Gammal Musik Fredag #9: CD Roulette 1
Vi har gått igenom min vinylsamling under de senaste åtta veckorna, men nu hoppar vi in i min CD samling ett tag tills jag vill skriva om skivor i min vinylsamling igen. Här väljer jag några skivor slumpmässigt från min hylla och rekommenderar dem till er.
The Electric Lady –Janelle Monáe (2013) /R&B, Soul, Funk, Pop
En otroligt minnesvärd, skoj, löjlig och samtidigt politisk skiva från Janelle Monáe, som jag spelade ändlöst när den släpptes, fylld till toppen med inspiration från Stevie Wonder, Prince, Erykah Badu, Destiny's Child, Janet Jackson, osv. Mycket funk, fantastiskt sjungande, tuggummi pop och en annorlunda produktion man förväntar sig från mainstream popmusik. Monáe har aldrig tolkats av mig som ett lyriskt geni och det är flertal verser på de mera poppigare spåren från The Electric Lady som tolkas av mig som ostiga och saknar klassen hennes tidigare låtar från The ArchAndroid var fyllda med. Samtidigt dock är skivan fylld med fantastisk produktion och otroligt svängiga grooves, som titelspåret, Ghetto Woman, PrimeTime och What An Experience.
Post –Björk (1995) /Trip-Hop, Pop
För mig är Björk 90-talets soundtrack, då 90-talet var årtiondet för trip-hop och dominerades av Massive Attack, Portishead och Björk, med Post som hennes populäraste skiva och singeln It's Oh So Quiet blev hennes största låt. Hennes röst är inte lika varierande som Debut och hennes senare skivor har en konsekventare spårlista och utmanande koncept, men hon absolut dominerar Post med sin absolut fantastiska röst, poplåtarna är tillgängliga och skapar fusions med andra electro genrer, produktionen vibrerar sönder mitt ljudsystem och har åldrats riktigt bra med sitt "framtidiga" ljud, något jag känner väldigt få populära skivor från 90-talet har gjort.
Brown Sugar –D'Angelo (1995) /R&B, Soul
Det var inte meningen att det här inlägget skulle vara fylld med skivor som tar en sådan stor inspiration från R&B och funk, men min samling är fylld med dem så detta var oundvikligt. När folk diskuterar dessa två genrerna är det förvånande att inte tillräckligt många tar upp D'Angelo, då det oftast är Prince, Michael Jackson eller senare imitationer som Justin Timberlake och The Weeknd, som folk pratar om. "Sex jams" verkar vara en döende konst i dagens pop landskap, där flesta låtar som handlar om sex är antingen högljudda eller är gjorda av de vitaste och säkraste artisterna någonsin, som exempelvis Ed Sheeran, något jag har aldrig fastnat för och troligen kommer aldrig göra heller. Men Brown Sugar är fylld med dem från början till slut, med referenser till droger och sensuell bäbis-skapande, exempelvis är introlåten och titelspåret en låt om att röka ganja och använder en kvinna som en metafor. Skivan är så funkig, långsam, sexig, snyggt skriven och för mig har D'Angelo inte släppt en enda dålig skiva.
Igor –Tyler, the Creator (2019) /Lo-Fi, Hip-hop
Minns hur galen hip-hop världen blev när Igor släpptes, när det var ett sådant oväntat drag från Tyler och den låter så annorlunda från allting annat hip-hop har att erbjuda, till gränsen att Tyler han själv sa att det inte var en hip-hop skiva. Tyler gick från cringe edgelord rappare till gay experimentell soulsångare inom en tio års sträcka; allting är möjligt i den här världen. Spelade den här en hel del när den släpptes, även fast mina första intryck inte var världens bästa, när Tyler manipulerade sin röst på många spår och konceptet flög över mitt huvud första gången jag lyssnade på den. Skivan handlar om ett "tredje hjul," då Igor är den tredje personen i relationen mellan Doktor Frankenstein och hans monster, som Tyler använder som en metafor för en romantisk relation som slutar fungera och en utav partierna hittar en ny partner. Igor är riktigt bra och förtjänar all beröm den har fått.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
