Filmer jag såg under 2023 - #1: Leksaker
Tänkte göra några separata inlägg om filmerna jag såg under 2023 och skrev ingenting om, den här gången om de kommersiella filmerna folk faktist har sett och i andra inlägg skriver jag om riktiga filmer.
Barbie
Detta sätter rampljuset på elefanten i rummet: Barbie har varit ganska tabu på senare år. I dagens liberala och fritänkande samhälle, där det uppmuntras att bryta ifrån könsnormer och förakta stereotyper i alla former, finns det väldigt få traditionella och konservativa värderingar från tidåldern Barbie skapades i kvar, vilket är en värld Barbie inte kan existera i. För många representerar Barbie en idé om hur kvinnor borde vara, vilket jag personligen inte håller med om, därmed är hon oönskad av folk från både höger och vänster på den politiska skalan, dessutom feminister och anti-feminister. Så att den här nya filmen fick en sådan extrem reaktion från alla håll förvånade mig inte det minsta och att den fick ett sådant barnsligt bemötande förvånar mig inte heller. Man behöver bara Googla 'Barbie woke' och se vad för clickbait skräp som dyker upp. För att vara delvis rättvis mot dessa typer av folk så har den här nya filmen en politisk vinkel i sin premiss och subtext. Kommenterar på Mattels hantering av Barbie, patriarkatet i västvärlden, offentliga rollfigurer för unga tjejer, kapitalistiskt tankeinriktning från stora företag, konstnärligt uttryck i dockor och listan fortsätter. Eftersom filmen jonglerar så många element - medvetet designat att inkludera så många olika vinklar - blir det svårt att se vad filmen försöker säga och är i sig skyldig för hyckleri eller inkludera delar som kommer få publiken att vända ryggen mot huvudkaraktären. Mestadels faller alltihopa samman under filmens sista akt, där Barbieland har blivit övertaget av alla Kens och nu måste Barbie övertyga alla "hjärntvättade" Barbies att tycka om samma sak hon gör. Narrativt kommer den här hjärntvätten från ingenstans och blir aldrig riktigt förklarat i filmens interna logik, till gränsen där det kändes som om en Invasion of the Bodysnatchers utomjording skulle hoppa ur skallen på alla Barbies. Sedan kämpar filmen emot sitt egna budskap här också, då Kenland är fylld med män som har intressen, är generellt lyckliga, vill diskutera konst och delta i flera olika sporter, medans Barbieland består av kvinnor som bara pratar om hur andra Barbies ser bra ut och vill inte prata om någonting existentiellt, skämta lite eller göra något intressant. Dessutom ger intrycket att ett patriarkat är en bra sak, då Barbies tar över regeringen så den endast kan tjäna kvinnorna i samhället och filmen ramar in det som en positiv sak. Något publiken som har på sig pussyhats under visningen och klappar sina skinkor ihop för, men senare går online och säger hur patriarkatet suger skit och kapitalism är det värsta som har hänt sedan spanska sjukan. Så den konservativa sidan ser allt detta och reagerar i avsky, men har lika dumma motsägande åsikter dem själva. Ben Shapiro speciellt som gjorde ett åtlöje av sig själv med en "essä" fylld med absolut nonsens i fyrtio minuter... något han gör i varenda video, men det var den som nådde meme status usel. Ledde till att flesta som såg filmen ville hålla sig undan från den politiska diskussionen online och lämnade alla miffon att rycka ut ögonen på varandra, medans jag åt popcorn.
Ironiskt nog var det alla delarna som hade ingenting med budskapet att göra som fungerade. Skådespelarna är toppkvalité val, med Ryan Gosling som gör det bästa han kan och universellt anses av tittare vara den bästa delen i filmen och jämfört med titelkaraktären har en ordentlig karaktärsbåge; sångsekvensen fick mig önska att filmen var en musikal istället för att ha alla dessa medelmåttiga poplåtar utspridda under speltiden. Produktionsdesignen i en kassasuccé är färgglad för en gångs skull, presentationen är krispig, miljöerna är rätt inramade och ger av exakta känslorna filmen vill få fram och i slutändan är innehållet mer bra än dålig, även ifall resan till den sista akten är lite hackig. Personligen tycker jag inte om Will Ferrell och är bara inte övertygande som en skådespelare, mamma karaktären har ett tal halvvägs in som kommer från ingenstans och filmen har inte byggt upp hennes karaktärsbåge tillräckligt för att rättfärdiga det, byten mellan genrerna är inte de starkaste och även nu efter visningen vet jag inte riktigt vilken genre filmen är heller. Komedi, visst, men samtidigt fantasy, drama, roadtrip, konspirations thriller, höga insatser i konflikterna, osv. som ger mig flashbacks till Your Name och hur den filmen hanterade alla sina genrer ganska smidigt med en liknande struktur.
Barbie fick mig också att se Legally Blonde igen, då jag inte hade sett den på en evighet och när det gäller kvalitén är Barbie och den filmen på motsatta sidor. Visuellt och presentations mässigt är Legally Blonde riktigt plan och standard för sin tid, men innehållet i sig - det vill säga budskapet och skämten - är stenhård igenom hela speltiden, genom att ha en simplare handling, speltid, insatser och konflikter, även ifall båda filmerna bär på samma pro-kvinnor budskap om att byta ifrån konventioner, stereotyper och krossa folks förväntningar av kvinnor. Sitter inte här och säger att Legally Blonde är perfekt eller något liknande, då det är en produkt av sin tid, konflikterna är riktigt klyschiga och strukturen riktigt uppenbar, men Barbie är också skyldig för samma saker och för mina pengar känns det som att Barbie kommer åldras sämre jämfört, märkvärdigt i hur kaotisk takten är, den onödigt utdragna speltiden, sitt nutida soundtrack och skämt som även nu landar som pannkakan.
(rosa) Rekommendation från mig.
Five Nights at Freddy's
Som ett resultat av spelets succé och meme statusen den fick, har vi nu en långfilm baserat på namnet; nio år efter att spelet först blev populär. Den här förseningen härstammar från problem med rättigheter och kreativa ambitioner emellan producenterna och Scott Cawthon. Warner Brothers köpte filmrättigheterna under 2015, senare samarbetade med Blumhouse och ersatte den planerade regissören, sedan erkände Jason Blum att studion inte längre jobbade på projektet och därmed behövdes en ny regissör. Cawthon också tyckte inte om tidiga versioner av manuset, därmed slängdes ut och skrevs om, sedan sköt produktionen fram ännu längre eftersom manuset aldrig kunde bestämmas, pandemin gjorde saker värre och strejken påverkades produktionen något märkvärdigt. Därför har vi inte en film förens långt efter spelets första släpp och topp av popkultur. Barn som växte upp med namnet är äldre nu och troligen har inte samma koppling till namnet längre. Påminde om Miniorerna uppföljarna och hur det utvecklades till en ironisk njutning, där tonåringar klädde sig upp i kostymer och gick till biografen; högkonst var på bordet. Fast vad vet jag när FNAF filmen blev den största succén Blumhouse någonsin har haft och rankade som den sjuttonde mest sedda filmen på bio under 2023: den mest sedda skräckfilmen förra året, om man nu inte räknar Meg 2 eller den nya Indiana Jones filmen.
Rak på sak: Five Nights at Freddy's filmen är inte så bra. Jag tycker filmen fångar det ostiga, osannolika och stilen det första spelet hade, bara nu är spänningen borttagen eftersom spelet delen av videospelet är borttaget. Drastiskt så eftersom premissen i sig är nu helt borta och de få ögonblicken där karaktärer tittar på säkerhetskameror och kämpar för sina liv är reserverade till ett segment som är kort och inblandar karaktärer vi i publiken inte bryr oss om. Den sista akten bar på mest spänning och gör det okej, speciellt när kostymerna ser så autentiska ut och platsen har kuslig produktionsdesign flesta skräckfilmer idag saknar, bara att handlingen och spelens lore kommer i vägen. Många karaktärer och bakgrunder lagras på varandra till punkten där man slutar bry sig och oftast är det presenterat genom den stelaste och tråkigaste dialogen på den här sidan av planeten; filmen kunde lika gärna visa Wikipedia sidan för karaktärerna istället. Huvudkaraktären här är etablerad med en bakgrund som reflekterar barnen som har besatt animatronikerna och det fungerar väl nog för en popcorn film som detta, men filmen utvecklar inte mycket med det och resulterar inte i något riktigt läskigt. Runt omkring honom dock har vi en rollista med de klyschigaste, entonigaste och lataste karaktärerna jag har sett på ett långt tag och är så påtvunget och oinspirerat att man glömmer av dem sekunder efter deras scener är över. Kändes som en riktigt dålig Disney Channel film från 2000-talet. Deras dödsscener är inte så bra heller, eftersom vi inte får något gore, grymma specialeffekter eller någonting spännande. Ingen kärlek, inget våld, inget sex och vad som kvarstår känns som en riktigt tam barnfilm utan så mycket personlighet, som M3gan från 2022, Krampus från 2015 och Paranorman från 2012 bara hanterade bättre. Kostymerna var grymma, huvudkaraktären och hans båge var bra, hade en sofistikerad budget och i slutändan är filmen inte så farlig, men samtidigt har filmen väldigt lite att skryta om.
Ingen rekommendation från mig.
Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Utav alla filmatiseringar dock ställer den här en specifik fråga: kan TMNT vara svarta? Det är helt logiskt, med tanke på att allting utspelas i New York, placera tonåringarna i ett fattigt område, låt dem bli uppfostrade av en förälder som inte är deras biologiska förälder och släng på ett hip-hop soundtrack. Med skämtande om stereotyper åt sidan så är det passande för TMNT och jag är lite paff över att detta inte har hänt tidigare; Spider-Man behövde bli svart först innan någon annan insåg att folk tycker om karaktärer som ser ut och beter sig likadant som dem själva. Naturligtvis menar jag afro-amerikansk, jag är inte så trångsynt eller rasistisk, men det är viktigt att peka ut här eftersom det beslutet är en sådan stor del av filmens estetik, med urban grafitti konststilen, de utslitna stadsmiljöerna, musiken, rollistan, skämten, osv. och det är uppfriskande. Spider-Verse är mestadels ren i sin estetik, väldigt uträknad och smidig, medans Mutant Mayhem är mera av vad jag vill se från CG animerade filmer, där animatörerna övertar och låter stilen vara okontrollerad. Bara låtarna här representerar en kreativare riktning, med ODB, De La Soul, Lauryn Hill och A Tribe Called Quest som säljer miljön och är en bättre samling med låtar Spider-Verse endast kan drömma om. På andra sidan är handlingen runt omkring allt detta och karaktärerna tyvärr ganska typisk för en familjefilm och för TMNT. Säker och handlar egentligen inte om så mycket, utan istället är underhållande, färgglad och har ett gott hjärta, någonting de senaste filmerna har saknat.
Rekommendation från mig.
Nästa gång blir det riktiga nördgrejer.
