mrtambourineniclas.blogg.se

Mästerdetektiven Basil Mus släpptes under 1986. Ett märkvärdigt år för amerikanska filmer och animerade filmer generellt. I Japan släpptes nykomlingarna Studio Ghiblis första film Laputa – Slottet i Himlen, som blev en omedelbar klassiker i Japan. Största fokusen för den här recensionen dock är att under samma år släpptes Resan Till Amerika, som regisserades av Don Bluth och producerades av Steven Spielberg. Don Bluth jobbade hos Disney under tidiga 80-talet och var i början kopplad till Taran och den Magiska Kitteln, som han och några andra animatörer bestämde sig för att lämna och starta sin egna studio, i Don Bluths egna hem för att skapa den kritiskt belönade Brisby och Nimhs Hemlighet från 1982. Steven Spielberg var en fantast av den gyllene tidsåldern för animering han växte upp med och ansåg att Don Bluth skulle återuppliva konstnärligheten i animerade projekt, som ledde till 80-talet klassikerna Landet för Längesedan, Änglahund och Resan Till Amerika. Utan tvekan blev Resan Till Amerika den största animerade filmen under 1986 och blev den största animerade filmen någonsin på den tiden, om man nu inte räknar med Disneys tidigare projekt. Efter att Taran och den Magiska Kitteln kostade oändligt mycket pengar och tjänade knappt hälften tillbaks fanns det få anledningar för Disney att hålla sin animeringsavdelning vid liv, fast Mästerdetektiven Basil Mus var fortfarande i produktion och därmed lät filmteamet avsluta produktionen på projektet, med en begränsad budget. Filmen släpptes och tjänade tillräckligt med pengar att då Disney president Michael Eisner inte ville ge upp på animeringsavdelningen och ledaren av animeringsavdelningen Jeffrey Katzenberg ville förhöja deras animerade filmer till större succéer och ville ha bättre kvalité generellt hos avdelningen. Mästerdetektiven Basil Mus var regisserad av fyra stycken, som hade jobbat i avdelningen ett tag nu, vilka inkluderar Bumy Mattinson, Dave Michener, John Musker och Ron Clements. De två sistnämnda killarna efter Mästerdetektiven Basil Mus fick fler jobb från Disney och skulle regissera animeringsavdelningens största filmer under kommande år, som Lilla Sjöjungfrun, Aladdin och Vaiana. Om du vill spåra var Disneys kvalité på 90-talet kom från kan allting leda tillbaks till John Musker och Ron Clements, vars kreativa beslut ledde till att studions filmer fick en helt ny identitet och tog inspiration från studions klassiska verk; därför kallades tidsperioden för en renässans.

Basil Mus gjordes fortfarande under tiden där studion använde sig av Xerox teknologin för att animera sina filmer, men utanför animerings- och konststilen var berättandet drastiskt annorlunda från vad studion hade släppt några år tidigare. Borta är ändlösa musikalsekvenser, onödiga sidokaraktärer, färgglada distraktioner och återanvänd animering, istället är detta en rak-på-sak engelsk deckare med en kreativ tvist på Sherlock Holmes premissen. Baserat på Basil of Baker Street böckerna av Eve Titus, som var skrivna med barn i åtanke och innehållet var ganska lättsmält, men Basil Mus filmen tar endast inspiration från böckernas miljö och karaktärer mer än berättelserna de själva; handlingen i filmen tar endast element från böckernas första två delar, som Djungelboken gjorde med sitt källmaterial. Till skillnad från tidigare Disney filmatiseringar dock verkar Basil Mus vara trovärdig till sitt källmaterial, i att tonen och konflikterna är lika varandra, bara att berättandet är strukturerat att passa en animerad långfilm och tar lite inspiration från 007 seriens fartfyllda och stilistiska berättande. Förutom det är detta en Sherlock Holmes berättelse med möss som huvudkaraktärerna och insatserna är annorlunda för att passa en publik fylld med barn och föräldrar, som att den centrala konflikten är att en flicka blir kidnappad av rent onda antagonister och måste räddas av komiskt överdrivna huvudkaraktärer. Premissen, handlingen och konflikterna är väldigt simpla och fungerar väl här, där de simpla aspekterna i filmer som Taran och den Magiska Kitteln, Barnard och Bianca och Aristocats inte fungerade där. Strukturen och takten är smidig, i att scenerna sällan drar sig ifrån handlingen eller konflikterna, dessutom har kreativ visuell presentation. Om ni vill ha en detaljerad förklaring om vad som skapar en fantastisk takt och struktur kan ni läsa min Laputa – Slottet i Himlen recension. För att göra en kort sammanfattning dock har varje film en struktur som är uppdelad i olika akter och varje akt har olika konflikter i sig, vars insatser och scenarion ändras beroende på vad karaktärerna gör i handlingen eller hur handlingen påverkar karaktärerna. Vad som typiskt separerar en bra berättelse från en dålig berättelse är hur berättarna kopplar ihop dessa konflikter och karaktärer med varandra i varje akt och standarden är att varje individuell scen borde ha någonting med dessa två aspekter att göra, då dem scenerna som inte inkluderar dem aspekterna har ingen anledning att vara med i berättelsen. Man kan inkludera dem ifall man vill, men man kan inte heller då förvänta sig att publiken kommer vara fastklistrade i berättelsen man presenterar fylld med distraktioner och meningslösa element i handlingen. Nyckelordet här är ’mening’ och Basil Mus är fylld med detta, även fast det är ett simpelt äventyr om möss i London. Vilket gör filmen lite tråkig när den inkluderar karaktärer och scener som egentligen inte behöver vara i den här berättelsen. Hela scenen i krogen säger inte så mycket, förutom att Dawson blir berusad och beter sig riktigt oprofessionellt för första gången i filmen, som tyvärr inte leder till en stark karaktärsbåge hos honom. Vad Dawson gör dock i resten av filmen är att vara tittarens avatar; han reagerar och beter sig på ett sådant sätt så publiken kan relatera till honom, något som behövs i den här berättelsen med egocentriska, överdrivna, barnsliga och galna Basil vid hans sida hela tiden, som publiken kan knappt relatera till igenom hela filmens speltid. Om du är bekant med Sherlock Holmes berättelser eller bara sett Sherlock serien borde du ha sett denna karaktärsdynamiken innan. En klassisk berättarteknik och används än idag för en anledning. Att relatera till karaktärer är viktigt, något publiken kan göra lätt med Olivia och Dawsons inkludering i filmen.

Var filmens fokus ligger är inte hos Olivia eller Dawson, utan istället Basil och antagnisten Professor Rottigan. Basil och Rottigan delar liknande relationer med sitt arbete, i att båda är besatta med att ha rätt och vara den bästa. Deras karaktärsdrag är ganska lika också, i att båda är väldigt känslomässiga och har extrema negativa reaktioner när något de inte tycker om händer. Basil tycker inte om Olivia när de först träffas och han behandlar henne med knappt någon respekt och är nästan en börda för honom, delvis likadant med Dawson också. Rottigan ser också ner på sina medarbetare och behandlar dem dåligt. Båda karaktärernas introduktioner är också lika varandra. Basil har en bild på Rottigan på en hylla i sitt hem och Rottigan har en voodoo docka av Basil på en hylla hemma hos sig. Vad som skiljer karaktärerna från varandra är det uppenbara, att båda jobbar på motsatta sidor av lagen, men också att Basil växer som en karaktär medan Rottigan fortsätter med sitt hemska beteende och blir ännu värre under filmens klimax, medan Dawson hjälper Basil att bli en omtänksammare person på deras äventyr. Exemplifierat i slutet där Basil nästan offrar sig själv för att rädda Olivia. Basil och Rottigans relation är komiskt överdriven till en hysterisk gräns, i att karaktärerna är så besatta med varandra att man med en vuxen syn kan tro dem delade en romantisk relation förr i tiden, men det fungerar för berättelsen och Basils karaktärsbåge. Karaktärerna är både osympatiska och själviska, fast publiken fastnar för båda två då de är så passionerade för vad de gör och älskar varje sekund av det. Högt motiverade karaktärer och det är det enda karaktärer behöver vara i den här simpla berättelsen. När det gäller den simpla handlingen i deckargenren blir det absurt, gränsfall surrealistiskt och overkligt, med att folket i filmen blir övertygade om att den riktiga drottningen säger allt galenskap och inte någon som imiterar henne, fast med tanke på den fantastiska, löjliga världen filmen skapar blir det inte för annorlunda så man inte kan acceptera det. Dessutom är det oförutsägbart, speciellt vid första visning och är gjort för att få fram skratt och passar tonen med resten av filmen.

Dem som söker meningsfullare konflikter som har varit med i tidigare Disney projekt, som Pinocchio, Dumbo, Bambi och Lady och Lufsen, kommer troligen vara uttråkade med filmens simplifierade äventyr och bristen på ordentligt detektivarbete, men filmens ambitioner var att underhålla och inspirera, vilket den gör med riktigt grymt berättande och filmskapande. Xerox filmerna var inte besatta med mise-en-scène och ville istället etablera karaktärer och konflikter genom dialog med okej filmskapande. Naturligtvis var det inte alltid fallet, men Basil Mus har bättre grepp på inramning, blockering, klippning och animering än resten av Xerox filmerna och skapar en minnesvärd film som ett resultat. Basil Mus inkluderar en massa exposition –deckare traditionellt gör detta och är ett stort försäljningsargument för genren– bara att dem scenerna presenterar dialogen med visuella hjälpmedel. När Basil och Dawson försöker lista ut var Skrället har tagit Olivia någonstans får publiken se hela Basils tankeprocess; han luktar, väger och smakar på lappen, fattar eld på den, blandar ihop det med vatten och har en förlängd monolog om det, som Dawson komiskt sammanfattar genom att säga att lappen hade saltvatten på sig. Sedan rycker Basil fram en karta och målmedvetet sätter en pil på platsen han och Dawson ska gå till härnäst för att hitta Olivia. Jämför detta med scenen i Bernard och Bianca när karaktärerna planerar sin flykt, där karaktärerna står på samma plats och bara pratar med varandra. Man kan se varför Basil Mus är minnesvärd och Bernard och Bianca har blivit bortglömd av flesta. Nu när animeringsstudion har nyttjat Xerox i över tjugo år ser Basil Mus mycket bättre ut än när tekniken först introducerades, med renare konturer, bakgrunderna tjänar på att vara extra skuggiga och mörka, de smutsigare områdena blir rikare tack vare animeringsstilen på karaktärerna och det är tillräckligt mycket innovation i animeringen och bakgrunderna att man kan få se någonting nytt också, till skillnad från Pongo och de 101 Dalmatinerna som gjorde lite med sin miljö. Filmens klimax blir nämnd ofta i konversationer om animering i Disney filmer. Datorer användes under den här produktionen, vilket är den första gången det har hänt i en Disney långfilm. Kugghjulen i filmens klimax var skapade i en 3D motor (med endast digitala konturer skapades utan några texturer på objekten) där kameran kunde placeras var än filmskaparna ville, som kunde skrivas ut på en bit papper; skapade en bakgrund för en scen. Konturerna på kugghjulen animerades då bild för bild och tillät filmteamet att samtidigt röra kameran runt i 3D miljön de skapade, för att skapa en kamera som följde med karaktärerna när de sprang mot och ifrån kameran. Med bakgrunderna utskrivna på papper kunde animatörerna rita sina teckningar ovanpå bakgrunderna och tillät karaktärerna att interagera med bakgrunderna samtidigt som bakgrunden rörde sig. Det är med i endast en och en halv minut i filmen, men det ser riktigt imponerande ut än idag.

Mästerdetektiven Basil Mus är riktigt uppfriskande efter vad Disney gjorde under Xerox perioden. För att vara ärlig är Mästerdetektiven Basil Mus den starkaste av alla filmerna Disney släppte under hela Xerox perioden och är än idag bland Disneys konsekventaste och mest underhållande projekt. På en kontroversiellare not dock har filmen ingen enastående handling som kräver uppmärksamhet eller är något som sticker ut i Disneys filmografi. Filmen räddas mest tack vare av presentation och karaktärer, något som gör filmen sevärd idag. Fast det var bara början på Disneys succé och under de kommande tio åren skulle Disney ha en otrolig resa.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Laputa – Slottet i Himlen (1986) recension:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2018/september/tenku-ni-shiro-rapyuta-laputa-slottet-i-himlen-1986.html