John Wick: Chapter 4
Eftersom filmerna pretentiöst är uppdelade i "kapitel" är alla uppföljare direkta uppföljare till förra inlägget, med första John Wick av ett extremexempel på en film på den simplare sidan av filmvärlden, där insatserna, karaktärskonflikterna och skalan känns minimala jämfört med det som kom i uppföljarna, med världsresande och mytologisk historia. Dessutom en estetik som började hitta sin identitet i det gotiska och renässansen – tematiskt återskapar någonting gammalt och klassiskt med någonting modernt och vasst, exempelvis med att alla antagonisterna i uppföljarna är yngre än titelkaraktären och omringar sig själva med uråldrig konst och arkitektur, använder sig av regler och lagar som etablerade långt innan dem föddes och hamnar aldrig frivilligt i direkt konfrontation med John. Antar man kan dra samma koppling med actionscenerna också, i att karaktärerna använder sig av kampsport kombinerat med nutida vapen, reflekterar en tid i filmhistoria när kampsport dominerade actiongenren. Ja, det är fortfarande någonting primitivt och juvenilt med att folk springer upp till John och blir förvånade att dem blir skjutna till döds, men dem filmerna utför det med stil och på ett klipskare sätt jämfört med filmerna den här filmserien tar inspiration från. Det blir svårare att acceptera när filmvärlden är så rik i sin historia och tidigare nämnda logiken publiken naturligt kommer tolka filmerna med, bara att jag kan acceptera den sidan eftersom sekvenserna är så snyggt utförda och innehållet i sig är romantiserat till en sådan extrem nivå ändå. Exempelvis finns det en sekvens i Chapter 4 som ekar clubscenen i första John Wick, där folk dansar omkring ett slagsmål och ingen märker att två killar försöker slå varandra till döds, eftersom de inte behöver märka det i filmens logik eftersom det skulle göra scenen mindre underhållande för publiken. Ursäkter varar bara så länge dock, fast här känns bristen på misstron från publikens sida förtjänad eftersom filmen erbjuder så många bra saker så allting balanseras, till skillnad från flesta kassasuccéer idag där ögongodiset tolkas som en eftertanke i postproduktion. Hjälper också att karaktärerna är spelade av skådespelare med värdighet, speciell Lance Reddick som tyvärr dog ganska nyligen. Rina Sawayama. Ingen annan film har Rina Sawayama. Keanu Reeves är inte exakt känd för att kunna flexa sina talanger som en dramatisk skådespelare (vilket är egentligen varför han mestadels har varit med i genrefilmer och kassasuccéer,) fast han får tillräckligt mycket rum att ge John åtminstone lite karaktär och jag ska inte förneka att huvudkaraktären och denna filmserie i sin helhet hade varit drastiskt annorlunda utan honom.
Ifall vi ska vara omogna och sätta på oss pappa byxorna, så att säga, vore det inte en recension från min sida ifall jag inte tog upp hur den här filmserien avslutar. Igenom serien stöter John på en massa sidokaraktärer och dialogen han delar med dem antyder att dem kommer träffas senare i en annan film och tråkigt nog händer det inte här. Det finns element som är delvis lik tidigare filmer, som en asiatisk kille med ett samurajsvärd och en annan med en hund som hjälper till i strider, varav allihopa dök upp i Chapter 3, bara här är det inte samma karaktärer. Chapter 2 hade en mutisk kvinna och hon dyker inte upp här, istället en blind kille. Tematiskt trillar Chapter 4 på vägen också, även ifall filmen bockar av hämnd lådan som dem tidigare filmerna och har en antagonist som är borttagen från det, så utvecklar filmen aldrig på det eller försöker skapa något större med det. Med alla dem tidigare elementen här känns det som att man tittar på samma film igen med några små förändringar. Dialogen är också så grundligt som det kan bli, med karaktärer som säger dem mest typiska replikerna som gör det absolut minimala, utan den tidigare distraherande komiska replikerna som totalt dödar atmosfären i andra filmer. På andra sidan är filmen inte tråkig och att vi får mera av samma sak är inte skadligt för filmens rykte heller, eftersom grym action och snygga miljöer är anledningen till varför man ser den här filmen på bio och det är verkligen någonting att skåda, med färgpaletten, ljuset och kameraarbetet är otroligt snyggt och musiken är pumpande med sin techno, EDM throwback.
Eftersom käraste Keanu Reeves fyller sextio nästa år är det inte konstigt att denna actionpackade, kampsport baserade noir filmserien tar slut. Tittar man på hela serien känns det som att första John Wick var tänkt att vara sina egna film och efter populariteten den fick efter sin biopremiär är det heller inte konstigt att det blev en trilogi nästan helt separat från första filmen. Handlingen är nonsens, skådespelarna på ställen är riktigt hackig och några dataeffekter är inte särskilt övertygande och distraherar från all annars fysiska slagsmålen, ändå är detta en stenhård filmserie. När det gäller personliga smaker är Chapter 3 nog min favorit, även fast överdrivet våld är inte min grej och jag kan fortfarande inte fatta att den filmens klimax existerar, fast den har rätt mängd tidlöst berättande kombinerat med mytologisk tragedi och drama som resten av serien inte har lika mycket av. Det är dum action, ändå någonting man gärna dricker billigt vin till; kriminalserier, bara för killar istället för medelålderskvinnor.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
