Björnbröder (2003)
Vi är nu ordentligt in i 2000-talet och detta är det näst sista spåret av en film som började produktion på 90-talet. Tro det eller ej hade Michael Eisner tanken att Björnbröder skulle vara inspirerad av Kung Lear, efter att Lejonkungens Shakespeare inspirerade handling var en sådan stor succé, men efter flera år i produktion ändrades manuset drastiskt för att skapa en charmigare upplevelse än vad som var först tänkt. Med Disneys begränsade budgets på projekten Kejsarens Nya Stil och Lilo och Stitch var Björnbröders budget reducerad till 46 miljoner dollar och för det tjänade nästan fem gånger sin budget vid kassan, ifall man inte räknar med filmens marknadsföring, någonting som bevisade att Michael Eisners modell fungerade och tjänade företaget pengar, även fast siffrorna inte nådde lika högt som deras tidigare animerade filmer... Sedan fanns det inte mycket mer att prata om när det gäller produktionen. Det var ganska förvånande hur tråkigt det var att hitta information om projektet och stora förändringar inom Disney företaget skulle inte hända förens efter Björnbröder och den kommande filmen från Disney. Märkvärdigt att peka ut dock är att animatör Aaron Blaise ville vara regissör på projektet för att han ville lära sig att animera björnar.
Ska inte förneka att Björnbröder inte är särkilt bra och i andra recensioner har jag inte försökt gömma att jag inte är en fantast och gjorde min senaste visning någonting jag inte såg fram emot. Under min senaste visning var jag orolig över scenerna med björnungen Koda, då mitt minne av honom var ganska negativa, något som var delvis förståeligt efter visningen. Han är irriterande i scener, fast i filmens händer verkar detta avsiktligt från manusförfattarna, filmskaparna och skådespelarna, när scenerna han är med i ska få fram frustration ur huvudkaraktären Kenai och på det viset få publiken att tycka om Koda mer. Ifall ni tycker om karaktären eller ej får ni bestämma själva, bara att karaktären fungerar helt okej i filmen han är placerad i. Kenai är sugen på äventyr och vill bygga upp en världsbild där han ska döda vilddjuren som trotsar människornas framgång, fast fastnar i en berättelse där han blir tvingad att spendera tid tillsammans med ett vilddjur som representerar det sämsta av den världen: en björn; ett kaxigt rovdjur, som Kenai inser egentligen inte vill skada någon. Kenais totem är kärlekens björn och Koda på ett vis blir hans andedjur som vägleder honom till sin destination och på vägen lär sig det viktiga med kärlek och brödraskap, samtidigt som hans egna bror försöker jaga honom för en missförståelse som hämnd. Det är en fantastisk premiss att bygga en film på och man kan förstå varför Disneys producenter och konstnärer såg potential i en handling som detta. Istället för ett andedjur är Koda bara en vanlig björn, det finns ingen skurk i filmen förutom Denahi (Kenais bror) som blir mera av en antagonist och karaktärsdramat blir presenterat på ett fascinerande sätt, med scener som inkluderar spirituella och övernaturliga varelser och karaktärer. Filmen hade så mycket potential och slutprodukten är tyvärr inte i närheten av att vara så fängslande eller tidlös som premissen antyder. Kodas karaktär får den största smällen utav allihopa, med dialog som är ganska modern, har referenser till hur hans mamma lärde honom att inte äta gul snö, han lotsat som att han kan karate, slänger ut ett bajsskämt, osv. Filmen är fylld av den typen av billig humor och kommer före och efter scener där något seriöst eller viktigt precis utspelades och förstör filmens ton kopiöst.
Alla de andra djuren i filmen är endast där för skämten och varenda scen med dem är slöseri på tid och är inte särskilt roliga, speciellt de två älgarna som fortsätter poppa upp. De gör ett skämt om hur den ena broderns horn är större än den andras… Dialogen generellt är direkt och konfronterar alla teman lika diskret som Kejsarens Nya Stil, bara att Björnbröder har varken humorn eller en konsekvent ton för att rättfärdiga sitt billiga berättande och klyschor. Efter att ha gjort fenomenala framsteg efter Pocahontas medelmåttiga berättande återvänder Disney till samma typiska skämt, presentation och representation som fick dem att se så dåliga ut på 90-talet, med karaktärer som pratar med spöken, dialogen konstant förklarar att båda sidorna ser varandra som hjärtlösa monster, en blind koppling till naturen är viktig, rasism är dåligt, människor suger, osv. Jag är nog inte den enda som märker hur Disney tittade över hos Pixar och Ghibli för att se vad deras filmer gjorde som fick uppmärksamhet från kritiker och en familjepublik generellt, bestämde sig för att göra deras handling komplex som de andra tvås filmer och samtidigt inkludera scener som försökte vara trevliga för en traditionellt underhållande visning, något Pixar balanserade väldigt effektivt i sina filmer, bara att Björnbröder missade målet. Under samma år släpptes Hitta Nemo och där kan man hitta en massa fis- och bajsskämt och en massa sidokaraktärer som försvinner lika snabbt som de blev introducerade, fast i Hitta Nemo är varje sidokaraktär en riktig karaktär och är varje gång ett hinder som testar huvudkaraktärernas motivation, prioriteringar, kunskaper och världsbild och skämten är där för att lättna upp en annars spännande och deprimerande film som bär ganska mörka undertoner. Hitta Nemo är inte perfekt på dem fronterna, men är ett perfekt exempel på hur man strukturerar en äventyrsfilm som är lättillgänglig samtidigt som den försöker resonera med sin publik, någonting Björnbröder inte verkar förstå. Så vi får ett ögonblick som där Koda får reda på att hans mamma är död och direkt efter grälar två älgar om att ett horn flög av efter att den ena inte kunde styra en mammut.
Phil Collins återvänder efter sin succé på Tarzan för att komponera musiken och låtarna i Björnbröder, något han gör i samma stil som sitt jobb på Tarzan: en samling med poplåtar som ska reflektera det som händer i karaktärsdramat och handlingen. Så Björnbröder är inte en musikal men bestämmer sig för att inkludera ”sångsekvenser” utan att det blir skrattretande. I Tarzan kunde gorillorna inte sjunga, då dem scenerna hade varit löjliga för en vuxen publik, därmed bestämdes det att björnarna i Björnbröder inte skulle sjunga eftersom det kunde leda till liknande resultat. Någonting som hade fungerat okej, sannerligen fungerade det för Tarzan, bara att i Björnbröder är musiken och låtarna inte lika starka, är pinsamt implementerade i berättandet och har en massa element till sig som inte har åldrats så väl. Filmen utspelas i Alaska och försöker avbilda kulturen därifrån, men bestämmer sig för att använda sig av musik från en bulgarisk kör som uppträder en typ av timbre därifrån, inte Alaska. Så åter igen gav Disney Phil Collins absolut kreativ frihet och brydde sig inte ifall musiken var autentisk till kulturen filmen ska representera, när det lät tillräckligt annorlunda för att passa in i scenen den användes i. Kören sjunger i rätt språk, men musiken är sannerligen inte från Alaska och ett mål med filmen var att representera Alaska. Sedan är det kvalitén sig själv och i jämförelse med Tarzans musik och Phil Collins karriär har kvalitén skjutit igenom golvet; störtat kan man säga. Låttexterna är bortom den här världen i hur ostiga de är, med de mest uppenbara metaforerna av alla teman, där Collins sjunger om att vara med nära och kära är så trevligt och vänskap är skoj och jag hatar alltihop. Det är samma popackord på alltihop, gitarrerna låter irriterande rena och säkra, trummorna är platta, strukturerna är uppenbara och rakt av passar inte in i scener. Tre sånger används i montage och en används i scenen där Kenai berättar för Koda att hans mamma är död, där vi i publiken inte får höra Kenai säga det och istället dubbas han över av Collins sjungande, vilket är en stor risk och en väldigt annorlunda sak att göra, men det trillar och faller på ansiktet så hårt att hela världen skakar. Disney har sannerligen haft en handfull med ögonblick, karaktärer och scener som inte är de bästa konstruerade och utförda, men den scenen specifikt når en ny nivå jag aldrig hade kunnat tänka mig. Det är det absolut sämsta. Efter detta skulle Phil Collins aldrig jobba med Disney igen och ifall Björnbröder är märkvärdig för någonting är det att Disney bestämde sig för att överge denna typen av berättande för all framtid.
På den tekniska sidan i animeringen är kvalitén det man förväntar sig från Disney vid det här laget, i att animeringen är kompetent, bakgrunderna passar filmen och ibland har animering som definitivt imponerar. Under filmens första akt är animeringen inramad i ett fullskärmsformat och efter att Kenai blir förvandlad till en björn ändras det till en vidfilmformat, dessutom ändras färgerna. Första akten nyttjar sig av realistiska färger för att avbilda miljön och vid akt två framåt är filmen färggladare och har en massa romantiserade miljöer. För dagens standard är det ovanligt att en film använder sig av detta byte av format, men på den tiden var detta ännu mer sällan närvarande inom filmer och Björnbröder var den andra filmen som någonsin gjorde detta och är den första animerade filmen som gjorde det; ännu en sak filmen är märkvärdig för. Jag uppskattade dessa diskreta detaljerna under min senaste visning och sekvenserna som nyttjade den animerade konstformen, som när Kenai dödar Kodas mamma och förvandlas till en björn av sin bror utan att scenen använder dialog. Det är så många ögonblick här som har vacker konst, musik och animering som verkligen säljer scenerna, bara att omständigheterna i handlingen och karaktärerna de själva kommer i vägen. Hade filmen bestämt sig för att skippa all modern slang, klippt bort praktiskt taget all dialog ur filmens sista två akter och fokuserat på relationen mellan bröderna hade filmen kvalificerats som ett underskattat mästerverk från Disney, men istället lades extra fokus på humorn, Phil Collins, uppenbart berättande, klyschig handling om en pojk som förvandlas till ett djur och knasiga sidokaraktärer. Filmens hjärta är fortfarande där i den centrala rollistan, som desperat försöker bära filmen på sina ryggar, men i slutändan är bagaget bara för tungt och resan är för guppig. Har definitivt bland de bättre ögonblicken från den här perioden i Disneys historia och ändå har bland de sämsta ögonblicken också.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
