Everything Everywhere All At Once
Detta är den senaste filmen från The Daniels, alltså Dan Kwan och Daniel Scheinert. En actionkomedi, Christopher Nolan liknande hög koncept sci-fi äventyrsfilm, vilket låter som den film både regissörerna skulle tackla på förr eller senare med deras tidigare verk i åtanke. Deras tidigare succéfilm var Swiss Army Man och blev delvis kritiskt belönad, men mest omtyckt av indie film fantaster och hipsters världen över, med sin kombination av existentiella frågor om kärlek, vad det egentligen betyder att vara levande och skämt som inblandar illaluktande gaser och stelt träd. Förvånansvärt var filmen distribuerat av A24, en studio som på den tiden började få igenkännande från kritiker efter att ha släppt kommersiella katastrofer som Spring Breakers och Tusk, men till slut hittade ett område dem kunde sätta foten rakt ner i: experimentell arthouse och skräck. Under the Skin, Enemy, Locke och Ex Machina var några utav få fantastiska filmer som släpptes under 2010-talet och distribuerades av A24, något studion insåg ganska kort efteråt att det borde vara filmgenren de borde sikta in sig på i framtiden och har hamnat bland de mest omtyckta studiorna som har sitt egna varumärke kopplat till sig; man vet vad för film man förväntar sig från A24, inte så annorlunda från Disney eller Blumhouse. 2016 specifikt var ett stort år för studion och fick äntligen igenkännandet de sökte efter, med The Lobster, American Honey, Green Room, Room, The VVitch och bästa film vinnaren på Oscarsgalan: Moonlight. Med tanke på dessa filmers innehåll och ämnen var respektive film tar upp, är det förvånande i eftertanke att Swiss Army Man ansågs vara den "skumma" utav alla A24s projekt det året, med sin okultiverade humor, relativt stora skådespelare i sin rollista och en ton som fick många att antingen klia sig på huvudet eller rakt av lämna biografen. Swiss Army Man hamnade bland mina hundra favoritfilmer från förra decenniet och den stora njutningen från min sida härstammar från just den absurditeten och hur filmen gör narr av den nutida mänskliga livsstilen och med tanke på dagens fixering på introvert kultur och ensamhet under pandemin känner jag att filmen är relevant och underhållande även nu sex år senare. The Daniels skulle fortsätta med sin absurditet med The Death of Dick Long, men ingen såg den och det var inte förens nu där de släpper en populär film igen.
Everything Everywhere All At Once handlar om en familj som har sina personliga svårigheter och försöker hantera sin tvättomat på den finansiella sidan, där mamman inte är hundra procent lycklig över hur hennes liv spelades ut och inbillar sig ett liv där allting kunde varit bättre. Som tur/otur stöter hon på en man som reser mellan olika existenser och berättar att hon är en viktig del att rädda all existens och kan hoppa mellan olika existenser, samtidigt som de blir jagade av en ond figur som tar formen av hennes egna dotter. När jag såg hur kritiskt belönad Everything var förväntade jag mig att filmen skulle vara mer behärskad och sofistikerad jämför med Daniels tidigare verk, i att humorn skulle komma mera från dialogen hellre än genom självaste scenariorna dem själva som gjorde Swiss Army Man så underhållande. Mina påtvingade röda flaggor var rätt, men tack och lov är det inte likt andra amerikanska komedier där dialogen är långsam, stel, skådespelarna väntar på sina medarbetare att avsluta sina repliker och det är inspelat med standard shot reverse shot, utan Everything är väldigt livlig och har en massa energi i sina skådespelare, märkvärdigast under sin första halvtimma, i hur det hela är klippt ihop och kompositionerna är genomtänkta. Det dyker upp en scen eller två där standard filmskapande blöder igenom och tur är dem oftast där som en kontrast med de kaotiska scenerna och en paus från det. Sedan finns det udda förändringar i användning av kamera, linser, format och filmtekniker som är så annorlunda att det resulterade i komiskt guld Jackie Chans skulle vara stolt över, utan att avslöja för mycket. Jag tog upp Christopher Nolan innan och det är en opassande jämförelse i den större bilden, då Nolan bryr sig mer a om sina koncept i sina filmer hellre än karaktärer och fängslande konflikter, någonting Everything är det motsatta av; sci-fi idéerna tjänar karaktärerna och inte tvärt om. Det finns tråkiga scener en halvtimma in där karaktärer förklarar handlingen för huvudkaraktären och det drar ner upplevelsen en del, men det är uppenbarligen där för en metaforisk anledning hellre än som ursäkter för visuella spektakel eller tråkiga actionsekvenser. Delarna som inblandar action i Everything känns inte tomma som Nolans filmer heller, då dem inblandar karaktärer man faktiskt bryr sig om, tonen är uppenbart lekfull, tar inte allting på större allvar och vet att handlingen tar prioritet över coola bilder eller onödigt komplexa stunt som är uselt filmade.
Ifall vi ska vara petiga med någonting när det gäller dem positiva sidorna måste jag peka ut att premissen inte är den originellaste saken under solen heller. Man behöver inte anstränga sig för att se likheterna mellan Everything och andra klassiska sci-fi filmer, med The Matrix som det uppenbaraste exemplet och berättelser om multiverses har existerat väldigt länge, som Everything inte gör något större nytt med förutom att filmskapandet är väldigt inspirerat, karaktärerna är bra skrivna och inramningen med den kinesiska familjen är någonting vi i västvärlden har aldrig riktigt sett innan. Dessutom är actionscenerna visuellt ganska fula, med för många skuggor, en motbjudande palett och ser ut som en John Wick ripoff på ställen utan den kreativa visionen. De förutsägbara filmparodierna som inte hör hemma hjälper inte heller. Takten är ganska långsam också, med att filmen har en för lång speltid och drar ut scener för ingen större anledning förutom att karaktärerna ska förklara en logik till detta universumet, som publiken i slutändan inte kommer bry sig om när det centrala karaktärsdramat är prioriterat bland karaktärerna ändå. Eller ett skämt som oftast landar men ibland inte. På andra sidan släpptes den nya Doctor Strange filmen och packar in många liknande idéer och utför det så kommersiellt och konstruerar scener så ögonblick flyger förbi så snabbt att man knappt kommer ihåg att dem ens var med, så i slutändan föredrar jag Everythings stil över vad sci-fi annars har att erbjuda även fast stilen och berättandet är inkonsekvent och följer en traditionell struktur som aldrig bryter ifrån.
Everythin Everywhere All At Once är väldigt underhållande. Självaste sci-fi delarna, isolerade från allting annat, var det tråkigaste delarna av filmen för mig och jag tror inte det nödvändigtvis är filmens egna fel, utan bara att filmklimatet runt omkring den har gjort mig döv till all överdriven action och specialeffekter. Det är inte lika fängslande som det var en gång i tiden. Filmen är för lång, är utspritt i sitt berättande, är lite klumpig efter sin första halvtimma och byter ut stilar höger och vänster, men mittendelen med familjen och dramat där fungerar underbart och är visuellt kreativ. För mig toppar filmen aldrig sina första fyrtio minuter och går in i områden jag har sett bli utförda bättre i andra filmer, speciellt från Asien. Kommer nog ändå hamna bland mina favoriter från i år och jag kommer nog tycka om den vid flera visningar.
Läs min bok: patreon.com/ngsvensson
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
