filmer som tjänar pengar. Så filmen direkt konfronterar Warner Brothers i dialogen för deras beslut att göra en uppföljare till Matrix trilogin och samtidigt har klyschor och troper medvetet placerade genom hela filmen för att kommentera på moderna actionfilmer och vad dagens hjärndöda, obildade och låga uppmärskamhetsförmågna generation som tycker om skräp för underhållning. Det var ögonblick där jag blev så överraskad av innehållet att jag nästan ryckte mitt hår ur min skalle. Filmen är ganska onyanserad och inte särskilt diskret på den fronten och kan lätt vara en kritik mot filmen, men med tanke på folks negativa reaktioner till filmen så verkar den inte ha fel exakt heller. Problemen på min sida härstammar mera från att den inte ser särskilt bra ut, all action är ganska medelmåttig och självaste berättelsen bakom alla meta element kändes ganska stela och svaga för sig själva. Sedan är jag ganska dum i att jag inte tycker om Matrix filmerna riktigt och att få se karaktärer jag inte bryr mig om återvända fängslar mig inte, något som självklart är en väldigt subjektiv sak och en smakfråga. Resulterar i att akt två blir långsam, tråkig och saknar de kreativa ögonblicken och den annorlunda klippningen den första akten hade och antagonisten från den sista akten. Neil Patrick Harris var ärligt talat min favoritdel i hela filmen och fick mig inse att han passar att spela skurkar, något jag tycker han borde luta sig åt oftare i framtiden och kan leda till att han blir ihågkommen förutom som killen som spelade Barney Stinson. Så Resurrections är mixad i kvalité och kommer få vissa att vända ryggen åt, ändå uppskattade jag den och kanske blir en film jag ser igen i framtiden, till skillnad från flesta filmer Hollywood släppte förra året.

Rekommendation från mig.

 

Detta var en stor överraskning för mig. En norsk film regisserad och skriven av Eskil Vogt, som tidigare har varit manusförfattare på kritiskt belönade Thelma, Oslo 31 Augusti och nu Oskars nominerade Världens Värsta Människa, vilket jag inte visste om förens efter min visning av De Oskyldiga och var information jag önskade att jag hade innan visningen då tonen i filmen kom först som en chock och hade troligen minimerats hade jag vetat. Premissen är standard superhjältefilm för barn, bara att tonen och presentationen är svart om kol och riktar sig in på vuxna som sin publik, med ganska hemska och brutala bilder som uppkommer mer än vad man först trot baserat på handlingen. Får mig att tänka tillbaks till The New Mutants och hur den försökte vara en rysare förklädd som en superhjältefilm och i störst del misslyckades och så får man se De Oskyldiga utföra det perfekt och fick mig att faktiskt känna någonting. Den har blivit otroligt kritiskt belönad och kommer definitivt hamna bland mina favoriter från i år.

Stor rekommendation från mig.

 

Vad många har kallat för Son of Saul bara i en skola, vilket är egentligen den perfekta jämförelsen. Kameran är konstant handhållen, huvudkaraktären är inom praktiskt talat varenda ram filmen har och det finns ingen musik heller. Filmen avbildar mobbning på ett läskigt naturligt sätt med väldigt övertygande skådespelare och repliker, sedan klipper filmen aldrig iväg från skräcken eller de brutala bilderna som får en att genuint må dåligt. Så det är inte underligt att jag hatade upplevelsen, en känsla filmen avsiktligt ville få fram ur sin publik, fast det gör filmen svår att rekommendera. Delvis är den greppande i hur oförlåtlig och sorgsen den är, samtidigt måste man sitta igenom det och känna hur frustrationen byggs upp inombords och man vill lämna filmen så fort det går. Så se den på egen risk.

Rekommendation från mig.