Dune: Pottery tankar
Squabble up, allihopa, innan Drake stämmer er! Jag skrollade igenom HBO häromveckan och även fast listorna med högbudget serier i flertal olika genrer dök upp i mina rekommendationer, bestämde jag att titta på Conans nya reseserie Conan Must Go; lättsmält bit skratt från en utav de få tevevärdarna som bevisat sig värda någonting. Ett tecken på min ålder sannerligen, men också ett tecken att tio timmars långa filmer intresserar mig inte längre. I modellen inspirerad av kritiskt belönade dramaserier som The Sopranos, Breaking Bad och Game of Thrones har television i strömning eran utvecklats till någonting oigenkännligt från hur det såg ut i början på århundradet. Serier på den tiden var inte exakt kända för deras kvalité (åtminstone vad det gäller amerikanska produktioner, då Europa och Japan höll ribban ganska högt upp) och film hade en obesegrad status som stället för skala och produktionsvärde, nu dock är fallet det motsatta. Oavsett den subjektiva kvalitén till varje individuell serie eller film har budgeterna blivit högre för varje år och som ett resultat har priserna på strömningstjänsterna blivit högre och färre tittar och nu försöker respektive tjänster hitta den stora serien som bryter igenom och tar allas uppmärksamhet. Med andra ord: en lätt marknadsförd produkt med ett namn folk känner igen och har tillräckligt hög spänning och sexuellt innehåll så folk blir intresserade men aldrig förolämpande. En modell Hollywood har haft ganska länge med deras PG-13 stämpel på deras stora kassasuccéer på senare år, fast med Insidan Ut 2 och Deadpool & Wolverines obestridda siffror kanske det kommer ändras lite i framtiden. För tillfället är detta modellen dessa stora serier känner sig frestade till att följa, därmed har de tidigare nämnda serierna med deras utmanande innehåll inspirerat serier som inte kan nyttja sig av liknande utmanande berättelser; för mycket våld, sex och svärord för de känsligare tittarna, om vi ska använda oss av vänligare adjektiv. Som jag upplever Dune: Prophecy följer till en förlust.
En utav de första sakerna jag tänkte på vid min visning av Prophecy var min nostalgi för Harry Potter. Vet att just J. K. Rowling är lite pinsam att tänka på i dagens kontext och att Harry Potter som en serier är dum och vuxna idag besatta med det borde veta bättre, men böckerna och filmerna var helt okej i slutändan. Fången från Azkaban må ha varit den enda riktiga filmen bland bunten och resten må ha föråldrats något kopiöst, fast åtminstone där visste filmskaparna om åldersgrupperna dem skapades för. Började som ett simpelt äventyr för yngre läsare och tittare, sedan växte barnen upp och därmed konflikterna i varje nytt inlägg som samfällde med publikens växt. Eftersom flesta är bekanta med Dune genom Dennis Villeneuve filmerna kan man förvänta sig att Prophecy antingen har en liknande ton och skala eller går i en helt annan riktning mot en helt annan grupp med tittare. Som en besvikelse så hamnar serien någonstans mittemellan och gör mig lite orolig för Dunes framtid som en serie. Efter första och andra avsnittet skriver Game of Thrones jämförelserna sig själva, bara att stilen, innehållet och presentationen är långt ifrån samma, då våldet och språket är tamt, sexet är så standard och normalt det kan bli och dramat håller sig lågt i spänning. Sedan är rollistan packad med kvinnor som visar väldigt lite och alla killarna i rollerna är traditionellt attraktiva; kisar man ser det ut som ett avsnitt ur The O.C.. En konspirationsteori här med inget större stöd bakom sig: Timothée Chalamet var i huvudrollen i Dunes filmatiseringar, unga tjejer tycker om honom och så bestämdes det att Prophecy riktade sig in på dem fantasterna. Eller så är det bara serieskaparna som bryr sig mera om sina smaker än Dune universumet.
Mitt största klagomål med Villeneuve filmerna var egentligen deras PG-13 stämpel, eftersom vi inte fick se någonting explicit, även fast folk blev huggna, slagna, skjutna, osv. bara aldrig direkt, någonting som tyvärr blöder sig in i Prophecy och då ger oss väldigt lite chockerande innehåll. Att pojken dör på ett sådant grafiskt sätt var sannerligen ett djärvt beslut och jag respekterar HBO att det visades, fast ändå finns det många serier som har gjort detta redan på effektivare sätt. Utan att avslöja för mycket lyckas Breaking Bad rättfärdiga en liknande brutal scen och även den serien går inte att jämföra med någonting som Made in Abyss. Inser att det är orättvist att jämföra med anime, jag har bara ett kontrakt som säger att Made in Abyss måste bli refererad till när än passande. Så Prophecy presenterar en Game of Thrones kopia med inget större märkvärdigt att sälja, då manuset sticker inte ut och istället bockar av alla politisk fantasy lådor, inga utav karaktärerna är särskilt fängslande, mysteriet saknar kött på benen när serien avslöjar allting på en gång, personlighet saknas i interaktioner mellan karaktärer, inramningarna är oinspirerade, klippningen är överallt hela tiden och den stora budgeten suger ut den potentiella charmen serien kunde haft. Respektabelt har serien bra effekter och rollistan har sina starka sidor, där Emily Watson, Travis Fimmel och Chloe Lea snor varenda scen de är med i och får materialet de jobbar med verka sirligt på något vis och lyfter fram en kitschig sida, till skillnad från de andra som gör sina jobb med en så liten ansträngning som möjligt.
Sci-fi och fantasy nördar älskar deras detaljer och canon, sedan är det ett splitt mellan de tråkiga nördarna som vill ha coola och grymma saker och de riktiga fantasterna som vill ha ostigt skoj. Tråkigt nog är Prophecy på den seriösare sidan, vilket är ironiskt eftersom Game of Thrones är egentligen kändare för sina humoristiska karaktärer som blev placerade i seriösa situationer, där dem tvingades lyfta fram sina mänskliga brister. Bättre jämförelsen borde vara Prophecy med Game of Thrones senare säsonger, där karaktärer, motivation och stil slängs ut i utbyte mot en tråkig handling på väg mot ingenstans. Tappade intresset här ganska snabbt och troligen kommer jag inte se resten.
