Här samlar jag mera subjektiva åsikter och kortare recensioner för individuella filmer jag hade antingen inte mycket att säga i dem, har bakgrunder eller problem jag tar upp i andra recensioner, var recensioner jag började skriva och fick slut på saker att säga eller är bara rakt av var inget jag kände för att spendera för mycket tid på.
Dinosaurier (2000)
Den första helt CG animerade långfilmen från Disneys egna studio, som kombinerar spelfilm miljöer och så är CG karaktärerna lagrade ovanpå dem bakgrunderna. En teknik som har existerat ganska länge inom animering, oftast i filmer med låga budgetar hellre än för stilistiska anledningar, med Ralph Bakshis som exempel som regelbundet använde det för att visa av riktiga städer och animerade komiskt överdriva karikatyrer av folk som bor i dem miljöerna, sedan finns det moderna exempel som Småkryp: Långfilmen och Småkryp 2: Äventyr i Karibien som tydligt använde riktiga miljöer för stilistiska anledningar. I just Dinosaurier tjänar bakgrunderna syftet att ta oss in i dinosauriernas värld och filmen ser riktigt vackert ut på ställen och med dinosaurierna ovanpå det gav det mig nostalgi för när jag såg Dinosauriernas Tid i min barndom. Med Disneys talanger och budget har animeringen åldrats märkvärdigt bättre i Dinosaurier än i Dinosauriernas Tid, bara att Dinosauriernas Tid är bättre att fängsla sin publik tack vare användningen av miljön och berättandet. Dinosauriernas Tid hade rika miljöer som var i sig själva tillfredställande att titta på och hade komponeringar som än idag förbryllar och måste ha varit en mardröm att integrera dinosaurierna in i. Dokumentärvinkeln gjorde att scener hade hög spänning och med naturens lagar i full effekt hade man som tittare ingen aning om hur konflikter skulle lösas. Dinosaurers miljöer är oftast en öken efter akt ett och det blir tröttsamt väldigt snabbt, dessutom har filmen varken karaktärerna eller konflikterna som gör upplevelsen värt det. I min barndom minns jag när trailern först kom och vid första intryck kunde jag inte vänta på att få se den, men när väl man satt i biografen hade trailern sålt en helt annan film till mig, då slutprodukten inkluderar mycket dialog, modern slang, onödigt billig humor och karaktärer som hör hemma i The Simpsons och inte i en sådan öppen värld som dinosaurier tidsåldern. Jag älskade Landet För Längesedan (inklusive de medelmåttiga uppföljarna) när jag var liten och även fast dem filmerna hade mycket dialog kändes i alla fall karaktärerna äkta och deras interaktioner kunde lätt tolkas som samtal och grälande riktiga barn kunde ha i verkligheten och är vad som fick dem filmerna att fungera, medan Dinosaurier siktar efter att vara hipp och coola med unga istället och resulterar att upplevelsen känns tråkig. Jag skulle inte påstå att Dinosaurier är bland Disneys absolut sämsta projekt, animeringen, bakgrunderna och spänningen är för bra för att kvalificeras som skräp, men den var bland Disney filmerna från min barndom jag såg få gånger och även som ett litet barn var den för dum för min smak och väldigt lite fick mig att vilja återvända. Landet För Längesedan uppföljarna var roligare att se i den åldern, med deras färgglada animering och karaktärer, trots att dem filmerna blev riktigt absurda och dumma efter ett tag, fast ändå skulle jag vilja se en utav dem filmerna idag än att återbesöka Dinosaurier igen.
Familjen Robinson (2007)
Baserat på boken A Day with Wilbur Robinson av Willian Joyce, handlar Familjen Robinson om föräldralösa Lewis som reser in i framtiden, där han får träffa Robinson familjen och uppleva deras ultramoderna och knasiga livsstil. Samtidigt försöker en skurk sno en utav den intelligenta Lewis uppfinningar för att bli rik och få respekt från sina medmänniskor. Efter Lilla Kycklingens succé två år tidigare ville Disney fortfarande fokusera på 3D animerade projekt och därmed skulle Familjen Robinson fortsätta med samma underliga logik och sci-fi teman som var närvarande i Lilla Kycklingen, med en komisk ton och presentation kombinerat med sentimentala ögonblick så publiken har en anledning att tycka om huvudkaraktären och uppleva spänning i handlingen. Det är en inriktning Disneys animerade långfilmer har haft under en ganska lång tid, speciellt på 90-talet, men i fallet med Björnbröder, Kogänget, Lilla Kycklingen och Familjen Robinson har tonen knappast varit konsekvent eller fängslande, när filmernas berättande har lutat tillbaks för att göra skämt och sidohandlingar uppenbarare. Som ett resultat av presentationen var allihopa medelmåttigt bemötta av både kritiker och biobesökare vid filmernas premiärer och Lilla Kycklingen var utan tvekan den som fick störst negativ reaktion. Som Disneys första ambitiösa CG projekt är det inte underligt att filmen har åldrats dåligt och tyvärr gäller detsamma för Familjen Robinson, med ganska hackig animering på vissa ställen, underliga "kusliga dalen" karaktärsdesigns och premissen hjälpe inte situationen heller.
Även fast jag såg Familjen Robinson för några veckor sedan innan jag började skriva det här har filmen försvunnit ur min hjärna. Vid min senaste visning trodde jag någonting mer skulle sticka ut efteråt, men oavsett hur länge jag än sitter och tänker är filmens handling och karaktärer nästan främlingar för mig, men vi ska åtminstone försöka diskutera huvudkaraktärens karaktärsbåge och berättarbågen. Lewis är föräldralös och vill hellre spendera tid på sina uppfinningar än att bli adopterad. Hans rumskamrat Michael har det svårt att sova eftersom Lewis jobbar på sina uppfinningar igenom nätterna. Senare i filmen får vi reda på att Lewis blir en briljant uppfinnare i framtiden och på grund av sitt självupptagna beteende blir Michael aldrig adopterad och söker nu hämnd mot Lewis, genom att arbeta tillsammans med en utav Lewis A.I. uppfinningar, resa tillbaks i tiden och sno Lewis uppfinning som skulle sätta honom på kartan. Lewis måste nu också resa genom tiden för att rätta till allting; gottgöra sitt beteende mot Michael så han blir adopterad, inse det viktiga med misslyckanden och hur man kan lära sig från dem för att bli bättre och inte binda sin identitet till det förflutna. Sannerligen ett bra budskap, speciellt i en film om framtiden och innovation inom vetenskapliga fält, något som filmen utforskar när den behöver. Vad som krossar filmen dock är filmtiteln och allt det den representerar. En märkvärdig del utav speltiden är ägnat till Lewis som interagerar med Robinson familjen och se allt galet de har i sitt teknologiska hem, scener som kan kvalificeras som slöseri med tid, förstärker inte budskapet det minsta och handlingen bromsar drastiskt varje gång någon familjemedlem dyker upp. Hade varit acceptabelt ifall scenerna med dem var underhållande, roliga, skoj eller presenterade variation i hur berättandet var tidigare presenterat, men det är istället smärtsamt att titta på. Total kaos, med huvuden bak och fram, vakter som gömmer sig i krukor, en butler som är en stor bläckfisk, ett band bestående av gangster grodor, en t-rex anfaller, karaktärsdesignerna är fula att titta på, energin är pumpad upp till max och vid den här tidpunkten i filmen vet jag inte riktigt vem filmen är gjord för. Det är för barnsligt för vuxna och referenserna kommer troligen flyga över flesta barns huvuden, vilket är en typ av berättande dem som tävlade emot Disney gjorde samtidigt, exempelvis Ice Age uppföljaren, Robotar och Hajar som Hajar och dem filmerna är också skräp. Familjen Robinson överstiger dem filmerna med hjälp av sin annars tidlösa presentation och det tidigare nämnda budskapet, men med de banala och vad som verkar som ändlösa scener där karaktärer springer runt, ropar och beter sig som dumskallar försvinner budskapet bland allt nonsens.
Nalle Puhs Film – Nya Äventyr i Sjumilaskogen (2011)
Detta är den sista traditionell animerade långfilmer från Walt Disney Animation Studios och det är ett väldigt passande adjö för konstformen i den studion. Nalle Puh är en sådan klassisk och igenkännande karaktär på en internationell nivå och att studions sista traditionellt animerade projekt skulle inblanda karaktären och samtidigt vara en musikal verkade perfekt, något slutresultatet reflekterar riktigt bra. Animeringen är otroligt vacker, berättandet är sofistikerat, hysteriskt och tidlöst, sångerna och låtskrivandet är toppkvalité igenom alla sångerna presenterade här, med oförglömliga rim och gimmick instrumentering, karaktärerna är så otroligt underhållande och det hela är bara så skoj att det är omöjligt att inte tycka om filmen på någon nivå. Narrativt är det hela inte det komplexaste eller mest utmanande för barn, men med tanke på att filmen tydligt riktar sig in på yngre barn är det lätt att acceptera och filmen har inga större ambitioner bortom det i sitt budskap och är endast där för underhållning man kan titta på flera gånger om. Konflikterna är inte intensiva, tonen är generellt komisk och tillåter barn att delta i humorn, där barnen kan själva lista ut att karaktärerna har fel eller är inkompetenta. Som att Uggla läser Christoffer Robins lapp fel och övertygar gänget att Robin har blivit kidnappad av ett monster som egentligen inte existerar och barnen i publiken vet att Uggla läste lappen fel och är roligt som ett resultat. Manuset är väldigt klipskt och dynamisk för publiken på den nivån och är fylld med så många ordvitsar och skämt att det hela nästan känns som en standup rutin utspelat i Nalle Puh universumet. Det är nästan på en Kejsarens Nya Stil nivå i hur filmen presenterar skämt över att bry sig om konflikterna de själva eller insatserna i handlingen och det fungerar för båda filmerna, till gränsen där jag föredrar Nalle Puhs Film över Filmen om Nalle Puh från 1977. Den är kort, galet underhållande och kan njutas av allihopa oavsett ålder. Utan tvekan bland mina favoriter från studion och var ett fantastiskt farväl till den traditionella avdelningen hos studion.
Big Hero 6 (2014)
Under 2018 såg jag en film som hette Spider-Man: Into the Spider-Verse, en film som var kritiskt belönad och älskade av allihopa som såg den... förutom mig. Vid min första visning klickade inte filmen med mig och jag förstod inte riktigt varför förens jag bestämde mig för att återbesöka några andra superhjälte filmer från 2000-talet och 2010-talet, vilket inkluderade Big Hero 6. Innan tyckte jag Big Hero 6 var en okej familjefilm och efter att ha sett Spider-Verse och sedan återbesökte Big Hero 6 fick jag en större uppskattning för filmens behärskade och diskretare presentation i jämförelse med andra filmer i samma genre, speciellt Spider-Verse. Den stora skillnaden är att Spider-Verse är Sony och Big Hero 6 är Disney, både bokstavligen och i anda. Sonys filmavdelning är kapabla att producera kompetenta, kreativa och visuellt imponerande animerade filmer som underhåller, medan Disney inte nödvändigtvis är på samma nivå i dem avdelningarna, bara att de gottgör det med resonerande känslor och packar in karaktärer publiken lätt kan relatera till och är inte bara där för skämtens skull. De titulära sex hjältarna är komiska och har oftast repliker medvetet valda för att få ett skratt ur publiken, fast de kan vara seriösa när de behöver och hamnar på samma känslomässiga nivå som Hiro när han exempelvis är lycklig, fundersam eller till och med sorgsen, inte bara komiska punchlines som manusförfattarna fick sig själva att skratta med i författarrummet. Sedan är Spider-Verse visuellt för upptagen hela tiden, med konstanta panoreringar och kamerarörelse generellt, för många effekter på skärmen, klippningen är hyperaktiv, musik flyger höger och vänster och resten av presentationen är huller om buller igenom hela speltiden, vilket sannerligen är imponerande på en teknisk nivå och ändå tolkas, av mig i alla fall, som en Jackson Pollock målning fast utan fokus och originellt innehåll. Big Hero 6 är inte nära originalitet den heller, både i den klyschiga berättelsen och faktumet att den är baserat på en serietidning, men presentationen är i alla fall kompetent igenom hela speltiden och inte det minsta lilla kommer förvirra sin unga målgrupp. Vill ni läsa en expanderad recension av Spider-Verse finns det än länk vid slutet på recensionen. Vissa filmer betyder olika för många människor och Big Hero 6s värde för mig var att filmen fick mig inse hur kompetent filmskapandet var i jämförelse med flesta andra filmer på marknaden. Annars är filmen underhållande, rörande, rolig och en helt kompetent familjefilm trots sina brister.
Spider-Verse recension: Spider-Man: Into the Spider-Verse
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
