Serier jag såg under 2022
Gott nytt år! 2023 är äntligen här och förhoppningsvis kommer ni ha det bättre än förra året. På min sida måste jag be om ursäkt för bristen på inlägg här och frustrerande måste jag säga till er att vänta på min annuella topp filmer från förra året, då det är några filmer jag fortfarande jag vill se innan jag sätter ihop en konkret lista.
Tills dess har jag några serier att skriva om. Jag har redan förlängt skrivit om Made in Abyss säsong två och den sista säsongen av Better Call Saul, så ni kan hitta dem här på bloggen i separata inlägg. Kommer heller inte skriva om den fjärde säsongen av Doom Patrol, då den säsongen inte är avslutad än och att skriva om en handfull av avsnitt kan vara farligt utan att ha den stora bilden. Med det ur vägen:
The Boys (säsong 3)
Säsongen är konsekventare den här gången, det vill säga att den inte speglar andra säsongen, utan istället håller den sig fängslande igenom hela speltiden och samtidigt introducerar många bra idéer... för att sedan förstöra dem helt och hållet. Många online har klagat över hur många plotlines plötsligt avslutas från ingenstans eller har inte starka avslut. Supersonic hamnar i mitten av en konflikt mellan Starlight och Hughie, eftersom båda två ljuger för varandra och deras relation går på tunn is och Supersonic fyller in det ärliga tomrummet Starlight behöver i sitt liv och dem har en historia tillsammans. Fast det leder till väldigt lite när Homelander bara dödar honom och Starlight och Hughies relation blir fixad efter att han släpper sitt ego och ger henne lite extra el i den sista striden. Det är lite tråkigt när serien etablerar så många karaktärer och delar som är så skoj för att sedan slänga ut dem ur fönstret i utbyte mot lätt bortglömda sexskämt som leder till ingenting eller knappt hör hemma. Någon på teamet var riktigt kåt och ville visa av dem perversa sidorna som endast är där för skämtens skull istället för någon tematisk koppling till handlingen eller konflikterna, som om vi tittar på standup där samma skämt upprepas om och om igen. Det är äckligt, perverst och jag fattar inte varför dem skämten skulle vara roliga i detta kontext. Det är den stora grejen som gör mig skeptisk kring folket bakom kameran, som att Seth Rogen är producent och det är hans typ av humor och jag är inte en fantast av några av hans filmer egentligen. Serien är fortfarande bra, med sina starka karaktärer och kommentarer på ett system som speglar vårt egna, bara att den är lite guppig på vägen mot sin destination och självaste destinationen är inte den bästa heller.
Rekommendation från mig.
The Cuphead Show (säsong 1-3/säsong 1?/del 1-3???)
Innehållet i sig är okej, antar jag. Med tanke på hur surrealistiskt och gränsfall abstrakt Cuphead spelet är måste det varit jobbigt att skapa någon form av sammanhängande narrativ baserat på det så alltihopa fungerar i en serie, förutom att varje avsnitt centrerar kring att Cuphead och Mugman skjuter en boss till döds i varje avsnitt och gör det hela otroligt repetitivt och tråkigt. Så att serien istället fokuserar på Cuphead och Mugman som syskon som går på knasiga äventyr i varje avsnitt var det bästa beslutet än alternativet, bara jag hade önskat att animeringen och premissen i varje avsnitt reflekterade dem underliga kortfilmerna från 30-talet spelet tog inspiration från. Termite Terrace folket (animatörerna anställda av Warner Brothers på 30-talet att skapa Looney Tunes kortfilmer, som Tex Avery och Chuck Jones) var väldigt kreativa filmskapare och skapade hysteriska kortfilmer med absurditet efter absurditet, men samtidigt hade ett budskap att dela ut, medans Cuphead Show har budskapet etablerat och galenskapen känns minimal eller inte tillräckligt udda. Går man igenom Termite Terrace huvudhöns kortfilmer under Looney Tunes namnet har många utav dem annorlunda koncept för sin tid och var relativt äventyrliga, som att göra ett avsnitt till en opera i What's Opera, Doc? eller skapa ett scenario där Daffy kämpar med en animatör i Duck Amuck, vilka är exempel på idéer utanför lådan som skulle fungera i en Cuphead värld. Självklart kom dem kortfilmerna nästan tjugo år efter att animatörerna hade börjat jobba där och deras tidigaste kortfilmer var Disney kopior, så det kan än vara möjligt att Cuphead Show bestämmer sig för att gå i en absurdare och "post-modern" riktning med isolerade och abstrakta avsnitt. Med tanke säsong tres slut tvivlar jag på att vi kommer få en ytterligare säsong, men vi får se.
Har man sett någon tecknad serie för barn innan så bryter inte Cuphead Show ifrån troper eller klyschor man har sett från den världen och båda huvudkaraktärernas dynamik är ganska uttjatad också. Det sagt så är serien fortfarande underhållande och för barn kan jag tänka mig att detta sticker ut i det ändlösa havet med familjeunderhållning; bort ifrån allt CG och animering med många digitala verktyg i utbyte mot någonting, ironiskt, färskt och nytt. Det är svårt att veta vilka som bestämde vad som skulle inkluderas i serien, men ju längre in man kommer i serien så ändras riktningen och karaktärer som blir integrerade i handlingen. Djävulen exempelvis är underligt frånvarande under seriens första och andra säsong, men i tredje säsongen är han med i nästan varenda avsnitt, något jag spekulerar härstammar från att fantaster föredrog honom hellre än resten av rollistan, därmed får hela avsnitt ägnade till sig, med julavsnittet som den största och längsta bland mängden. Medvetet eller ej så var skiften i fokus från pojkarna till djävulen ett bra val och jag tror många föräldrar föredrar den senaste säsongen än vad som kom tidigare, då djävulen bara klagar på allt barnsligt nonsens som händer runt omkring honom. Även roligt att få se Chalice bli utforskad och få sin bakgrund, även ifall det kom vid slutet och är ett sätt att utbilda barn genom en metafor hellre än att säga budskapet så direkt som det går. So when the Devil wants to dance with you, you better say never, because a dance with the Devil might last you forever.
"Säsong" är ett ord som har blivit testat litegrann nu. Den första säsongen kom tidigare i år och andra säsongen kom för bara ett halvår senare och inför julsäsongen kom den sista säsongen. Jag förstår att avsnitten är kortare jämfört med moderna filmiska serier och sitcoms, så det är bara logiskt att en serie med 190 minuters innehåll på en relativt låg budget med ganska standard animeringstekniker kan produceras snabbt jämfört med någonting som Better Call Saul. Förr i tiden, under min uppväxt, var tecknade serier producerade konstant och en serie slutade aldrig riktigt sändas, eftersom varje säsong producerades successivt hellre än i perioder som spelfilm serier har gjort igenom historia. Än idag så producerar Japan anime på ett tajt schema, där dem producerar avsnitt och historiskt blivit klara med avsnitt dagen dem sänds, inte så annorlunda från hur Matt Stone och Trey Parker har producerat South Park ända sedan seriens början, i att dem skapar ett avsnitt från grunden under en veckas tid. Cuphead Show kombinerar spelfilms mallen och samtidigt förväntas av Netflix att ha tretton avsnitt klara inom ett halvår, där alla avsnitt kan läggas upp på deras streamingtjänst på samma dag. Eftersom animeringsavdelningen hos Netflix har fått ta den största smällen efter att så många avslutade deras prenumerationer i år, blir jag orolig över att deras budget kommer bli tajtare, tiderna kortare och personalen stressade. Med tanke på hur många effektartister och animatörer hos Disneys Marvel avdelning som har nästan jobbat ihjäl sig på medelmåttiga löner tror jag historia kommer upprepa sig hos Netflix. Hoppas inte det och Cuphead Show är bra gjort fortfarande, bara att jag vill gärna se Netflix producera animerade projekt med bra arbetsomständigheter under deras tak.
Rekommendation från mig.
Jojo's Bizarre Adventure: Stone Ocean
(svag) Rekommendation från mig.
Don't Hug Me, I'm Scared (säsong 1)
När det gäller filmskapandet är det lika imponerande som dem första avsnitten på Youtube, med sin färgglada värld, roliga designs, perfekta röster och animeringen, ett soundtrack som fångar alla och en presentation som är förvånansvärt filmiskt, ganska likt det sista avsnittet av första serien på Youtube. Eftersom avsnitten är längre och konflikterna expanderade måste karaktärerna utvecklas åtminstone lite, så trion får en annan dynamik och det blir den typiska komeditrion man har sett i många andra serier. Röda killen är ledaren, ankan den klipska och självupptagna som har lite influens på situationer och den gula killen är den dumma följaren, vilka är karaktärer som är tillräckligt motiverade att göra sina egna beslut och samtidigt kan bli placerade i flertal situationer dem kan reagera till; dem är animerade karaktärer. Så serien istället handlar om skämten och budskapen, som fungerar förvånansvärt bra och jämfört med första serien blir idéerna expanderade till att skapa budskap som utan tvekan kommer resonera med en äldre publik och skräckfantaster, men folk som söker karaktärsutveckling och tillfredsställande karaktärsbågar kommer tycka att manuset känns tomt. Det är en kombination av simpelt berättande som hör hemma i någonting som Byggaren Bob, bara gjord för vuxna, något som kräver en viss smak från folk som uppskattar någonting som tänker utanför lådan, folk som söker efter lite skoj eller autister.
Det här är så grymt. Det är orättvist att jämföra detta med kortfilmerna, men jämfört är kortfilmerna slumpmässigare och hackiga eftersom dem varken hade tiden eller pengarna att etablera vissa saker under sina korta speltider, så dem läskiga elementen kommer antingen från ingenstans eller tolkas som slumpmässiga och är endast där för chockens skull. Här dock har varje tvist sin större mening, strukturen är så perfekt som det kan bli, alltihop är sammanhängande, roligt och läskigt i en bra balans, sångerna slår till hårt, kreativiteten är på full kraft och det är så otroligt underhållande. Är definitivt bland mina favoritsaker från i år.
Stor rekommendation från mig.
Oni: Sagan om Åskguden
Sista namnet vi måste ta upp: serien är skriven av Mari Okada, vilket jag inte visste om förens jag faktiskt började titta på serien och la märke till hennes namn i avsnitt två. Utan tvekan den största överraskningen bland alla namn inblandade. Hon har skrivit kritiskt belönade anime som är för många att nämna, men på film sidan har hon skrivit och regisserat Maquia: When the Promised Flower Blooms och senast skrev hon A Whisker Away, som likt Oni gick direkt till Netflix. Jag tyckte A Whisker Away var en väldigt imponerande film när den först släpptes och jag står fortfarande med den åsikten, även ifall flesta inte tyckte om den så mycket. Oavsett skrev hon även Oni och har man detta i åtanke märker man hennes författarstil igenom berättandet, med många monologer där karaktärer ropar ut sina känslor, med tårarna flödande och karaktärer samtidigt slår saker så hårt dem kan för att uttrycka hur absolut frustrerade dem är. Det är väldigt överdrivet och för dramatiskt, men jag bryr mig inte. På något vis är det uppfriskande att få se underhållning för barn som inte är blyg att prata med sin publik om seriösa ämnen och låta karaktärer prata vuxet ibland, vilket jag tycker Oni gör ofta och meddelar något starkare än en typisk serie med samma åldersgrupp i åtanke. Det handlar inte bara om att slänga på ett budskap och klappa sig själv på ryggen, utan istället att behandla barn som vuxna, genom att inkludera mycket atmosfär, bry sig om hur scener är strukturerade och hur takten vägleder dem igenom det, något väldigt få populära barnserier tänker på. Många gånger fick jag tänka på långsammare scener från filmer och serier i min barndom, som Lilo & Stitch och Hitta Nemo, i att dem drar ut på dem dramatiska punkterna och klipper inte iväg ifrån det, istället låter publiken sluka upp det i en god takt.
När det gäller just handlingen, konflikterna och presentationen tycker jag den gör ett bra jobb. Berättandet är delvis klyschigt i att den pratar om miljön, fiender på båda sidorna och rasism, men dem sakerna försvinner en del in i speltiden och slår inte lika hårt som andra filmer och serier har gjort tidigare. Som tidigare sagt dock är speltiden, takten och manuset tillräckligt starka att utforska dem här områdena istället för att ha ett budskap som klistrades på vid sista minuten eller uttryckte något otroligt simpelt som alla andra animerade projekt från Hollywood gör idag. Fick tänka på The Legend of Hei, i hur den filmer bröt sig ifrån "rädda miljön" klyschan helt och hållet i utbyte mot något spännande, men Oni gör inte så mycket nytt med sin premiss tyvärr. Barn kan fortfarande relatera till huvudkaraktärerna och dessutom får lära sig lite om shintoism, medans vuxna kommer dra sig mera till familjekonflikterna och dynamiken seriens två bröder har och berättarbågen där (utan att avslöja något.) Den är riktigt bra och det är spännande att leva i en tid där en serie kan poppa upp från ingenstans och är samtidigt underhållande utan att den kopierar allting annat på marknaden.
Rekommendation från mig.
The Sandman (säsong 1)
The Sandman, åter igen, känns som en ordentlig filmatisering av en serietidning, från en tid där innehållet var ordentligt mörkt och bar på ockult symbolik igenom sin berättelse, som var ett svar till the satanic panic som var överallt på 70-talet och 80-talet. Här har vi andra dimensioner, demoner, drömvärldar, Döden dyker upp, osv. för att skapa en ordentligt modern tolkning av en fantasivärld i nutid utan att vara för trendig. Goth är ett ord som lätt kan sammanfatta den visuella stilen och tonen, i att huvudkaraktären Dream har bara på sig svart, är ensam och grubblar hela tiden, men självaste budskapen går i den ostigare riktningen, där serien handlar om att öppna upp sig till andra; acceptera hjälp från externa krafter när dem erbjuder det och att visa hur starkt hopp är för mänskligheten. Eftersom detta är en serie som fokuserar på karaktärer och relationer, mera så än dem episka konflikterna i handlingen, är det inte förvånande att flesta scener består av karaktärer som står i rum och byter filosofiska och etiska idéer med varandra på ett väldigt direkt sätt, något som kommer få drastiskt olika reaktioner beroende på folks smaker. Personligen var karaktärerna tillräckligt bra och fascinerande att lyssna på att jag inte brydde mig ifall scener höll på för länge eller hade ett förutsägbart resultat, dessutom ser serien väldigt vacker ut också och har en högt motiverad huvudkaraktär som växer igenom berättelsen.
Följande är inte en förolämpning mot någon eller någon film, men detta tog mig tillbaka till 2000-talets superhjältefilmer lite grann. Som en Daredevil, Blade, Hulk, Ghost Rider, Catwoman, osv. där dem filmerna hade en bokstavligen mörkare estetik med tjockare skuggor, en torterad huvudkaraktär och en garderob inspirerad av The Matrix, där filmerna var fixerade med att vara coola hellre än ett ostig äventyr som Spider-Man filmerna var under samma tid. Den uppenbara ironin här är att dem filmerna blev skrattade åt när dem försökte vara seriösa och Spider-Man filmerna drog tittarna in i sin ostiga värld och tog konflikterna seriöst, medan The Sandman hittar en bra ballans mellan sin humor och dem episka händelserna. Dessutom är konflikterna djupare jämfört med dem tidigare filmerna, som (utan att avslöja för mycket) när vi får se Döden och hennes inkludering i Dreams karaktärsbåge, vilket är utan tvekan det starkaste avsnittet i den här säsongen. Det var också skönt att få se David Thewlis i en sådan fängslande roll igen och resten av rollistan göra bra ifrån sig också, med några överraskningar som var underligt passande. Det är några små klagomål här och där, som onödigt många monologer utan större spänning, några små karaktärer som känns meningslösa, osv. men annars var detta riktigt underhållande och kommer utan tvekan vara bland dem mest märkvärdiga serietidning relaterade verken från i år.
Stor rekommendation från mig.
Sonic Prime (säsong 1/del 1)
Kanske det är mina låga förväntningar för Sonic som talar nu, men animeringen är generellt bra och självaste grafiken är kvalité, även ifall detaljerna i miljön och i vissa bitar animering inte är lika starka som animering för långfilmer oftast är. Inta bara det utan riktningen serien tar med sin presentation är också visuellt klipskt, med smidiga övergångar mellan tagningar, klipper mellan kameravinklar för att skapa dynamik i actionsekvenser, varenda typ av kamerarörelse kan hittas här och är försiktigt placerade och ljuset är inte standard teveljus och har reserverade ljuskällor som är utspridda i miljön. Med andra ord: den ser inte ut som Sonic Boom serien, som har ljus och inramning som kunde höra hemma i ett avsnitt av Seinfeld, vilket passade den serien bara att det skulle sett fult ut i en filmisk och seriösare serie som Sonic Prime. Man märker budgeten lite också tyvärr, då serien återanvänder samma miljöer/bakgrunder många gånger, men inte till gränsen där det tolkas som lat från produktionssidan.
Innehållet i sig var överraskande vid min första visning i hur annorlunda det är från tidigare Sonic versioner, men kärnan som namnet har haft i serie form sedan början är fortfarande där, med ett budskap om att industrialisering kan gå överstyr, vänskap är viktigare än materialism, osv. bara att karaktärerna har fått en drastiskt makeover jämför med tidigare iterationer. Som ett resultat av gimmicken med Sonics hoppande mellan dimensioner har karaktärernas personligheter bytts ut mot nya, vilket skapar nya gruppdynamiker som går emot vad karaktärerna först skapades för. Exempelvis är Tails inte längre en grabb som har Sonic som rollmodell, Amy inte ett självsäkert kärleksintresse, Rouge inte en juvel besatt tjuv och Shadows bakgrund från Sonic Adventure 2 är helt borta, utbytt mot en standard rival roll för Sonic och som den seriösa, kloka karaktären bland bunten, men allt detta är okej. Med Sonics historia med att skapa nya karaktärer som inte är lika starka som dem första karaktärerna introducerade i Sonic världen i åtanke, var det egentligen bäst att hålla sig till Sonic Adventure 2 rollistan även ifall deras inkludering är påtvingat, vilket även sparar på budgeten där animatörerna slipper jobba med helt nya karaktärsmodeller för varje gång Sonic hoppar mellan dimensioner. Sedan är serien inte rädd att lära ut ganska simpla lektioner, presenterat på ett underhållande sätt samtidigt som den öppnar rum för sentimentala och tysta ögonblick där barn faktiskt vill lyssna på vad karaktärerna har att säga, som får en nästan glömma av att man tittar på en Sonic serie. Har till och med ett budskap om naturen som är bättre nyanserat än senaste Avatar filmen; pengar gör väldigt lite för hjärnan. Mängden action närvarande dock är fortfarande väldigt mycket och jag kan tro många vuxna som inte är särskilt fängslade av dramat kommer ha det svårt att sitta igenom dem nästan ändlösa scenerna med slagsmål och explosioner. Oftast landar skämten platt som pannkakor, dialogen är väldigt modern och trendig och skådespelarna är inte dem bästa på ställen, fast det är väldigt få klagomål annars och jämfört med Sonic Frontiers berättelse är Sonic Prime bättre på alla fronter. Så eftersom serien har blivit väl bemött, kritiskt belönad och fick många tittare borde det komma mer av den här serien under 2023.
Rekommendation från mig.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
