Lilo & Stitch (2025) och Adaption
Ja, detta är en affish som existerar. Jag har aldrig varit en fantast av någonting. Det är självklart ett falskt påstående, eftersom jag har ägnat hela den här bloggen till att skriva om saker jag är en fantast av, men samtidigt har jag alltid sett mig själv som en åskådare av bra konst hellre än en deltagare i dess sociala sfär. I min logik finns det en stor skillnad mellan personer som uppskattar en bit konst och dem som uppskattar ett namn kopplad till den konsten. På den personliga sidan finns det saker jag definitivt har varit besatt med, exempelvis här har jag måttlöst skrivit om min kärlek för Better Call Saul, Made in Abyss, animering överlag och Hayao Miyazaki filmer, fast när det gäller ifall jag är ett fan eller ej kan diskuteras, eftersom det är aspekter till alla dessa sakerna jag inte tycker om eller är extremt kritiskt kring, någonting jag inte ser ett fan göra. Jag ser mig mera som en nörd för dessa saker hellre än en "geek" som är besatt med vissa saker och tänker inte på dem på en högre nivå eller söker efter utmanande konst bortom namnens väggar. Som ett nutid exempel tycker jag om Deadpool filmerna okej, men på den andra sidan finns det folk som absolut älskar dem filmerna och skriker i biograferna för alla cameos i det senaste inlägget, som för mig är film versionen av cancer; inget kritiskt tänkande, ingen självmedvetenhet, ingen analys och inget dekonstruerat, bara popcorn, cola och rap. Folk som inte kan sitta igenom de första tjugo minuterna av Memoria. Inser att jag är snobbig här och folk får tycka om vad de vill, jag vill bara inte vara förknippad med den typen av hjärndöd underhållning eller den specifika tankeinställningen kring analysering av media.
I modern tid finns det fler av den typen av fantaster mer än någonsin, med Star Wars, Marvel, DC, osv. som representerar vad som händer när besatthet överstiger tänkande: dålig konst. Fans springer online, skriker om hur det senaste inlägget i deras besatthet suger skit och förväntar sig att folk känner likadant, vilket de gör... och är inte förvånade med resultatet. Star Wars i slutändan var ett experiment av George Lucas att kombinera tonerna från westerns och samuraj filmer, bilder från andra världskriget, inramningen från serials som Flash Gordon och spiritualitet, vilket ledde till två bra filmer och en fantastisk film som rörde en hel generation med barn och senare flera generationer; det var ej meningen att hålla på för evigt. Flesta nya Star Wars är skräp eftersom det var designat att inte utvecklas bortom sitt filmuniversum, bevisat med att den tredje filmen blev tvungen att återanvända idéer och konflikter från första filmen eftersom berättelsen inte kunde expanderas bortom det utan att utmana publiken på ett unikt sätt. Eftersom filmföretagen vägrar låta namn dö har vi vuxna idag som är förolämpade över att deras favoritsak från deras barndom är uselt nu, någonting som får mig att skratta; är du vuxen och genuint följer Star Wars, Sagan om Ringen, Transformers eller något liknande för underhållning är du är en dåre som har blivit lurad. Följande kanske låter bekant för er som läste min Deadpool & Wolverine recension, men tack och lov växte jag upp i en tid fri från dessa namn eller var namn som försvann från min radar medans jag blev äldre och hittade saker värda att bry sig om. Dessutom hjälper det att flesta saker från min barndom jag uppskattar i vuxen ålder har hamnat i mörkret, bortom filmindustrins syn och blivit bortglömda, som en Oban: Star-Racers, Samurai Jack, Princess Tutu och Lilo–...
Det tidigare nämnda raseriet från fans är en känsla jag aldrig har haft. Hobbit filmerna sög, men i slutändan är dem filmerna inte Sagan om Ringen, utan bara en filmatisering av en annan bok och Rings of Power var så dålig att inte ens hardcore Tolkien fans kunde se klart den. Jag brydde mig inte. Lejonknugen var en katastrof och är samma film som den första bara sämre på alla vis. Jag brydde mig inte. Fast nu, för första gången i mitt liv, känner jag vad dessa människor känner; bestialisk instinkt kokar upp inombords och ger mig hotfulla tankar; Disney tog ett steg för långt och nu vill jag se företaget brinna. Sedan några år bakåt visste jag att Disney skulle göra en spelfilm version av Lilo & Stitch, bara att idén slog inte ner förens när teasern släpptes; denna jävla 9:19 format teasern publicerat på IGN där en zombie Stitch slänger sig fram och säger en rasistisk förolämpning. N***a nala kweesta! Exponering av Lilo & Stitch är ingenting nytt dock. Likadant som med Lejonkungen så fick Lilo & Stitch en massa spinoff serier, filmer, uppföljare - till och med en anime - varav jag konsumerade när jag var liten och tyckte om okej, men även då förstod jag att första filmen var så mycket starkare än allting runt omkring den. Var bland mina favoritfilmer på den tiden, tillsammans med Spirited Away och Superhjältarna. Tidigare nämnda kritiken jag har för mina favoritsaker existerar fortfarande för Lilo & Stitch dock. Jag skrev en hel recension för filmen (inklusive alla Walt Disney Animations långfilmer eftersom detta var början på pandemin och vi var allihopa desperata) som ni kan hitta här:
Såväl en lista med alla Disney recensioner:
Walt Disney Animation Studio Filmrecensioner
Kortfattat så har filmen en mängd förändringar och borttagna scener som gör produkten sämre och förhindrar den från att rankas bland animerade mästerverk, fast i slutändan blev regissör Chris Sanders vision inte förstörd av Disney och filmen har förblivit en klassiker från 2000-talet. I en lista där vi rankade de bästa animerade filmerna någonsin hamnade Lilo & Stitch som nummer 66, mestadels för att min personliga smak tvingade den högre upp på listan även fast jag förstår att den borde vara lägre ner. Det är vad nostalgi gör och Disney förstår detta, vilket är varför vi får två stycken Chris Sanders nyinspelningar samma år med Draktränaren och Lilo & Stitch. Detta är ett problem eftersom dessa filmer är bra och fungerar än idag, medans resten av filmerna som släpptes i samma era från samma studior har inte åldrats så bra eller var bara inte särskilt bra vid premiär. Fast pengarna måste fortsätta flöda och Disneys kreativa teams är på koppel, så nyinspelningar är allting som finns på menyn, därmed har vi fortsatt få nyinspelningar som, för att citera recensent Mark Kermode: "vore bättre ifall dem inte existerade." I deras praxis så anställer Disney talangfulla filmskapare som har en kritiskt belönad filmografi, slänger in dem i filmer med miljoners kronor i budget och kontrollerar dem så tajt det går, exempelvis hur David Lowery gjorde nyinspelningarna för Peter och Draken Elliott och Peter Pan och vid sidan av regisserade de bästa fantasyfilmerna från de senaste tio åren, med A Ghost Story och The Green Knight. Den här gången fick de tag på Dean Fleischer Camp, som tidigare har regisserat en enda långfilm med Marcel the Shell With Shoes On. En falsk dokumentär som följer ett sjöskal som letar efter sin försvunna familj, med hjälp av en amatörfilmskapare och nätet. Ifall ni ska ta någonting med er efter den här recensionen så borde det åtminstone vara att se den filmen, då den är ganska bra och gullig; lätt bland de märkvärdigaste filmerna från Amerika från detta decenniet än så länge. Så någon kostym såg scenen där ett skal dök upp på 60 Minutes och bestämde att den ansvarige skulle regissera en sci-fi komedi med hjärtslitande scener som inblandar en dysfunktionell familj... Marcel och Lilo & Stitch är ganska lika ju mer man tänker på det. Utanför stilarna så är berättelserna lika, dessutom var de bästa delarna i Marcel humorn och dramat mer så än presentationen och detsamma kan sägas om den här Lilo & Stitch nyinspelningen. Eftersom Lilo & Stitch var så låg i skala och dess filmiska ambitioner härstammade mera från konststilen hellre än sitt visuella berättande, är idéen av en nyinspelning inte lika förolämpande som en Lejonkungen, Skönheten och Odjuret eller Bambi. Konceptet är fortfarande dumt - gränsfall idiotiskt - bara inte lika absurt eller ifrågasättande jämfört med andra projekt och vad slutresultaten har blivit; några utav de sämsta filmerna i Hollywoods historia har producerats under den här modellen.
Detta kanske är den del flesta har glömt bort, men Disney har gjort detta ganska länge. På 90-talet exempelvis tittade Disney på sina animerade filmer och bestämde sig för att tolka dem i spelfilm. Under 1994 fick vi Djungelboken och under 1996 fick vi 101 Dalmatiner, varav den sistnämnda jag såg ganska ofta i min barndom – mer så än originalet och den överstiger originalet i kvalité inom vissa områden också, trots sitt Ensam Hemma klimax. Tittar man tillbaka på den är det inte lika förolämpande jämfört med dessa nyare tolkningar av Disney canon, då det är en relativt underhållande liten film som råkar ha den perfekta rollistan. Glenn Close absolut säljer sin roll med tvåhundra procent energi och exemplifierar hur den typen av kreativa beslut och djärva drag inte existerar hos Disney längre. I rollistan, effekterna, musiken, produktionsdesignen och inriktningen på berättande saknas den energin; liv i karaktärerna och världarna är totalt frånvarande. Så kära Disney får ursäkta mig ifall jag förväntade mig samma kvalité från den här Lilo & Stitch nyinspelningen. På den här skalan så hamnar Lilo & Stitch bland de sämre filmerna som Disney har skapat under de senaste tio åren, vilket säger en hel del med tanke på att den blir rankad tillsammans med Lejonknugen och Snövit. Åter igen dock var detta förväntat, istället ville jag skriva om hur man gör filmatiseringar av klassiska verk. Det är underligt för mig att tänka eftersom jag växte upp med filmen, men Lilo & Stitch är en klassiker nu plus tjugo år efter sin premiär och jag tycker det är värt att analysera hur Disney har hanterat den i denna filmatiseringen, hur folkmassan reagerar till namnet idag och vad som skiljer fans raseri från riktig analys.
Detta kanske låter som ett udda ställe att börja på, men ifall vi ska ta det klaraste exemplet på klassiker som blir adapterade regelbundet, är det omöjligt att inte ta upp Shakespeare i samtalet. Efter sin död fick goa William Shakespeare nya versioner av sina pjäser och den trenden håller på ända vägen till idag, mestadels på grund av att hans författande var riktigt bra för sin tid och stack ut bland allt annat. En kontroversiell åsikt, jag vet. Vad som är viktigt att peka ut är att när man uppträder samma pjäs i över hundra år leder det till att kreativa röster vill ta bort, lägga till eller ändra saker i den heliga texten så de kan kommunicera någonting annorlunda jämfört med vad andra versioner har gjort tidigare. Detta blir översatt inom film också och vi kan hitta spår av mannen överallt, inklusive i vår svenska filmografi. Det sagt, eftersom varje ny tolkning av en Shakespeare pjäs är annorlunda från dem som producerades tidigare, blir varje ny visning intressant och gör verket så mycket viktigare och fascinerande att diskutera. I sig är det varför vi kan ha Justin Kursels Macbeth, Joel Coens The Tragedy of Macbeth och Akira Kurosawas Throne of Blood som gör stora förändringar till ett absolut mästerklass pjäs och är fortfarande kritiskt belönade. Så en ny version ersätter inte originalet, utan bara skapar en ny berättelse med likadana karaktärer och konflikter, vilket är varför det finns så många verk som har likheter direkt tagna från Shakespeare, inklusive saker hos Disney. Lilo & Stitch är inte nödvändigtvis Shakespeare - trots att nyinspelningen har en scen som visar ett uppträdande av Romeo och Julia och även "Ohana betyder familj" låter åtminstone som Shakespeare - men filmen hamnar under samma analytiska paraply. Den står inte över kritik – dessutom inte över omarbetning, man bara önskade att Disney inte höll fast rättigheterna som en blodigel så vi kunde få se hur andra filmskapare skulle kunna tackla på en annan version. Kanske om hundra år när Chris Sanders har gått bort och Disney har tappat rättigheterna kanske det händer något spännande... eller så får vi en skräckfilm version där Stitch dödar alla på Hawaii, i liknande behandling Nalle Puh och Musse Pigg nyligen har fått. Hur som helst: det viktiga i en adaption är vilka förändringar som görs, vad som läggs till, vad som tas bort och hur det påverkar slutprodukten. Så, vad gör nyinspelningen av Lilo & Stitch med sina förändringar?
När jag pratar om detta menar jag inte hur förändringarna förstör canon. Kortfattat är canon universumets händelser och tidslinje i ett fiktivt verk, någonting fans är väldigt besatta med och kommer i vägen av att diskutera varför verket existerar: berättelsen. Bortom de uppenbara elementen - det vill säga att filmen inte längre är animerad och skådespelarna inte längre är desamma - så är det små förändringar placerade här som har stora påverkningar när det gäller hur karaktärsdramat läggs upp för tittarna och hur konflikterna etableras. Koncept och förändringar kan man förlåta ifall de lägger till element till sina berättelser hellre än tar bort eller ändrar insatserna och dramat till en gräns där det inte går att acceptera eller ignorera. Tyvärr lider den här nyinspelningen av den negativa sidan av adaption. Exempelvis har Nani en bil som hon kör runt i och i sig är inte ett stort problem på ytan och ändå förändrar så mycket i den större bilden. Som följande:
1. Nanis ekonomiska status blir inte längre visuellt representerat och måste istället bli berättat i hennes hem när socialarbetaren pekar ut för Nani och publiken att hon har obetalda räkningar.
2. Vi får inte samma visuella krasch mellan Nani och Bubbles, där Bubbles har en nypolerad, fräck hyrbil och Nani har ingenting; visar hur olika dem verkligen är.
3. Nani i originalet har en delvis ursäkt att komma sent och plocka upp Lilo, eftersom hon har problem att ta sig runt på ön och att hon nu har ett transportfordon gör konflikten mindre logisk när ön de bor på är så liten och därmed har inga problem att vara på platser i rätt tid.
4. Därför måste bilen vägra starta.
5. Lilo och Nanis föräldrar dog i en bilolycka i en regnstorm och förlorade familjebilen och man kommer nog då till slutsatsen att Nani inte hade sprungit och skaffat sig en ny bil dag ett.
6. Om en bil behövs, varför går folk överallt?
7. Filmen inkluderar många icke filmiska scener där den visar fordon bli parkerade och vilka typer av fordon alla karaktärer använder, slösar bort tid.
8. Filmen visar i detalj hur Jumba och Pleakley inte kan köra mänskliga fordon och detta elementet dyker inte upp i akt tre heller; Chekhovs golfbil.
9. Nani har en bil eftersom manuset utlagt kräver att karaktärerna är separerade från varandra med långt avstånd och då måste kunna ta sig till en destination snabbt; går emot hela hennes karaktär i båda versionerna, där hon är en definierad karaktär som inte är på rätt plats i rätt tid.
10. Bilen får en karaktärsbåge där den räddar Stitch liv. Jag skämtar inte.
Detta är en liten förändring i en stor bild; är ett tecken fel i en programmeringskod fungerar inte programmet. Dessutom är förändringarna inte där för att rätta till problemen originalet hade och på flera vis försämrar dem istället. Bubbles är inkluderad i den här filmen och tyvärr blir socialarbetet ersatt med att han rakt av jobbar för C.A.I., något som endast var ett skämt slängt på första filmens slut. Att Bubbles jobbade för regeringen samtidigt som han var amerikan inte infödd i Hawaii var en stor del av poängen Chris Sanders och Dean DeBlois försökte få fram, inklusive med de borttagna scenerna från originalet som matade samma tema. Disney förstod det och bestämde sig för att ta bort all kritik riktat mot den amerikanska regeringen och dess historia med minoritetsgrupper. Filmen är fylld till kanten med dessa typer av förändringar och formerar ett narrativ som var packad med själ, integritet och hjärta till en zombie version av det; ett minne i en dement hjärna som endast kan återskapa originalet i galet tjatter. Utav allting här så är det några småsaker som faktist lägger till någonting, fast dessa saker är bara ytliga och är mera för underhållningsvärdet. Att Jumba och Pleakley kan ändra sina utseenden till människor är en dålig idé, bara att filmen anlitar Zach Galifianakis och Billy Magnusson i rollerna och dem två gör ett bra jobb och lyckades få fram skratt ur publiken. Sedan ville Disney ta bort alla gay undertoner som kunde tolkas ur deras relation, så det blir ersatt med att Jumba blir den stora skurken som mobbar Pleakley... Sedan får Pleakley inte vara drag-ikonen som han har varit i alla tidigare filmer och serier... men Disney gör alla förändringar i sina nyinspelningar för inkludering och progressiva värderingar, eller hur?
Den här nyinspelningen ekar vad Lejonknugen och Skönheten och Odjuret gjorde: Dem tog originalet och omrangerade scenordningarna, bytte ut dilog, ersatte karaktärer och klippte ihop scener annorlunda som ett sätt att ge illusionen av att dem inte var exakt samma filmer om originalen; omotiverade ändringar som ändrade karaktärsmotivationer och insatser så dem inte passade berättelserna. Filmiska överensstämmelsen till att ta ett recept för pannkakor, ta bort ingredienserna och lägga till broccoli, skinka och gurkmeja. Eller steker upp äggen innan man blandar ihop det med mjölet och mjölken. En bra Shakespeare pannkaka är när man följer receptet och lägger till en frukt, kanske använder havregryn eller gör den glutenfri. Serverat med rödbetor vid sidan, om man nu är så äventyrlig. Vissa idéer är bara tidlösare än andra - som att inkludera en View-Master i de första minuterna av en sci-fi film - där de svagare delarna blir uppenbara snabbt, om inte idag så imorgon. Lilo & Stitch är en tidlös, fantastisk film som visar hur viktiga detaljer i ett narrativ kan vara och hur de minsta sakerna i en scen kan förstärka ett tema eller budskap och vrider man om det, tar bort det eller såna saker, kan det totalt förstöra vitsen med en hel berättelse. Nyinspelningen är dålig och ni visste detta innan ni såg den och innan ni läste den här recensionen. Ifall ni går online, ser en recension och recensenten påstår att de är överraskade av hur dålig filmen är: dem ljuger för er; modern clickbait förklädd som analys och kritik. Har ni blivit lurade så följer ni inte film så nära eller bryr er inte om denna typen av underhållning, vilket är lugnt. Inte alla behöver ha en autistisk besatthet med film, Shakespeare, sci-fi, Disney filmer och allting emellan, tro bara inte att alla som skriver och gör videor om dessa saker bryr sig om de viktiga delarna i adaption. Disney bryr sig inte, fans bryr sig inte och den lättlurade folkmassan bryr sig inte. Jag bryr mig, i störst del för att den här diskussionen är viktig och Disney förtjänar det mer än något annat företag efter att ha misslyckats i detta området om och om igen, till gränsen där deras bästa nyinspelning är en film som startade sin produktion för trettio år sedan. I framtiden kommer Disney fortsätta släppa filmer med lika låg kvalité och vi få får sitta och anteckna händelserna samtidigt som Disney elda upp sig själva för hela världen att se.
