mrtambourineniclas.blogg.se

När Disney hade fått ordentligt med pengar efter sina VHS försäljningar fick Disney Animation Studios en chans att förnya sin animeringsprocess, speciellt delen som inblandade ink & paint avdelningen som oftast tog lång tid och ledde till resultat animatörerna och filmskaparna inte nödvändigtvis ville ha. Så studion använde alla sina pengar för att investera i datorer. 10 miljoner amerikanska dollar användes för att köpa CAPS (Computer Animation Post Production System), som tillät filmteamet att animera och klippa ihop sina animerade filmer med hjälp av klippningsmjukvaror, som tidigare behövde göras manuellt. Man kan tacka John Lasseter för den idén och kort efter skulle han etablera sin egna filmstudio Pixar Animation Studios. Bernard och Bianca i Australien var den första animerade långfilmen som använde sig av datorer för klippning, ink & paint och animering, något som annars var begränsat till vissa television reklamer och några animerade 3D animeringdemonstrationer, med Luxo Jr. som ett av de tidigaste exemplen på detta. Samtidigt som studion började använda datorer var den andra avdelningen tvugna att använda den gamla Xerox teknologin när de animerade Den Lilla Sjöjungfrun. Med datorerna kunde filmteamet leka med bakgrunder och animeringslager bättre, nu när bakgrunderna inte var begränsade till endast tre lager och varje individuell animering kunde läggas på eller bakom miljöerna hur filmteamet än ville. Dessutom lägga till varje karaktär individuellt hellre än att animatörerna behövde oroa sig för ifall karaktärernas rörelser var synkroniserade med varandra, då datorerna kunde klippa in karaktärer i scener flexiblare. Flesta av dessa tekniker kan hittas i filmens första stora scen där Joey flyger tillsammans med Marahute (örnen), med massa bakgrundslager, flera animeringslager för vattnet, karaktärerna och fåglarna framför och bakom karaktärerna, vissa saker är i fokus och andra inte, filmteamet zoomar in och ut på bakgrunder smidigt och snabbt, klippningen är tajmat bättre än tidigare Disney projekt och allt det kombineras för att skapa ett vackert segment. Slutproduktens produktionskvalité bevisade att investeringen i CAPS var värt det, fast det betydde inte att filmen tjänade dem pengarna tillbaks. Bernard och Bianca i Australien var en katastrof i kassan och är filmen minst folk på 90-talet såg från Disney. Filmen hade inte den starkaste första helgen, åtminstone vad Disney Animation Studios ledare Jeffrey Katzenberg ansåg vara en stark första helg efter att ha sett Den Lilla Sjöjungfruns siffror, så Disney tog bort all marknadsföring för filmen nästan omedelbart efter filmens första helg i amerikanska biografer. Förståligt var filmteamet krossade av dessa nyheter och gjorde Ketzenbergs rykte inom studion inte något bättre.

Disney har oftast siktat efter att skapa filmer baserade på originella idéer eller namn, fast för första gången i Disneys historia producerar de en helt animerad långfilm som är en uppföljare till en av deras tidigare helt animerade långfilmer. Detta är någonting företaget skulle göra många gånger efteråt, men Bernard och Bianca var den första som fick en direkt uppföljare, med samma karaktärer som den första filmen och expanderar på världen första filmen etablerade. Innan vi går igenom Bernard och Bianca i Australien ordentligt dock måste vi först prata om uppföljare generellt. 80-talet och tidiga 90-talet var det första stora flödet med uppföljare till kassasuccéer i Amerika, med Dödligt Vapen 2, Tillbaka Till Framtiden Del 2, Karate Kid 2 – Mästarprovet, Mad Max 2 (The Road Warrior), Superman 2, Aliens, Evil Dead 2, Terminator 2 – Domedagen, Halloween filmserien, Terror på Elm Street filmserien, Fredagen Den 13:e filmserien och många fler. Så att Disney ville hoppa på tåget lät rimligt, bara att deras filmer hade inte särskilt mycket att bygga på, då sagorna och böckerna filmerna var baserade på lämnade väldigt lite öppenhet till sina berättelser; därmed svårt att expandera på i en uppföljare. Så att ta Bernard och Biancas äventyr från 1977 och expandera det till ytterligare en långfilm låter rimligt, när den simpla premissen verkar nästan vara gjord för ett serieformat. Vad som blir problematiskt med det tänkandet är hur kreativ den expansionen kan vara. Många uppföljare, inklusive dem kritiskt belönade, hade handlingar och strukturer som var praktiskt taget samma sak som de första filmerna –eller åtminstone vissa element liknade andra element från de första filmerna– som gjorde upplevelserna igenkännande eller formellt. Aliens har likadana plotpoints som Alien, Terminator 2 premissen är nästan identisk med Terminator, Evil Dead 2 är gränsfall en nyinspelning av The Evil Dead, osv. Tillbaka Till Framtiden filmserien medvetet återanvände element från filmerna för att göra ett stort skämt om hur historia upprepar sig självt, men flesta uppföljare var oinspirerade i sin repetition och ledde till att var respektive serie antingen inte fick särskilt positiva recensioner eller tjänade inte pengarna de gjorde en gång i tiden; folk tappar intresset. De moderna Marvel filmerna har bevisat att repetition kan fungera väldigt effektivt för finansiell vinst, men ingenting varar för alltid. Nyckelordet till allt detta är kvalité. Aliens, Terminator 2 och Evil Dead 2 anses idag att vara klassiker och enastående exempel på var sin respektive genre, något som gör argumentet kring originalitet oftast irrelevant med dem filmerna som referenspunkt. Ifall originalitet är relevant eller ej i en diskussion om uppföljare (oavsett medium) kan vi prata om länge, fast låt oss prata om originalitet i kontext med Barnard och Bianca i Australien. Med en ytlig observation är Bernard och Bianca och Barnard och Bianca i Australien egentligen samma film. Ett barn bli kidnappad av en elak vuxen i en ödemark (amerikanskt träsk i första filmen och australiensk vildmark i den andra filmen). Kidnapparen vill ha barnet för att barnet kan leda dem till rikedom (en stor diamant i första och en stor örn i andra). Båda kidnapparna har till och med djurlakejer som inte kan prata. Bernard och Bianca, tillsammans med en albatross, får uppdraget att hitta det kidnappade barnet, som de gör tillsammans med några som bor i ödemarken filmen utspelas i. Om du analyserar filmen med ett perspektiv där originalitet slår allting är Bernard och Bianca i Australien en katastrof, när filmen knappt uttrycker något originellt. Fast för mig, dessutom flesta andra, är nyckelordet kvalité i detta fallet. Bernard och Bianca var inte det bästa Disney kunde ha gjort och har åldrats ganska dålig, så målet med Bernard och Bianca i Australien var att göra samma film igen, bara den här gången större och bättre.

Innan vi går igenom vad som är större och bättre ville jag ta upp de svagare delarna med filmen och några som sticker ut i handlingen. Vid min senaste visning var det en scen som inte var likadan från när jag var liten. Scenen där pojken Joey faller ner i jagaren McLeachs fälla var klippt ihop annorlunda på VHS bandet jag hade i min barndom, där man knappt fick se McLeach hagelgevär och Joannas introduktion klipptes bort, då hon hoppar fram oväntat och skrämmer Joey (och publiken) i versioner man kan se idag och inte i hemvideo versionen. Kan tänka mig att filmen var lite för känslig för en viss publik när filmen släpptes i biografer och därmed klipptes ner inför videopremiären under 1999, fast detta är spekulationer eftersom ingen online verkar prata om det. Att se scenen igen i vuxen ålder med allt intakt fick mig att ifrågasätta mitt förnuft och minne. Förvånande var alla andra underliga scener fortfarande inkluderade. Scenen där Wilbur blir behandlad av doktorer var onödigt läskig när jag var liten och klipptes inte ner och nu idag inser jag att scenen egentligen inte behöver vara där för att filmen ska fungera. Wilbur behövde komma ifrån Bernard, Bianca och Jake så de var tvungna att ta sig till McLeach på sina egna fötter, fast varför publiken behövde se hela processen förstår jag inte. Manuset känns lite hackig med några liknande exempel som detta; ögonblick i berättelsen där handlingen stannar så publiken får spendera tid med karaktärer som har lite relevans till berättelsen. Exempelvis scenerna där Joey blir inspärrad tillsammans med några vilddjur och försöker ta sig därifrån. Ödlan Frank får en massa uppmärksamhet i dem scenerna och är en enorm bit comic relief i jämförelse med resten av rollistan, bara att i kontext med Joeys karaktärsutveckling gör han ingenting och han dyker inte upp i resten av filmen efter att Joey blir frisläppt av McLeach. Scenerna med Joey och djuren inkluderades för att filmens mittendel saknade spänning, då Bernard, Bianca och Jake försöker ta sig till McLeach på olika djur med knappt någon fara och Wilbur blir undanknuffad med inget att göra. Wilbur karaktären och Bernards interna konflikt kommer tillbaks vid filmens sista akt och gör berättarbågen tillfredsställande, fast detta sätter också rampljuset på den nedslående korta skärmtiden Biancas karaktär får. I första Bernard och Bianca hade båda karaktärerna en fantastisk dynamik och tyvärr delar karaktärerna inte lika mycket dialog med varandra här, då Jake kommer i vägen, äventyret kommer i vägen och under filmens sista tredjedel är karaktärerna separerade och Bernard får resten av filmens uppmärksamhet. Så filmen handlar egentligen om Bernard och tyvärr inte lika mycket om Bernard och Bianca som man hade hoppats på.

Så vad exakt är större och bättre med Bernard och Bianca i Australien? Praktiskt taget allting. Först är det den tidigare nämnda tekniska sidan, med en generellt färggladare palett, den uppenbart konsekventare animeringen och orkestrala musiken passar varje individuellt ögonblick i berättandet. Filmskapandet presenterar den här berättelsen på ett filmiskt sätt, med många drastiskt olika kameravinklar, som varierar i längd och rörelser, där första filmen var tydligt begränsad av sin budget. Filmen delar karaktärsdesigns och huvudkaraktärer med den första, fast den här gången är resten av rollistan genomtänkta och passar in i berättelsen med inspirerande personligheter som har en anledning att vara i handlingen. Joanna är bland Disneys bästa lakejer, i att hon är farlig, lömsk och samtidigt komisk utan att hon behöver använda dialog för att utrycka sig själv. Goanna ödlor i verkligheten har inga sätt att utrycka känslor, fast Joanna har fått en typisk tecknad design istället så hon kan utrycka känslor och i sin tur visar vad hennes motivation är. Krokodilerna i första filmen hade ingen dialog heller, fast deras utryck var knappt där och därmed gjorde karaktärerna lätt bortglömda. Dessutom fanns det ögonblick där krokodilerna försökte bete sig som tecknade figurer, fast det passade inte in med hur karaktärerna rörde sig innan dem ögonblicken. Joanna är så tecknad hon kan vara och är en fantastisk kontrast med McLeachs allvarligare och grundade personlighet. McLeach är genuint läskig i scener, i störst del för att hans närvaro är presenterat i filmskapandets förnuft att skifta upp färgarna att bli mörkare. Hans introduktion är märkvärdig, med hans stora, högljudda och hotfulla fordon som publiken ser först innan de får se honom ordentlig. Hans karaktär är dessutom trovärdig, då hans få krafter i filmvärlden är att döda djur och tvinga Joey att göra saker åt honom. Han är lömsk, älskar sitt jobb och skrattar maniskt, något som första skurken gjorde också, bara att McLeach är riktigt läskig på ställen och den tidigare nämnda visuella presentationen av hans karaktär förvandlar honom till en starkare och minnesvärdare antagonist. En antagonist som dessutom blir rolig i störst del för att han blir tvingad att spendera tid med karaktärer han inte tycker om. Scenen där Joanna snor McLeachs ägg är fortfarande hysteriskt rolig och skriker klassisk stumfilm humor, med en stel, lång tagning och ingen musik. Sedan är det en söt etablering tidigt in i filmen, där Joanna råkar knuffa ned McLeach i en fälla när hon försöker fånga en mus och vid filmens klimax råkar hon göra samma sak igen.

På hjältarnas sida är det en roligare dynamik och inkluderar en tillfredställande karaktärsbåge. Bernard och Bianca är söta tillsammans som vanligt, fast den fascinerande inkluderingen i den dynamiken är karaktären Jake som blir introducerad en halvtimma in. Han kommer mellan Bernard och Bianca, i att han är romantiskt intresserad i Bianca och vill få Bernard ur vägen. Bernard har en intern konflikt som etablerades i första filmen, där han är skraj för flesta saker och har ett lågt självförtroende, något som når en topp där han vill fria till Bianca men har inte modet för det. Saker konstant går fel för honom och förhindrar honom från att be om Biancas hand, för att hans karaktärsbåge inte är komplett än och han måste konfrontera sin rädsla innan han kan göra det. Något han gör genom att lära sig av Jakes överlevnadsinstinkter och intellekt om vildmarken och djuren som bor där. När Bianca blir kidnappad måste han göra det och vid filmens slut har han växt som en karaktär. Första filmen hade inte en ordentlig karaktärsbåge hos sina huvudkaraktärer och är en bra inkludering i uppföljaren. Dock visar detta hur lite uppmärksamhet Bianca får under speltiden och hur lite personlighet Joey karaktären har. Joey fungerar i handlingen och har en anledning att vara där, dessutom har en stark motivation för sina handlingar, men under filmens klimax får karaktären inte mycket att göra, en besvikelse med tanke på hur smart, snabbtänkande och fängslande han annars har varit i resten av filmen. Fast scenerna med honom och Marahute gottgör för detta. Istället för att pojken hittar en skatt skapas en känslomässig koppling mellan en huvudkaraktär och en mcguffin, någonting publiken kan fastna för. Bygger också upp spänning i handlingen, något en diamant inte gör och skadar inte en karaktär ifall antagonisten får den eller ej.

Många filmskapare tänker på sina handlingar i kontext för en större handling. De tänker på den större bilden och de små detaljerna som skapar den större bilden brukar inte tänkas på, då konsten i deras ögon är viktigare med den störres bilden i åtanke. Vare sig det är ett budskap, ett konstnärligt utryck eller för konstens skull. Det är en populär tankeinriktning hos filmskapare, fast i flesta fall är det dem små sakerna en publik tar med sig hem efter att hela upplevelsen är över. Det kan vara en simpel sång, en karaktär, en skådespelare, en replik eller två, en design, en färgpalett som stack ut, en lång tagning, en scen som fick en att känna något annorlunda, osv. Sällan är en film så perfekt att allting i den är mirakulöst och ännu mer sällan har filmen ett budskap som kommer igenom alla dem detaljerna till en publik som inte blir fängslade av den större bilden, så ifall man tänker på den större bilden måste de små detaljerna kunna sticka ut också. Bernard och Bianca hade den större bilden i åtanke, men när det gällde karaktärsinteraktioner, motivationer, karaktärsbågar, scenkonstruktion och inramning av handlingen fanns det lite kvalité där. Disney filmteamet tittade på Bernard och Bianca och insåg att dem små sakerna inte var det bästa första gången och därmed bestämde de sig för att göra samma film igen och visa hur man gör det ordentligt. Filmen har minnesvärda karaktärer igenom hela sin speltid, underbart bra tajmad humor, skrämmande skurkar, karaktärsfyllda miljöer, fantastisk musik, konsekvent berättande och listan fortsätter. Nödvändigtvis utför filmen inte alla dessa element perfekt, men den visade hur en premiss som har en bra idé kan expanderas och förvandlas till något helt nytt och förbättras, något uppföljare och nyinspelningar borde sikta efter.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Luxo Jr. (1986):
https://www.youtube.com/watch?v=6G3O60o5U7w

Bernard och Bianca (1977) recension:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2020/may/bernard-och-bianca-1977.html