Taran och den Magiska Kitteln (1985)
Låt oss prata om Disney företaget på 80-talet. Som förklarat i Bernard och Bianca recensionen var det enorma finansiella problem under sena 70-talet hos Disney företaget, så många kom och gick som president/CEO hos företaget. Det blev ett stopp när Michael Eisner, fördetta president hos Paramount Pictures, skulle vara president för Disney företaget från 1984 ända till 2005. När han blev anställd i den positionen av Disneys styrelse bestämde han sig för att anställa ny energi in i företaget. Vid Eisners sida anställdes Frank Wells som president tillsammans med Eisner. Många såg upp mot Wells, i att han var en väldigt effektiv affärsman som allihopa hos företaget kunde prata med om problem de hade. Den andra stora personen Eisner anställde var Jeffrey Katzenberg och han skulle vara ansvarig för företagets animeringsavdelning under 1984 och fortsatte vara det ända tills hans uppsägning under 1994. Walt Disney Animation Studios var i djupa vatten under den tiden, med filmer som inte var finansiellt starka, när 70-talsfilmerna tjänade inte så mycket pengar och studions senaste film, Micke och Molle, var inte den stora kassasuccén företaget hade hoppats på. Hjälpte inte heller att Katzenberg gick till studion för att se vad filmteamet jobbade på och fick en chock av filmen de skapade. Taran och den Magiska Kitteln bemöttes av Katzenberg med mindre än en entusiastisk reaktion, då han klagade på att filmen var för mörk och läskig, något han kände behövdes klippas bort. Omedelbart blev det en krock mellan honom och animeringsteamet, hjälpte inte heller att de äldre som jobbade i den avdelningen inte uppskattade alla nya animatörer som hade kommit in. Ansåg att de var ”bortskämda pojkspolingar.” Eftersom Katzenberg fick panik efter det han hade sett och Disney företaget hade fått kalla fötter, bestämdes det att allihopa som jobbade på animeringsavdelningen skulle flytta till en billigare byggnad som var inte lokaliserad bland resten av Disneys byggnader, i ett ganska sunkigt område. Ungefär 150–200 anställda behövde byta byggnad och flesta där trodde att allihopa skulle få sparken vilken dag som helst när Disney skulle stänga ner hela avdelningen för all framtid. Allting gällde på att Taran och den Magiska Kitteln tjänade pengar. Filmen släpptes under 1985 och sjönk som en sten. Med sin budget på 44 miljoner amerikanska dollar tjänade den knappt hälften av pengarna tillbaks; något som aldrig hade hänt i hela studions historia. Många har tagit upp exemplet att Taran och den Magiska Kitteln tjänade mindre pengar än The Care Bears Movie i Amerika under samma år, då den filmen hade en budget på två miljoner dollar och tjänade trettiofyra miljoner dollar. Regissörerna på Taran och den Magiska Kitteln, Ted Berman och Richard Rich, hade vid det laget jobbat hos Disney ganska länge, men lämnade studion direkt efteråt och återvände aldrig för att jobba på ett Disney projekt igen. Det hela var en absolut katastrof.
I min uppväxt såg jag Taran och den Magiska Kitteln en enda gång, när den gick på Disneykanalen. Inga av mina kamrater hade hört talats om den eller att det ens var en film från Disney. Min mor och far var i tjugoårsåldern på 80-talet och de hade ingen aning om att filmen existerade när jag frågade dem. Det är ganska surrealistiskt att få se en Disney film som flesta människor inte är bekanta med, i åtanke att Disney och deras animerade filmer är bland de största filmerna i hela världen idag. Fler har sett Disneys filmer från 60- 70- och 80-talet nu än när filmerna först släpptes, i störst del tack vare VHS, DVD och streamingtjänster, ändå är Magiska Kitteln orörd av en modern publik. I kontext med modern underhållning förvånar detta inte mig, när verk som Sagan om Ringen, Harry Potter, Draktränaren och Marvel filmerna har tagit över fantasy genren och i jämförelse är Magiska Kitteln smutsig, läskig, fylld med opassande bilder för yngre barn och saknar det enorma spektaklet man får i de andra tidigare nämnda verken. Filmen tog mer inspiration från nödigare och mindre populärare verk –för att nämna få finns det Dungeons & Dragons spelen och Lloyd Alexander böckerna filmen är baserad på– än Disney filmer. 80-tals nostalgi är ännu mer förvånande. Det var en period, för några år sedan, där allihopa pratade om familjefilmer från 80-talet och hur absolut vrickade och mörka flesta var. Exempelvis The Dark Crystal, Return to Oz, Gremlins och Neverending Story, med sina fantastiska premisser om monster och magi som inkluderade groteska och medvetet läskiga eller sorgsna scener för att förstärka huvudkaraktärernas kamp. Magiska Kitteln blev aldrig riktigt nämnd under denna period och Disney har fortsatt svepa namnet under mattan. Filmen har släppts på Blu-Ray och kan ses via Disney+, men förutom det verkar Disney inte ha intresset att marknadsföra den; finns inga attraktioner i några av deras parker, ingen hos Disney talar högt om den, osv. Filmer som Aristocats, Barnard och Bianca och Oliver Och Gänget har också försvunnit i filmhistoria, bara att Magiska Kitteln är märkvärdigare i detta fallet när filmen annars är så minnesvärd vid första visning och är packad med så mörka bilder att filmen är nästan omöjlig att ignorera. Även när jag såg filmen endast en gång i min barndom minns jag varje scen från den, då filmen var så annorlunda från allting annat. Betyder det att filmen var dåligt gjord eller var folk bara inte intresserade i den mörkare tonen? Lite av båda, skulle jag säga.
Böckerna i Krönikan om Landet Prydain av Lloyd Alexander är skrivna med barn i åtanke och har funnits sedan 60-talet. Fem böcker på ungefär tvåhundra sidor var, fylld med massa karaktärer och har långvarande konflikter, som filmteamet bestämde sig för att göra till en långfilm med en kort åttio minuters speltid. Personligen är jag inte bekant med böckerna, då böckernas var okända för mig ända tills jag såg filmen igen i vuxen ålder, något som är tråkigt när jag troligen hade älskat dem ifall jag hade läst dem när jag var liten. Konceptet och premissen i Magiska Kitteln är riktigt fängslande, med en ond konung som planerar att använda en magisk kittel för att återuppleva en odödlig armé, med några osannolika hjältar som försöker stoppa honom. Det är ett annorlunda och fantastisk setup i jämförelse med äventyrsfilmerna Disney har haft innan, med en seriösare och mörkare ton, fast tyvärr faller filmen in i några typiska Disney troper. Karaktärsdesignerna är fortfarande trademark Disney, med sina stora ögon, rena färger, komiska karaktärsdrag och överdrivna reaktioner som inte passar in i premissen och fantasivärlden filmen etablerar, som annars är ful, smutsig och brun och svart. Borta är alla poppande färger och är ersatta med det motsatta, någonting karaktärerna tydligt inte passar in i. När filmen är så otäck, usel och undermålig kan publiken spendera hela filmen i den negativiteten, så karaktärernas personligheter måste distrahera från det, vilket tyvärr kommer från karaktärer som endast är där för att vara komiska och som ett resultat blir irriterande. Gurgi och Fflewddur Fflam (ja det är karaktärens riktiga namn) spelar rollerna som comic relief, även fast deras karaktärer inte var det i böckerna. Fflam i böckerna är en kung som oftast reser utanför sitt kungarike på äventyr, i störst del för att hans hem är beskrivet som dystert och molande, så han klär ut sig som en bard så han inte blir igenkänd. I filmen är han föråldrad, otränad och rädd, i störst del så karaktären kunde vara rolig istället för skoj. Gurgi är den mest fascinerande inkluderingen. Man behöver inte dra drastiska slutsatser när man säger att karaktären tog enorm inspiration från Sméagol/Gollum ur Sagan om Ringen och Hobbiten, speciellt i Hobbiten innan Tolkien skrev om boken för att passa karaktären som var närvarande i Sagan om Ringen. Gollum var inte en lömsk karaktär i första versionen av Hobbiten, något som blev inkluderad i Krönikan om Landet Prydain, sedan i Magiska Kitteln och gav inspiration till Andy Serkis tolkning av Gollum i Sagan om Ringen filmerna. Gurgi i filmen är en sötare version, med sin hundliknande attribut och ljusa röst, men karaktären kommer inte i närheten av att vara lika intressant och fängslande som Sméagol. Karaktären är egentligen bara där och offrar sig själv i slutet för Taran. Det är en okej karaktärsbåge för filmen, något Taran också delar med sitt beslut att Gurgi kommer tillbaks till liv hellre än att bli en riktig krigare, bara att karaktären är endimensionell och knappast tjänar syfte i handlingen sig själv och kolliderar rejält med filmvärlden. Till och med skurken har en hjälpreda, som gör upplevelsen redundant och enformigt. Åter igen dock sätter det rampljuset på Tarans karaktärsutveckling och karaktärsbåge. I början på filmen behandlar Taran Gurgi elakt och våldsamt, likadant som antagonisten gör mot sin hjälpreda, sedan får både Taran och antagonisten möjligheten att få ordentlig makt i utbyte mot sin mänsklighet, något Taran undanböjer för att få tillbaks Gurgi. Antagonistens hjälpreda till och med hurrar för att hans själviska mästare är död vid filmens slut. Det fungerar och är ett exempel på hur bra kombinationen av filmens mörka fantasivärld och Disneys livslektioner kan vara i Magiska Kitteln, tyvärr lägger filmen ingenting ovanpå det; minnesvärda karaktärer, unika karaktärsdrag, konsekvent ton eller smidig takt. Exempelvis tog Star Wars filmerna uttjatade fantasytroper och expanderade på dem, något Magiska Kitteln saknar.
Filmen hade förvånansvärt mycket filler, med älvorna under bäcken, Gurgis komiska ögonblick, Fflam karaktären generellt, konflikterna mellan Taran och Prinsessan Ellonwy (som försvinner lika snabbt som dem kom), häxornas grälande och antagonistens hjälpreda. För varje negativ sak man kan säga om filmen finns det alltid något positivt att säga också, med alla fantastiska bakgrunder, animeringen är konsekvent, berättelsen är fängslande, fantasy elementen sticker ut, Tarans gris Hen Wen är otroligt söt och fylld med personlighet, osv. Det svagaste med filmen är sina huvudkaraktärer och deras mindre än imponerande personligheter, något som tyvärr är en märkvärdig del av filmens speltid och kommer bli bortglömda av flesta som ser filmen. Samtidigt tycker jag filmen får en massa onödig skit i dagens filmklimat och att Disney ignorerar filmen helt och hållet känns också onödigt, när den har så många sedan tidigare opresenterade delar i sig, som andra filmföretag skulle ta och utföra bättre. Magiska Kitteln är ingenting Disney behöver skryta om, men det är ingen katastrof som filmens rykte på senaste år vill får en att tro. Mer än något annat visar Svarta Kitteln hur lätt Disney är villiga att totalt ignorera sina verk de har inget förtroende i eller rakt av slänga det av båten så andra projekt kan röra sig framåt snabbare och smidigare. Egentligen har detta varit fallet med alla filmer Disney producerade under denna så kallade Xerox perioden, som inte är så farlig som flesta säger. För mig överstiger inga filmer från Xerox perioden vad Disney började med och filmerna på 50-talet, fast filmernas största problemen härstammar från att Disney inte hade förtroende i deras animeringsavdelning, något de skulle ångra när 90-talet kom runt hörnet.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mit Letterboxd: Spid3r Fang
Jag inser att jag skippade över några filmer, men vi tar det på nästa söndag. Sedan är det Mästerdetektiven Basil Mus, som vi kommer gå igenom när vi pratar om renässansperioden hos Disney. Vi säger att dem recensionerna kommer släppas under juli månad.
Mästerdetektiven Basil Mus (1986) /5 juli
Lilla Sjöjungfrun (1989) /12 juli
Bernard och Bianca i Australien (1990) /19 juli
Skönheten och Odjuret (1991) /26 juli
Aladdin (1992) /2 augusti
Lejonkungen (1994) /9 augusti
