Thunderbolts*
... Jag trodde vi aldrig skulle vara här igen. MCU har hålt på sedan 2008; sjutton års värt med actionfilmer som formade filmbranschen efter sig. DC försökte, Universal försökte med sitt Dark Universe som dog efter ett inlägg och Sony försökte med sina skurkar-centrerade filmer. Förståligt, i slutändan vill ju alla vara som Wu-Tang Clan: en grupp med de talangfullaste rösterna i hela scenen, allihopa samlade för de ultimataste projekten och ovanpå det kan släppa klassiker utanför helt själva. Fast dessa filmföretag glömde av en viktig sak: inte ens Wu-Tang kunde vara Wu-Tang särskilt länge. Efter MCUs Avengers saga som tog slut vid Endgame, har den uppföljande eran under 2020-talet inte hållit samma typ av standard, även ifall den standarden inte var skyhög till att börja med. Publiken förnekade Black Widow, The Eternals, Quantumania, The Marvels och Brave New World pengar och dem som faktiskt tjänade pengar var antingen okej eller var helt frånkopplade när det gäller den större berättelsen som försökte tränga sig igenom sin stora rollista. Spider-Man filmerna ville hålla ett bekvämt avstånd från MCU och ska påbörja sin egna serie; det är ett dåligt tecken när det populäraste namnet i teamet vill ha ingenting med universumet att göra. Med en konstant förändrande rollista och regissörer som antingen inte är tillräckligt fina för Disney eller har ambitiösare projekt, har folk som är insatta i universumet den minimalaste tron i deras förmåga att skapa ett sammanhängande bild ur denna hög med pussel av olika storlekar. Självklart är Disney medvetna om detta, Kevin är medveten, fantaster är medvetna, recensenter är medvetna och vi är medvetna, så därmed har folk sökt ut andra alternativ, som DnD, videospel, osv.
Enda sättet Disney kan fånga folks intressen - i den större bilden, så att säga - vore att ta en risk och inga utav filmerna har varit estetiska eller narrativa risker, deras filmer har då varit äventyrliga på de ytligaste sätten man kan tänka sig. "Vi gör Spindelmannen... bara nu har han tusen skurkar istället för en." För filmfantaster är det också svårt att försvara; även när filmerna är okej är det inte standarden längre. Vi kan ta videospel som ett exempel. Det första Super Mario Bros. är ett mästerverk, 10/10 i betyg, revolutionerade plattformer genren, var den populäraste saken i hela världen ett tag och praktiskt taget räddade den amerikanska spelmarknaden helt själv... men inga spel som släpps idag är det minsta lika den. Standard för grafik utvecklas, standard för musik utvecklas, gameplay utvecklas, koncept utvecklas, experiment, game feel och allting emellan måste utmanas och därmed få en ny standard. Vi vill se bättre filmer än Iron Man, inte filmer som är lika bra eller sämre. Så i min värld spelar det inte någon roll ifall filmerna är okej eller bra även, då dem möter inte samma standard som The Suicide Squad, Shin Kamen Rider, Guardians of the Galaxy vol. 3 och säkert den kommande Superman också (snälla va bra.) Folk har visat nu att de gärna vill ha udda berättelser som går i oväntade riktningar, då andra superhjälte serier och filmer har totalt övergett den realistiska tonen som har varit närvarande i MCU och istället tacklat på absurdism, camp, färger och kreativa monsterdesigns. Vill påminna kära läsare att de mest omtyckta filmerna inom genren på senare år har en tvättbjörn som sin känslomässiga kärnan och en hajgud som slåss mot en gigantisk sjöstjärna. En välkomnande kontrast mot Man of Steel och Black Widow.
På tala om Black Widow: den filmens manusförfattare är Eric Pearson, som har varit med i MCU tillräckligt länge att han skrev Thor: Ragnarök och jobbade på likvärda sci-fi ostbitar Godzilla vs. Kong och Transformers One. Genrefilmer som är definitionen av action nonsens som gömmer kritiska avbildningar av regeringar/företag som är styrda av ignoranta ledare, vilket verkade passa tillräckligt så han fick jobba hos Marvel i framtiden och nu skrev Thunderbolts... asterisk. I regissörsstolen har vi Jake Schreier, som tidigare har fastnat inom television och fick uppmärksamhet för sin kritiskt belönade Beef serie, annars regisserade han underskattade Robot & Frank och inte så väl omtyckta Paper Town. Sedan finns det rollistan som består av folk jag delvis kände igen och hade totalt glömt av att flesta hade varit med i tidigare Marvel projekt; Hannah John-Karmen är den mest chockerande för mig, då jag hade raderat hennes karaktär i Ant-Man & The Wasp ur mitt minne. Florance Pugh, David Harbour och Julia Louis-Dreyfus återvänder i deras roller från Black Widow och förvandlas till centrala roller och får mest rum för utveckling, dessutom får Sebastian Stan en oväntad relevant roll. Den enda jag var obekant med var Wyatt Russell och härstammar från att han antagligen var med i The Falcon and The Winter Soldier serien. Det största hindret MCU har haft på sistone är att filmerna inkluderar en massa karaktärer folk inte har följt religiöst nog för att förstå deras bakgrund, tur nog så är Thunderbolts den minst förolämpande från de senaste ambitiösa inläggen på den fronten. Baserat på namnen inblandade förväntade jag mig en Winter Soldier liknande konspirationsthriller, där actionsekvenserna kunde eka Mission: Impossible och John Wick serierna mera än effekt-drivna spektakel som har erövrat Marvels filmer. Väl vid premiär fick Thunderbolts okej recensioner från recensenter, medans serietidningsläsare rapporterade att den var bland de ordentligare filmatiseringarna jämfört med tidigare inlägg och gav mig ett starkt nog intryck att faktiskt se den. Och vet ni vad? Jag tyckte om den helt okej.
Thunderbolts lider fortfarande av det tidigare nämnda problemet med ny standard och innovation, då filmen egentligen inte erbjuder någonting som MCU redan har gjort. Actionsekvenserna är snyggt koreograferade och är bra inramade och komponerade, fast ändå saknar texturen och imponerande element som gör att exempelvis John Wick sticker ut. Handlingen och dess struktur är ganska typisk för en MCU produkt, då den följer en mall man sett många gånger tidigare och rycker inte fram några större överraskningar eller uppenbarelser på vägen som förbryllar publiken. Mysteriet läggs klart ganska tydligt på bordet redan från början, som gör att karaktärerna inte har viktiga delar att upptäcka tillsammans med publiken, vilket leder till en handling som känns ganska stel och tom ju längre in i speltiden man kommer. Dem sakerna förväntade jag mig och flestas ögon känner igen dessa aspekter till MCU filmer vid det här laget, så vad jag väger en film på är hur dåligt resultatet eventuellt blir. Love & Thunder hade sin irriterande komedi och tonproblem, Black Widow saknade karaktär och blev överdrivet knasig för en sådan seriös berättelse, Multiverse of Madness marknadsfördes som en rysare och sålde aldrig det och Quantumania var visuellt ful. Legendariska filmskapare Howard Hawks definierade en en bra film som "en film med tre bra scener och inga dåliga" och den beskrivningen tycker jag Thunderbolt faller in i. Det var absolut ingenting här som jag tyckte var dåligt utfört eller hanterat illa, otroligt nog.
Klyschorna som har blivit förknippade med Marvel - det vill säga den löjlig dialogen inte kopplad till handlingen och existerar för komisk lättnad, formulan och den tama PG-13 åldersgränsen - fungerar ganska väl här, då det känns naturligt från dessa karaktärer och miljön de blir placerade i. David Harbour som Alexei är hysterisk och hans relation med Florance Pughs Yelena Belova skapar en förvånansvärt sårbar dynamik man sällan får se i denna typ av film; det var nästan ett skräckinjagande ögonblick där jag såg en ny MCU film och genuint skrattade. Dessutom representerar varför komisk lättnad ens existerar: temana är så tunga att publiken behöver små mellanrum för att inte totalt falla ner i avgrunden, någonting som behövdes här eftersom självaste ämnena filmen tar upp är ganska blåa. Utan att avslöja för mycket introduceras en ny karaktär och han blir egentligen det stora manifestationen för Yelenas interna konflikt och skapar en tillfredställande karaktärsbåge genom det. Tråkigt nog får resten av karaktärerna inte lika mycket uppmärksamhet och faller undan vid filmens tredje akt och blir mera begränsade till att visa det positiva med teamarbete. Ultra ostigt, gränsfall passar inte med färgerna och tonen filmen annars har, fast i slutändan föredrar jag det över vad nu än DC försökte göra liknande med deras filmuniversum under förra decenniet. Filmen är gjord för barn (självklart kan man argumenten emot det, då våldet är ganska intensivt och är närvarande på en hög skala) och jag tycker den målgruppen borde få en introduktion till filmens tyngd och ändå få en garanti att saker kommer lösa sig med rätt folk omkring sig.
Thunderbolts... * är riktigt underhållande och en helt okej actionfilm. Detta är exempel på en film man kan titta på närsom; baksmällan på en lördagmorgon där man vill ha en lättsmält bit underhållning utan att det förolämpar ens intelligens. Ifall ni inte tycker om den är det helt förståeligt och jag skulle aldrig rekommendera den över någonting som Shin Kamen Rider eller The Suicide Squad, men den hamnar nog bland mina favoriter från hela MCUs filmografi uppe med Infinity War och Ragnarök. Det är en kombination jag tycker om med sjaskiga och smutsiga karaktärer som inte kan tackla på de största utmaningarna och ändå är bra på sina jobb; Creature Commandos och The Suicide Squad som de uppenbaraste referenserna. När Avengers: Doomsday kommer tvivlar jag på att dessa karaktärer kommer ha stora roller, oavsett fick vi åtminstone en ny MCU film jag kan tänka mig se igen.
