Topp 15 Filmer från 2022
... Jag såg inte många filmer under 2022. Historiskt på den här bloggen har jag alltid haft en topp fyrtio filmer från ett respektive år, medan här är vi reducerade till femton; en katastrofalt förminskad mängd filmer som jag tyckte tillräckligt mycket om att rekommendera i en lista som detta. Störst del härstammar detta från att jag har fokuserat på andra saker, exempelvis att ha publicerat en bok (självutgiven,) njutit av en annan typ av livsstil där man har hittat intressen i andra saker och händelser i världen har fått en att reflektera på sitt konsumerande och politiska ställningar. Hade ni frågat mig vad jag har gjort mest i år så har det varit att fastna för olika typer av spel, bitar litteratur och serier. Exempelvis skrev jag recensioner för alla avsnitt i den nya Made in Abyss säsongen och flertal serier fick mig att vilja tänka på dem hellre än nya filmer. Dessutom har det inte varit ett särskilt bra år för mainstream filmer, då den enda stora filmen som fick uppmärksamhet under året var Top Gun: Maverick, en film jag inte vill se. Även dem kritiskt belönade filmerna ville jag inte se eller tyckte inte om dem, så jag drar slutsatsen att jag helt enkelt behövde en paus från filmer ett tag. Ibland är det nyttigt att hitta inspiration från andra konstformer och livsupplevelser, då film lär en att uppskatta saker som redan gjorts hellre än att uppskatta nya saker – eller åtminstone är det min ursäkt att ha varit lat med mina filmvisningar i år. Speciellt när man planerar en uppföljare till sin bok man borde ha börjat jobba på för ett halvår sedan men sköt upp när man inte var nöjd med sammanfattningen och behövde tänka på det under en onödigt lång tid.
Så följande lista består av filmerna jag såg i år och gav en 4/5 på Letterboxd eller högre, då filmerna under det betyget var inte filmer jag brydde mig tillräckligt mycket om att rekommendera till er, dessutom har jag inga dokumentärer på listan. Likt tidigare år kan jag inkludera filmer från 2021 så länge filmerna hade en svensk premiär under 2022. Med det ur vägen:
15. Everything Everywhere all at Once
Jag älskade Swiss Army Man när den släpptes och är än väldigt rolig och regissörernas uppföljare här är underhållande och ändå inte rolig på samma nivå. Som alla har sagt är detta den bättre varsionen av alla multiversese filmer som släpps på sistone, i att koncepten är ambitiösare och går i intressantare områden, koreografin i actionscenerna är detaljerade och genomtänkta, handlingen presenterar någonting man kan bli investerad i och det hela är så skoj. Det är som om en indie film fick en relativt stor budget och filmskaparna fick tillstånd att inkludera vad dem än ville, så länge det faktiskt följer den röda tråden.
14. Boiling Point
Denna film har en uttjatad gimmick där allting ser ut att vara inspelat med en tagning, fast till skillnad från andra filmer gjorda i en liknande stil passar formatet handlingen här. En kökschef vars liv och karriär håller på att falla isamman, samtidigt som han måste hålla koll på sin personal och deras egna personliga problem som måste hållas i schack i köket, så det "felaktiga" filmskapandet - med handhållen kamera och brist på ljus i scener - förstärker berättandet hellre än försämrar det som i flesta andra fall. Skönt att få se Stephen Graham som huvudkaraktären också, då han har knuffats åt sidan på senare år.
13. Nope
Anses vara Jordan Peeles första besvikelse, vilket är delvis sant. Jag tycker om Nope, på andra sidan ska jag inte förneka att Peeles andra långfilmer har haft en mera spännande och accelererande premiss flesta kunde fastna för ganska lätt trots deras okonventionella tvistar under sina andra halvor. UFO berättelser resonerar inte med flesta och är varför den subgenren inom sci-fi dog ut på 50-talet och utnyttjades exklusivt i självmedvetna tecknade serier för barn i bara ett avsnitt eller två, inte i långfilmer. The Vast of Night exempelvis handlade om allting annat förutom rymdskeppet i den filmen och Nopes karaktärer är bara inte så starka att bära en film som är mera intresserad i att visa sitt rymdskepp, för mig i alla fall. Filmen ser fortfarande bra ut, fängslande och är skapad av ett filmteam som har ett grepp på hur man skapar bra skräckkomedi.
12. Wendell & Wild
Det är en lycklig tid när Henry Selick kan äntligen släppa en ny film efter tretton år med ingenting. Det är bara så skönt att få se hans mera galna designs och fokus på det absurda, oavsett hur viktigt det är för handlingen eller ej eller ifall det passar filmens ton eller ej, men skapar en sammanhängande film med det; Tim Burton ifall mannen hade behärskning kvar. Filmen är onödigt ostig för sitt eget bästa och med så många karaktärer att balansera blir berättelsen utspridd och endimensionell, bara att filmen har kreativiteten, kvalitén i sin presentation och ett hjärta i mitten som gör hela bilden starkare.
11. The Tragedy of Macbeth
Joel Coen har nu en Shakespeare filmatisering i sitt filmografi. Samma kille som skapade Fargo och Burn After Reading. Detta är med alla definitioner som kan hittas en tydlig filmatisering av Macbeth pjäsen, från början till slut, något jag uppskattar, bara hade önskat en djärvare tolkning från en Coen, som exempelvis i hur dem tog Odyssén och förvandlade det till någonting helt annat i O Brother, Where Art Thou?. Fast man kan inte få allting man önskar och jag älskar Macbeth, så det är inte så många klagomål på min sida egentligen.
10. Beavis and Butt-Head Do The Universe
Man vet att det är en vacker dag när man rankar en Beavis and Butt-Head film över Shakespeare. Lilla jag blev överraskad av återkomsten av Beavis och Butt-Head, men var glad över det oavsett. Eftersom jag ej tidigare har tittat på något Beavis and Butt-Head relaterat förutom Beavis and Butt-Head Do America hade jag ingen nostalgisk koppling till namnet och ändå var det underligt nostalgiskt att få se dessa 90-tals ikoner återvända efter att ha varit frånvarande under en sådan lång tid. Det är en viss komedistil Mike Judge har som många inom komedi- och serievärlden har försökt kopiera och det har bara inte varit lika roligt som Beavis and Butt-Head var och fortsätter vara i deras nya serie och Do The Universe, när dem två karaktärerna och deras dynamik med deras omgivning är så perfekt som det kan bli. Exemplifierat i Do The Universe där karaktärerna kan bli placerade i modern tid och passa in utan större problem.
9. Pinocchio (Guillermo del Toro’s Pinocchio)
Guillermo del Toros stora återkomst och kommer i formen av en bit trä. Pinocchio är en bok som är väldigt svår att filmatisera utan att exkludera eller förändra källmaterialet så otroligt att man knappt känner igen det, varav det sistnämnda är riktningen Toro gick med här, då endast karaktärerna och dem viktigaste händelserna förblir desamma och lägger på nya saker ovanpå det. Det är typisk Toro ifall man känner till hans filmografi, med fascisterna, onda människor som behandlar monster illa, sympatiska och ovanliga varelser, osv. men det är fortfarande så snyggt utfört och han vet hur man strukturerar dessa typer av berättelser ordentligt. Otroligt blek och vackert animerat lyckas den här filmatiseringen överstiga andra versioner och samtidigt ha sin egna identitet, som visar av sitt egna budskap.
8. Mad God
Stop motion har haft ett väldigt bra år och ingen utav dem var bättre än Mad God. Budgeten är självklart inte lika stor som dem tidigare inläggen på listan och trovärdigheten bakom dessa uppenbara dockor är väldigt låg, men underhållningsvärdet är på plats konstant och exploderar med kreativitet. Klibbig, vrickad, äcklig, dialoglös, mörk och varenda adjektiv inom det området kan beskriva Mad God och dess miljöer, som ger en känslan av att dyka rakt ner i helvetet sig självt och det enda man kan göra är att fortsätta ända ner till bottnen, där man får se den läskigaste idén av dem alla... men jag ska inte avslöja någonting.
7. The Northman
Robert Eggers förbryllade med The VVitch och The Lighthouse, med deras låga budgets och skarpa ögon för skräckinjagande tagningar och subtext som varade hos en långt efter visningarna var över. The Northman på andra sidan har en märkvärdigt högre budget och går en mera Hollywood riktning mer så än sina tidigare filmer, men i detta kontext fungerar allting och känns inte som en större nedgradering i sitt innehåll jämfört med dem heller. En klassisk berättelse om hämnd, brutalitet i en mindre civiliserad tidsålder och allting presenterat här är inte genom en ren eller klyschig lins man hittar i flesta Hollywood produktioner. Fick tänka på sandaler kassasuccéerna som bröt ut efter Gladiators inflytande på industrin, med Troy, Alexander och 300 som få exempel och hur dem filmerna hade en säker handling som försöker avbilda en klassisk historia, vilket var en kombination som fungerade lika bra som en broccoli mcflurry. Så smart nog är The Northman tillräckligt kompetent att avbilda den här perioden genom ett mera tidlöst, övernaturligt och udda sätt som ger den en unik stil som sticker ut från allting annat. Inte min favoritfilm från Eggers, bara att man vill så gärna se filmer med stora budgets som detta och har en sådan klar och självsäker vision.
6. Mästerkatten 2
Jo, som alla online har sagt under dem senaste veckorna är detta en riktigt bra film från DreamWorks Animation, studion som utan tvekan släppte dem bästa animerade filmerna i år med Tuffa Gänget och speciellt Mästerkatten 2. 2010-talet varierade i kvalité från studion, med familjefilmer som inte haft större premisser eller handlingar som fångade folks intressen, när filmerna inte tjänade pengarna deras ägare Universal hade önskat och 2020-talet har haft en serie med medelmåttiga uppföljare till Croodarna, Spirit och Baby-bossen. Så att vi får en Mästerkatten uppföljare är inte förvånande. Vad som är förvånande är hur bra den är. Med en uppenbar nick mot Spider-Man: Into the Spider-Verse blöder animeringen pengar och är så stilistiskt annorlunda från dem andra Shrek filmerna och imiterar istället Kung Fu Panda 3 och den filmens fokus på ljuskällor och kameraarbete, som skapar en visuellt rik film med fantastisk animering ovanpå det. Filmskapandet, klippningen, dialogen och berättandet är väldigt modernt, bara att handlingen och konflikterna är tidlösare och originellare här än allting annat DreamWorks har släppt under dem senaste två åren, vilket skapar en produkt som kommer resonera med barn långsiktigt hellre än en film som kommer underhålla dem i två timmar och bli bortglömda omedelbart efteråt. Så om tio år från nu kommer vi ha en ny generation av unga vuxna som kommer gå online och säga hur Mästerkatten 2 är den bästa uppföljaren till en animerad film någonsin. Mästerkatten 2: bästa animerade filmen från 2022... wow.
5. Drive My Car
Det är skönt att få se en modern dramafilm där man har ingen aning vart den kommer resa någonstans, då jag trodde den skulle ta en riktning och istället blev det exakt motsatta, i att det känns slice of life och irrande i sina val av scener och takt, ändå känns självaste handlingen och berättelsen kontrollerat och tar sig mot en bestämd destination med ett starkt tema. Filmen är känns väldigt meta i sina konflikter om konst/film, hur den använder sig av olika språk, metaforiska implikationer i simpla handlingar från sidokaraktärer, osv. och resulterar i en film som är meditativ och nästan abstrakta i vissa scener och även akter. Den första halvtimman är gränsfall meningslös när man väl har hela filmen i åtanke och ändå lägger till så mycket för strukturen och hur konflikterna blir presenterade, vilket är ett val som resonerar med mig som en filmälskare och "löst berättande" entusiast, som är exemplifierat i ett senare inlägg på listan. En sista notering: detta kommer hamna bland dem bästa bilarna i filmhistoria.
4. Licorice Pizza
På många vis är Paul Thomas Anderson en anti-auteur filmskapare, i att i sin karriär har han tacklat på dem populäraste typerna av drama och varje gång gjort dem annorlunda från varandra, visuellt och i ton, ändå är filmerna någonting endast han kunde ha regisserat. Kameralinserna, kompositionerna och hur allting är klippt ihop är tydligt hans filmteams val och är lika vad Andersons filmer har varit tidigare, bara varje gång en ny film kommer så är berättelsen annorlunda, med sprillans nya karaktärer, nytt tema, musikval och en berättarstil som komplementerar allt detta, den här gången ett romantiskt tonårsdrama. Inte min favoritgenre, när filmerna som har haft det temat på sistone har varit ganska svaga på en teknisk nivå, strukturellt hackiga och fångar inte tonårskänslan ordentligt för att rekommendera till andra. Min favoritfilm från förra året var Words Bubble Up Like Soda Pop för att den fångar tonåren så rent, medans Licorice Pizza är det motsatta av det myntet, med den snuskigare, dramatiska och barnsliga sidan om hur vi långsamt formas till omogna vuxna som har ingen aning om vad vi håller på med och filmen är fantastisk på att avbilda det.
3. De Oskyldiga
Vinnaren av Internationella Långfilm kategorin på Oscarsgalan och har redan släppts hos The Criterion Collection, något som slog mig som annorlunda först men efter att ha tänkt igenom det lite är det perfekt. Den kombinerar den konstnärliga sidan av film som alla hipsters tycker om och det roliga, sentimentala, bekanta och rena dramat som vinner i bästa film kategorin. I dagens filmindustri med superkrafter, superhjältar, osv. dyker det upp några verk som går emot strömmen inom samma område, exempelvis Doom Patrol, The Sandman, The Boys och den extremaste utav allihop: De Oskyldiga. En norsk film som hur barn plötsligt får superkrafter och analyserar hur varje barn reagerar till sin nya förmåga, som varierar från lycka till absolut kaos. Filmen blir riktigt hemsk på ställen och är inte rädd att behandla sin centrala rollista hemskare, även ifall dem är barn och gör sin poäng starkare på det viset.
2. Memoria
Kritiskt belönade filmgeniet Apichatpong Weerasethakul vaknade en morgon och frågade sig själv: kan man göra någonting filmiskt med endast ljud? Om Drive My Car var filmen jag skulle beskriva som abstrakt på ställen är detta den extrema versionen av det, då filmen är en serie med statiska kameravinklar där väldigt lite intressant händer - visuellt så att säga - och istället händer allting i högtalarna, i ljuddesignen och mysteriet bakom ett visst ljud huvudkaraktären blir besatt över. Det finns sekvenser här som är riktigt underhållande på en traditionell nivå och det finns scener som kommer testa flesta tittares tålamod, något som påminde om Days från 2020 bara inte lika utdraget. Allt detta skapar en underligt filmisk upplevelse jag aldrig riktigt sett innan eller åtminstone i den här stilen och det borde få mer uppmärksamhet.
1. Kapten Volkonogov Har Rymt
2022 var hade en katastrofal början, med Rysslands invasion av Ukraina och efter den händelsen var det många som plötsligt tyckte det var okej att förtrycka ryssar. Många ryska författare har fått sina verk borttagna från universitet och bibliotek, även ifall dem har absolut ingenting med Putins ledarskap att göra eller ens är inblandade med händelserna öster ut. Kapten Volkonogov Har Rymt är inte högst på listan för att den är rysk, istället vill jag göra det tydligt att handlingarna en regeringen är ansvariga för reflekterar inte tankarna eller åsikterna hos deras befolkning och speciellt deras konstnärer. Om historia upprepar sig (vilket den alltid gör) kommer vi efter kriget få ett stort flöde med ryska filmskapare som inte kommer vara blyga att avbilda deras regerings oansvariga handlingar under den här moderna perioden i ett hånande ljus, inte så annorlunda från hur Kapten Volkonogov Har Rymt ramar in karaktärerna som representerar regeringen i sin berättelse.
En sida av mig vill säga att den här handlingen är lite ostig, där en man söker efter förlåtelse för sina synder och hoppas att bli accepterad in i himmelriket när han dör, samtidigt dock är jag bara en sådan stor fantast av hur filmer försöker avbilda en människas logik i en krissituation. Människor kommer till underliga slutsatser och skapar sin egna världsbild när det verkligen blir seriöst, där vi får se deras verkliga personligheter och prioriteringar, något som oftast leder till katastrof och vi kan representera det i konst genom en metafor. Vilket har alltid dragit mig till fantasi genren på många vis och i Kapten Volkonogov Har Rymt söker titelkaraktären räddning genom det absolut desperata sättet; ett sista försök att visa att det man har gjort i det förflutna kan bli förlåtet och man kan bli en ny person. Utan att avslöja för mycket så har filmen ett klipskt sätt att göra det omöjligt att dra endast en tolkning av upplevelsen med sitt tvetydiga avslut och jag älskar när filmer är tillräckligt självsäkra att inte ge tittarna alla svaren. På en teknisk nivå så är filmen lika imponerande, med stenhård presentation och skådespelare som är på en gud nivå med sina talanger och Yuriy Borisov absolut krossar filmen i rollen som min favoritkaraktär från 2022 i min favoritfilm från 2022.
Det var det. Jag lovar er att jag ska försöka vara aktivare på bloggen, då jag jag knappt skrev någonting under det senaste halvåret. Tills dess!
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
