mrtambourineniclas.blogg.se

Det är sena 80-talet och Disney seglar mot djupa vatten. En trend som skulle fortsätta igenom hela Disney presidenten Michael Eisners karriär var att han blev lite för rädd att engagera sig till ett projekt som antingen kostade för mycket pengar eller var en för stor risk. Disney finansierade Vem Satte Dit Roger Rabbit? på 80-talet, som skulle distribueras genom deras Touchstone Pictures studio, som Eisner var väldigt lycklig över att producera i början. Steven Spielberg också producerade projektet, Robert Zemeckis (regissören av Tillbaka Till Framtiden, som hade släppts några år tidigare och var bland de största filmerna på den tiden) skulle regissera filmen, kritiskt belönade Bob Hopkins var i huvudrollen och filmen använde sig av animeringshistorias största namn som Snurre Sprätt, Kalle Anka och Betty Boop. Fast budgeten blev så stor att Eisner vägrade lägga till mer pengar på projektet, i rädsla av att filmen aldrig skulle kunna tjäna sina pengar tillbaks om budgeten blev större. Ironiskt blev Vem Satte Dit Roger Rabbit? en av de största filmerna under 1988; tjänade nästan dubbelt så mycket som Disneys då nya animerade långfilm Oliver och Gänget gjorde under samma år. Succén bakom Vem Satte Dit Roger Rabbit? var väldigt viktig för Disneys renässans, i att filmen väckte folks intresse i animering igen efter några decennier där animerade långfilmer inte var de bästa i jämförelse med allt annat som släpptes samtidigt och Disney blev tillräckligt självsäkra att satsa på deras animeringsavdelning igen, med avdelningens relativt stora succéer Mästerdetektiven Basil Mus och Oliver och Gänget. Oliver och Gänget tjänade ganska mycket pengar i kassan året den släpptes, fast vad som gav Eisner och Jeffrey Katzenberg förtroendet att satsa på deras animeringsavdelning kom från en annorlunda källa. På 80-talet började VHS bli populärt, i att det var första gången ett brett och billigt videoformat blev tillgängligt för vardagligt folk att köpa (kallad för The VHS Boom i Amerika), något Disney bestämde sig för att nyttja genom att släppa sina animerade klassiker på VHS. De testade med att släppa Pinocchio, i störst del för att se ifall investeringen var värt det, som blev en sådan stor succé för företaget att de släppte alla sina klassiker på VHS. Med alla sina filmer i valvet tjänade företaget en otrolig mängd pengar och bestämde sig för att använda dem pengarna för att förstärka sin animeringsavdelning, med en sprillans ny lokal, personalen växte från 150 anställda till 550 anställda på ett kort varsel, animatörer som kom till Katzenberg med idéer för nya långfilmer och kortfilmer fick sina projekt godkända nästan omedelbart, en helt animerad långfilm skulle släppas varje år och efter Den Lilla Sjöjungfrun skulle företaget överge Xerox teknologin som bar animeringsavdelningen igenom tre hela decennier och återvände till en traditionell ink & paint process med hjälp av datorer. Gör att Lilla Sjöjungfrun var den sista filmen från Disney som använde Xerox och anses vara den första filmen i Disneys renässans när den tjänade stora mängder pengar, något en animerad långfilm inte hade gjort på många år. Sedan är det den perfekta stormen med kreativa animatörer, regissörer och kompositörer som blev kopplade till Lilla Sjöjungfrun under produktionen. Regissörerna Ron Clements och John Musker återvände från deras fantastiska jobb på Mästerdetektiven Basil Mus och tog med sig äventyrskänslan och konststilen som var närvarande i den filmen. Lilla Sjöjungfrun blev också en musikal, som då nykomlingar Alan Menken och Howard Ashman skrev musiken för. Båda skrev sångerna i Little Shop of Horrors några år tillbaks och fick uppmärksamhet från filmteamet hos Disney, när filmen var den typen av musikal teamet ville skapa. Som Disneys historia visade var det passande att skapa en film som centrerade runt en prinsessa, när Snövit och de Sju Dvärgarna var studions första film och efter finansiella problem på 40-talet återkom studion med Askungen för att bli en av studions största filmer. Något som tjänade studion väl med Lilla Sjöjungfrun och skulle leda till att studion inte skulle se några finansiella problem under hela 90-talet. 

Åter igen är detta en Disneyprinsessa film och har alla troper som kommer med det territoriet. En söt flicka som sjunger blir förälskad i en attraktiv prins samtidigt som en kontrollerande antagonist försöker förhindra det. Om premissen låter bekant är det inte konstigt, då Disney har gjort likadana filmer innan och Clement och Muskers kommande filmer hos Disney skulle använda samma typ av premiss. Att få återbesöka dessa tidigare filmerna med den premissen var skoj och definitivt rörande, just i hur simpla och effektiva karaktärerna och handlingarna var, fast Lilla Sjöjungfrun saknar den extra njutningen och djupet enligt mig. I störst del för att premissen och huvudkaraktären har direktare konflikter i jämförelse. Kommer ta en lång tid att förklara varför, men hoppas ni hänger med här nu. Exempelvis i Askungen ville titelkaraktären bara ha en natt på slottet, i Snövit ville titelkaraktären göra det hon tyckte var roligt och belönande och i Törnrosa ville titelkaraktären inte bli intvingad i ett arrangerat äktenskap när hon redan hade hittat någon hon älskade. Lilla Sjöjungfruns huvudkaraktär vill bli tillsammans med prinsen, något antagonisten utnyttjar. Alla dessa fyra filmer delar Lilla Sjöjungfruns premiss och motivation hos huvudkaraktären, bara att resten har egna mål förutom att bli förälskade i en prins och Ariel har inte det. Anledningen till varför Ariel vill bli tillsammans med prinsen Erik är strikt för att han är en attraktiv människa, vilka är varelser Ariel är fascinerad med helt baserat på att de fria att göra vad de vill (enligt hennes bild av dem i alla fall.) Till skillnad från henne, som konstant blir tillsagd av Sebastian och sin far Triton vad hon borde göra och varje gång hon gör det motsatta blir Triton aggressiv och bestraffar henne hårt. All denna motivation visas i Hela Min Värld sångsekvensen och är ett mäktigt ögonblick och etablerar allting genom musik och sång, bara att all den motivationen är manifesterat i att hon vill bli tillsammans med Erik, inte bli människa och kanske eller kanske inte bli tillsammans med honom också. I resten av filmerna jag listade har kärleksintresset varit en sidobelöning för huvudkaraktärerna och är inte nödvändigtvis vad de direkt ville ha under majoriteten av speltiden, medan Ariel vid Lilla Sjöjungfruns slut får det exakta hon siktade efter och var i detta fallet kärleksintresset. Törnrosa sökte romans, men filmen hade en tvist där genom att både hon och prinsen trodde de tvingades in på en annan väg av deras auktoritetsfigurer; skapade intressanta interna konflikter hos huvudkaraktären och samtidigt visar av den brutala filmvärlden och hur den världen påverkade annars godhjärtade karaktärer att utföra tragiska handlingar. Ariel saknar den tvisten och lämnar publiken med auktoritetsfiguren som vanliga unga tjejer i verkligheten stöter på hos sina föräldrar, något som gör den metaforiska konflikten uppenbar, påtvingad och tråkig som ett resultat. I vanliga fall hade dessa begränsningar inte varit ett problem för mig. Många av mina favoritfilmer från min barndom var knappast diskreta med sin symbolik och sina metaforiska konflikter, fast Lilla Sjöjungfrun har tyvärr en bara okej huvudkaraktär med en svag karaktärsbåge.

Filmen fortsätter lägga upp motivation och karaktärsbrister på Ariel, Sebastian och Triton, men Ariel är den enda karaktären som aldrig riktigt förändras igenom speltiden. Hon vill vara hos människorna, hon nästan tillåter Ursula att ta över hela havet och ändå får hon det hon ville ha utan att göra någonting själv eller ändra sig själv för att rädda dagen. Hon inser sitt misstag när Ursula utnyttjar henne, men hon gör faktiskt ingenting för att förbättra sig själv. Karaktärsbågar behöver inte existera i filmer, men i en familjefilm som försöker presentera livslektioner till en ung publik måste huvudkaraktären ha det eller göra som Disneys tidigare filmer, där karaktärerna är så ärliga, ödmjuka och snälla att de inte behövde en karaktärsbåge, men det är inte fallet i Lilla Sjöjungfrun. Triton är riktigt elak, makthungrig och strikt mot Ariel och det orsakar att hon faktiskt vill bryta mot reglerna ännu mer, något filmen erkänner och bestraffar honom för genom att Ariel orsakar att han offrar sig själv för henne när Ursula utnyttjar hans överbeskyddande känslor för henne. Sebastian har också en suverän karaktärsbåge, i att han är lika strikt som Triton men när han blir tvingad att spendera tid tillsammans med Ariel på land förstår han var Ariels frustrationer kommer från och vilka krafter som orsakade det. Ariel är den enda karaktären som kommer undan skottfri och är dessutom den enda karaktären som får exakt det hon ville ha. I traditionellt berättande (speciellt i Disney filmer) finns det en del av karaktärsbågar som oftast kallas för "vill ha och behöver", vilket är så simpelt som att en karaktär har själviska behov och under berättelsen inser istället vad de behöver. Exempelvis att Sebastian i början på Lilla Sjöjungfrun vill vara majestätens kompositör och tycker inte om Ariel så mycket, medan under filmens speltid inser vad han behöver göra för att förvandla situationen till något positivare för allihopa. Till skillnad från antagonister som inte har karaktärsbågar och siktar mot vad de vill ha istället för vad de behöver. Ariel siktar mot det hon vill ha och blir aldrig riktigt bestraffad för det igenom hela filmens speltid och gör hennes karaktär delvis osympatisk och svår att tycka om. De äldre Disneyprinsessorna definitivt var passivare och delade personligheter som var ytliga, men deras karaktärsbågar var generellt snyggt utförda och deras resa var tillfredställande för publiken. Ariels slut dock känns inte förtjänat och gör upplevelsen inte lika tillfredsställande som det annars kunde ha varit. Sedan finns det sagan filmen är baserad på och hur den sagan hade en perfekt karaktärsbåge, fast det är en orättvis jämförelse när en modern familjefilm aldrig skulle kunna sluta på samma sätt som sagan gjorde.

Att göra en film med en självisk huvudkaraktär och har ett budskap som visar den positiva sidan av själviskhet är en komplicerad balans och kommer skapa drastiska reaktioner från sidorna som är för och emot det. Ett nyligt exempel på detta är Weathering With You och hur folks reaktioner till den filmens upplösning var så motsatta från varandra. Sedan kan vi ha en lång diskussion om vad ens själviskhet är och var gränserna för det går. Exempelvis anses det moraliskt och osjälviskt att donera till organisationer som försöker hjälpa fattiga/sjuka och ifall man inte gör det ses man vara självisk av flesta runt omkring sig, fast man kan lätt vrida det tillbaks mot dem som ser ner på så kallade själviska individer. Dem som har världssynen att själviska personer är hemska är i sig också själviska, i att de kräver att folk har liknande värderingar och etik som de själva har och tvingar andra att deras omvärld delar samma intressen eller engagemang kring vad de anser vara viktiga saker i världen. Vi har allihopa våra egna problem och att en person dömer dig baserat på att du vägrar mata deras egon är knappast godhjärtat eller särskilt produktivt i den större bilden. Personligen donerar jag inga pengar, men förr i tiden har jag donerat blod till sjukhus och jag har varit en vegetarian i över sju år nu, fast att kritisera andra för att de inte gör samma sak som mig själv vore idioti, då ingen kan vara perfekt och dessutom är inte jag den moraliska auktoriteten på ordentligt beteende. Sedan vet vi att man kan säga godhjärtade saker och göra absolut inget av det i verkligheten. Så med detta exemplet vore det bra att ha en karaktär i en berättelse som utförde moraliska handlingar istället för att säga godhjärtade saker, något Ariel gör det motsatta av i Lilla Sjöjungfrun. Man kan lätt tolka det här segmentet som om jag hatar Ariel karaktären, men det är inte fallet. Hon har en grym design, hennes sånger är bland det bästa i hela filmen, hennes energirika personlighet och generella attityd är skoj och när hon tappar sin röst och blir människa får karaktären chansen att utrycka sig fysiskt och leder till hysteriska ansiktsuttryck och bra bitar slapstick. Trots att Erik är en endimensionell karaktär förbättras hans scener med att Ariel är en bra motsatt sida av honom, som väcker hans intresse i henne och i sin tur hennes intresse i honom. Jag skulle inte nödvändigtvis säga att romansen i filmen är backad med intressant dialog eller fördjupande karaktärsutveckling som romansberättelser borde ha, men den är definitivt charmig och har sedan Ta En Kyss kopplad till sig; den bästa sången i filmen enligt mig. Referenserna till The Old Mill i det sångnumret är dessutom för perfekta för mig att ignorera. Karaktären hos Erik är ganska ytlig för att filmen aldrig ger honom någon tid att få en karaktär dock, i störst del för att filmens akter är underligt strukturerade.

Likt Lejonkungen tar första akten inte slut förens halvvägs in i filmen, när Ariel skriver på Ursulas kontrakt, som gör att akt två blir onödigt kort och därmed ger Erik ingen chans att utveckla motivation eller en karaktär. Så när Ursula kommer för att förföra Erik (likadant som i sagan) hypnotiserar hon honom istället för att han medvetet väljer henne över Ariel, då han känner endast igen Ariels röst som Ursula använder. Det är en stor miss på en intressant premiss och kunde varit en kreativ tvist på saker etablerat tidigare i filmen, men på grund av tidsbegränsning fortsätter Ursula vara den genomonda antagonisten, Erik är den perfekta mannen och Ariel fortsätter segla på få-det-jag-vill-ha skeppet ända till filmens slut. Även fast första akten är förlängd finns det även problem där. Märkvärdigast är den hackiga dialogen som har så mycket information att det känns påtvingat, som när publiken får se Ursula för första gången och hon berättar för publiken vad hennes motivation är och scenen känns otroligt påskyndat för att passa in med resten av karaktärerna och deras motivation. En simpel berättelse fungerade i Mästerdetektiven Basil Mus, men karaktärerna etablerade i Lilla Sjöjungfrun kräver en fördjupad berättelse för att göra konflikterna fängslande. Som filmen är nu fungerar det okej, men man märker att det hela kunde förbättras med en omskrivning eller åtminstone genom att lägga till extra tio minuter för karaktärsutveckling eller scener som förstärkte Ariels karaktärsbåge. För mig var Lilla Sjöjungfrun ett test för att se ifall Clements och Musker kunde skapa en prinsessa lika ikonisk som Disneys tidigare försök, något som leder till varierande resultat och är något duon skulle förbättra på kommande projekt. Det är tråkigt att karaktärsdramat och konflikterna är så hackiga när resten av filmen är så underhållande och rolig. Sångerna är riktigt fantastiska sånger för Disney och visar exakt varför Alan Menken och Howard Ashman skulle fortsätta jobba på kommande långfilmer från studion. Att flesta sångerna är komponerade av Sebastian han själv i scener är ett klipskt sätt för sångerna att introduceras smidigt in i berättandet och tolkas av publiken som naturligare för karaktärerna att börja sjunga, istället för att karaktärerna bryter ut i sång från ingenstans. Xerox animeringen är färggladare och ljuvligare än vad alla Disneys filmer från 80-talet hade och konturerna den här gången sticker inte ut på samma sätt längre, med smidigare och mjukare bågar och tunnare linjer.

När folk frågar mig ifall jag har sett Lilla Sjöjungfrun och ifall jag tycker om den är det ganska svårt för mig att svara. Beror på vilket humör jag är i antar jag, men generellt skulle jag inte påstå att jag är en fantast. Mitt –inklusive många andras– problem med filmen är huvudkaraktären och hur lite karaktärens kamp fängslar publiken, trots att hon är högt motiverad. Några skulle argumentera att karaktären kombinerat med en knappt närvarande karaktärsbåge är oetiskt och fyller i en hatfylld fantasi hos yngre tittare, fast jag antar att det får bli en diskussion i en kommande recension. Inser också att den negativa tonen i den här recensionen kommer vara överraskande för vissa, när filmen annars är så universellt kritiskt belönad och älskad av flesta. I slutändan dock skulle jag inte påstå att mina generella tankar kring filmen är negativa. Lilla Sjöjungfrun är fortfarande riktigt underhållande, är fylld med svängiga och minnesvärda sånger som förstärker berättandet, komedin är hysterisk, färgerna poppar, sidokaraktärerna lyser starkt och animeringen och designen på allihopa är grymma och kreativa. När nyinspelningen kommer är det en stor chans att dessa saker försvinner och lämnar oss med en handling man har sett innan som är sämre utfört. En film som försöker vara etiskt och politiskt korrekt för en modern publik, med ingen själ som första filmen hade. I slutändan föredrar jag en film som är kreativ och originell än oinspirerad och moraliskt rätt, bara att barn kanske kommer ta fel budskap från filmen eller kanske till och med tar rätt budskap som filmen inte ens hade tänkt. I slutändan är allt detta subjektivt, fast samtidigt är det svårt för mig att rättfärdiga en berättelses omoraliska budskap i en film jag inte hittar större njutning i, då berättelsen sig själv är ganska svag enligt mig. Fast Lilla Sjöjungfrun var bara början för Disneys renässans och den amerikanska filmindustrin är på väg att vända upp och ner. 

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Snövit och de Sju Dvärgarna (1937) recension:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2020/february/snovit-och-de-sju-dvargarna-1937-2.html
Askungen (1950) recension:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2020/april/askungen-1950.html
Törnrosa (1959) recension:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2020/april/tornrosa-1959.html