Walt Disney Animation Studios Rankning
Jag kommer köra en traditionell lista där jag räknar ner filmerna jag tycker minst om till filmerna jag uppskattar som mest. Listan kommer delas upp i olika segment, baserat på hur jag rekommenderar filmer i min Filmer jag såg den här Månaden segment jag gör varje/varannan månad, med Ingen Rekommendation, Svag Rekommendation, (svag) Rekommendation, Rekommendation och Stor Rekommendation. Sedan kommer jag inte inkludera antologifilmerna, då jag känner att det inte är rättvist att ranka dem med narrativfilmerna. En sista viktig fotnot: allt detta är subjektivt och jag bryr mig inte ifall ni inte håller med listan, då detta är bara en dum och rolig sak jag ville göra. Har ni en egen lista vill jag gärna se den dock, då det vore roligt att se vilka är bland era favoriter.
Klickar ni på filmernas titlar blir ni länkade till respektive films recension på den här bloggen.
Ingen rekommendation från mig.
Så här är de svagaste projekten från studion enligt mig, är filmer jag inte vill återbesöka i framtiden och var smärtsamma att titta på.
Ja, den svagaste filmen från Disney är Lilla Kycklingen, i störst del för att det är den enda filmen från studion som känns inkomplett. Eftersom animatörerna blev tvingade att lära sig CG animering på kort varsel märker man att animeringen i Lilla Kycklingen saknar karaktär, har segment där karaktärerna rakt av slutar röra sig, ljuset ser plant och fult ut och handlingen är inte tillräckligt stark för att rättfärdiga svagt filmskapande i en animerad film från den största animeringsstudion i hela världen. Karaktärerna är svåra att tycka om, humorn är ganska ytlig, budskapet försvinner i allt kaos och det hela är så fruktansvärt tråkigt.
En film jag trodde skulle vara bättre när jag återbesökte den. Istället lider filmen av liknande problem Lilla Kycklingen gjorde, med en ganska oinspirerad och plastisk konststil med föråldrade karaktärsdesigns och texturer, blandat med en handling som knappt existerar och drar ner upplevelsen till en pinsam nivå. Den har ett bra budskap trots filmens problem, men all tid spenderad i framtiden är överallt när det gäller ton och konflikter och karaktärsbågarna får inte tillräckligt mycket fokus.
49. Kogänget (2004)
Den här filmen är gjord för väldigt unga barn och för ingen annan, vilket är okej, bara att man hade hoppats på någon form av substans i berättandet för att rättfärdiga att detta kom från Disney.
48. Röjar-Ralf Kraschar Internet (2018)
Första filmen på listan från 2010-talet och är filmen som har fått som mest hat utav alla Disneys filmer från förra decenniet och det är rättfärdigat tycker jag. Karaktärerna slutar aldrig prata, kommentarerna på internetkultur och nätmobbning kommer från ingenstans och är presenterat på det ytligaste och direkta sättet som det går, den galna mängden produktplaceringen för Disney produkter får mig att vilja spy, metahumorn säger ingenting och det bara fungerar inte som en uppföljare till Röjar-Ralf.
En ganska långsam och tråkig film att återbesöka och inte på ett bra sätt som Svärdet i Stenen eller Lady och Lufsen, utan istället bara fylld med distraherande nonsens och konflikter som sällan fängslar publiken. Bortom att titta på söta djur gör söta saker och det blir gammalt snabbt. Pongo och de 101 Dalmatinerna hanterade premissen bättre och lade till mer karaktär, medan Aristocats är en sådan produkt från sin tid utan att den har något bra från tidsperioden den skapades it.
Utan tvekan bland de största besvikelserna på listan, då jag tycker om Oliver Twist berättelsen och ändå lyckas Oliver och Gänget exkludera flesta saker som gjorde den berättelsen så fängslande, mörk och tidlös. Oliver och Gänget är så otroligt 80-tal att det hela tolkas som nästan omotiverat, oberättigat och klyschigt, med ett kidnappat barn, Billy Joel, New York och allting annat samlas för att skapa en lätt bortglömd produkt som mera ekar det amerikanska ekonomiska systemet under den tiden, som hade en enorm påverkan på Hollywood filmer, mera än en filmatisering av Oliver Twist. Sångerna är svaga, tonen är den tjockaste osten någonsin och karaktärerna är lika djupa som A4 papper.
45. Raya och Den Sista Draken (2021)
Jag skrev en väldig negativ recension för den här bara en vecka sedan och mina tankar kring filmen kommer nog fortsätta vara desamma ett långt tag från nu och kommer garantera att jag inte kommer se någon kommande film från studion i flera år. Jag är så trött på den moderna berättandet dagens Disney har, med mycket dialog, knappt någon scenkonstruktion, det grundligaste berättandet som det möjligtvis går och karaktärer man aldrig kommer komma ihåg namnen på. De är så känslolösa och manipulativa i sina budskap och jag vill bara inte ha det längre och jag tror Disney kommer fortsätta med samma stil i alla kommande projekt från dem under det kommande decenniet.
Dinosaurier hade potential att vara något fantastiskt, men tyvärr kom någon in och sa att dinosaurierna behövde prata med en modern tunga och ha en handling som skrapades upp från botten av tunnan.
Ärligt talat trodde jag att denna skulle bli rankad lägre på listan, men filmen hade några inspirerade scener och karaktärer. Början på filmen var riktigt bra och premissen där den ena brodern jagade sin transformerande bror utan att en dum antagonist kommer i vägen var genuint fängslande vid min senaste visning. Kenai, Denahi och Koda var bra karaktärer och filmens första akt gjorde ett bra jobb att etablera allting, men allting annat runt omkring det är absolut skräp. Sångerna är barnsliga och usla, komedin är irriterande och fylld med distraherande sidokaraktärer som inte påverkar handlingen och filmen har så många scener som är slöseri på tid och lägger ingenting till filmens teman. Huvudkaraktärerna är bra och konsten är vacker, men filmen har inte mycket annat bortom det.
Hade det inte varit för sångerna tror jag fler människor hade rakt av hatat den här filmen, då allting runt omkring dem sångerna är antingen tråkiga eller tråkiga.
41. Atlantis – En Försvunnen Värld (2001)
Jag uppskattar att Disney tillät deras filmskapare att ta några stora risker med den här, med den annorlunda premissen och konststilen som tog mycket från anime. Bara att handlingen och konflikterna tog väldigt få risker, med väldigt få originella eller förbryllande scener kommer igenom ett annars ganska standard manus. Atlantis Hjärta scenen är bland de bästa scenerna någonsin från en Disney produkt, men abstrakta och mystiska scener som den dyker inte upp tillräckligt ofta och är annars fyllda med stock karaktärer och oinspirerade klyschor.
Svag rekommendation från mig.
Här är filmer som jag generellt inte tycker om och har stora problem, men har några aspekter till sig som gör att jag inte exakt ångrade min visning.
70-talet var en del i Disneys historia där studion började få slut på idéer, med Aristocats som det största exemplet på det. Jag tycker om titelkaraktärerna och deras dynamik, de är söta tillsammans och skämten kopplade till dem framkallade genuina skratt ur mig, vilket var överraskande på min sida eftersom komedin i resten av filmen är annars ganska svag. Utav alla filmer i Disneys filmografi är jag glad över att just den här fick en riktig uppföljare, då filmens universum har stort potential och uppföljaren är bättre på alla möjliga sätt, men vi går igenom det senare.
Jag såg Robin Hood många gånger i min barndom och ändå när jag återbesökte den igen var det en chockerande mängd som jag hade glömt av, mest för att dem delarna inte var särskilt bra. Barnen i filmen kändes nästan meningslösa, humorn centrerad kring amerikanska stereotyper har åldrats ganska dåligt och strukturen är ganska klumpig med att karaktärer kommer och går. Fast det som var bra då är fortfarande bra idag, med den fantastiska bågskytte tävlingen, country sångerna, delarna som filmatiserar klassiska delar ur Robin Hood och de sista tjugofem minuterna har så många fantastiska ögonblick. Samtidigt dock måste man sitta igenom ganska mycket nonsens för att komma dit.
38. Taran och Den Magiska Kitteln (1985)
Vad som utan tvekan är Disneys största katastrof för deras animerade projekt, Taran och Den Magiska Kitteln tjänade knappt någonting i kassan, blev slaktad av kritiker och Disney dem själva har haft noll intresse i att få folk intresserade i namnet igen. Jag tycker filmen inte är så dålig, speciellt i jämförelse med all annan västerländsk animering hade att erbjuda på 80-talet (och ifall vi ska ta in anime kommer Disney se medelmåttig ut oavsett vad), i att tonen och konststilen är inte likt något annat från Disney. Samtidigt dock märker man att rollistan inte är den starkaste och även fast jag tycker om den vuxnare tonen tvivlar jag på att barn kommer uppskatta det och med de barnsligare elementen i åtanke kommer de nog inte uppskatta filmen som vuxna. Vad som får filmen att klicka för mig var att äntligen se en traditionell europeisk högfantasi berättelse från Disney som är tidlös och är villig att inkludera skräckinjagande delar istället för att vara på den säkra och oskyldiga sidan som de var på under hela 70-talet.
37. Herkules (1997)
Vad som troligen kommer vara ögonblicket där alla mina boomer läsare slutar ta mig på allvar. Jag bryr mig inte så mycket för den här och även när jag var liten var det svårt för mig att hänga med vad karaktärerna gjorde och varför. På den tiden tyckte jag om de långsammare filmerna från Disney och Herkules kändes som en serie slumpmässiga bilder som flög förbi väldigt snabbt och karaktärer som pratade onödigt snabbt. Dessutom fick allt hastigt våld och skrik vända mig bort. Idag uppskattar jag konsten, Hades och musiken, men annars tycker jag detta är John Musker och Ron Clements svagaste projekt hos Disney.
36. Frost (2013)
Och nu kommer jag göra alla zoomers upprörda. När filmen först släpptes fick den beröm från alla kritiker och blev kallad för starten av Disneys nya renässans och jag själv blev imponerad av kvalitén filmen hade efter ett decennium fylld med medelmåttiga projekt från Disney. Sedan var det jobbigt att inte tycka om filmen, då ifall man inte gjorde det fick man troligen inte mycket respekt. Efter att tiden har gått och när man tittar tillbaks finns det många delar i filmen som inte är lika starka som andra, med trollen och antagonisten som stora exempel på klumpigt berättande. Sedan är filmen för säker för att gå i intressanta riktningar eller utmana sin publik. Så filmen, för mig, är en ganska standard prinsessa film från Disney med vacker konst på ställen och ganska bra huvudkaraktärer.
Minns klart och tydligt att jag inte uppskattade Röjar-Ralf när den först släpptes, då videospel premissen kändes som en gimmick för att sälja filmen på mer än något annat och konflikterna var inte de starkaste för animerade filmer på den tiden. Idag uppskattar jag titelkaraktären och hans interaktioner med Vanilja, medan resten av filmen är ganska tråkig för mig. Tycker om det innovativa filmskapandet, karaktärsanimeringen är stenhård från början till slut och de två huvudkaraktärerna.
34. Peter Pan (1953)
Tro mig, jag är också paff över att Peter Pan är så lågt ner på listan. Generellt älskar jag Disneys filmer från 50-talet, men denna har nog åldrats det sämsta, med den svagaste konststilen, karaktärer som blir irriterande efter ett tag, några uppenbart föråldrade saker som inte passar in i dagens woke kultur och det är bara inte lika fängslande som andra filmatiseringar. Jag älskade allting med Kapten Krok, Tingeling, animeringen och musiken, medan resten av speltiden är fylld med för mycket dialog och inte tillräckligt fängslande karaktärsbågar.
33. Prinsessan och Grodan (2009)
Verkar som att Prinsessan och Grodan har skaffat sig själv en massa fantaster på senare år, något som är förståligt. Den har bra sånger, skurken är minnesvärd och den har mycket skoj i sig. För mig slutar filmen vara underhållande och fängslande så fort huvudkaraktärerna blir förvandlade till grodor och filmen förvandlas till slumpmässiga scener där karaktärer bara springer runt och sångerna slutar vara bra.
(svag) Rekommendation från mig.
Detta är delvis likt förra segmentet, bara skillnaden är att jag faktiskt tycker om följande filmer för personliga anledningar. 'Guilty pleasure filmer segmentet' kan man döpa om den till.
32. Pongo och De 101 Dalmatinerna (1961)
Den här filmen är en stor ursäkt att ha söta djur springa runt och med tanke på det är slutresultatet inte så dåligt. Filmen gav oss den oförglömliga och hysteriska Cruella de Ville, som är utan tvekan bland mina favoritskurkar från Disney. Som ett barn älskade jag den långsamma och lugna takten, som man idag inser är scener som blir riktigt atmosfäriska på ställen och innehåller välförtjänta pauser för att få barnen i publiken att förstå exakt vad som händer i handlingen. Med dagens hyperaktiva animerade filmer i åtanke känns detta så föråldrat och tråkigt, men det är exakt varför jag tycker om den helt okej och har mycket karaktär i sitt berättande.
31. Bolt (2008)
Detta var perioden i mitt liv där jag hade gett upp på Disney, då andra företag hade producerat mycket bättre filmer, men Bolt var underhållande när den först kom. Den är söt, har en ganska stark duo i en bilresa premiss och har animering som har åldrats ganska bra, till skillnad från resten av CG filmerna Disney skapade på 2000-talet.
... Big Hero 6 > Spider-Verse
29. Frost 2 (2019)
Bestämde mig för att exkludera den här från Rekommendation segmentet för att, även fast jag tycker om den, har filmen många aspekter till sitt berättande som inte hundra procent fungerar. Är gränsfall jobbig att sitta igenom för många. Jag hoppades på att Disney skulle fortsätta med den abstrakta och känslomässiga logiken i sina berättanden, som deras klassiska filmer gjorde, men istället fick vi Raya och därmed har Frost 2 åldrats bättre i efterhand medan Raya var föråldrad innan den ens släpptes.
Rekommendation från mig.
Filmer som har sina uppenbara bister, bara att de är så underhållande och snyggt gjorda att de blir svåra att motstå.
28-26. Den Lilla Sjöjungfrun (1989), Aladdin (1992) & Skattkammarplaneten (2002)
Här har vi tre stycken filmer regisserade av John Musker och Ron Clements och allihopa lider av liknande problem: huvudkaraktären är ganska svag, sidokaraktärerna är intressantare och får inte tid ägnade till sig och filmernas sista akt är inte de starkaste på ställen. Vad som får filmerna att fungera och varför de resonerar med folk är huvudkaraktärernas karaktärsbågar, deras känslomässiga relation med resten av rollistan och varje film hanterar dem sakerna på sina egna unika sätt. Sångerna är allihopa klassiker vid det här laget och man kan lätt säga att Den Lilla Sjöjungfrun har den bästa samlingen med sånger någonsin från briljanta Howard Ashman. Många online tycker inte om Skattkammarplaneten, vilket jag förstår, bara att den är riktigt bra när den behöver vara och är riktigt effektiv på ställen.
Vid min senaste visning av Micke och Molle blev jag lite besviken, med några saker från tidsperioden den gjordes i och några meningslösa scener som inblandar två fåglar och en larv. Dessutom går det inte att jämföra filmen med boken den är baserad på. Samtidigt dock har den fantastiska ögonblick som härstammar från titelkaraktärernas konflikter och metaforen bakom deras uppfostran och vad det leder till. Första halvan speciellt och ibland andra halvan har långsamma ögonblick som inte leder till mycket, men den är tillåten att vara lite långsam och ta sin tid med karaktärerna eftersom det leder till intensiva ögonblick senare och tjänar syfte i filmens tema och centrala konflikt. Personligen finns det en massa nostalgi för filmen, men samtidigt inser jag att det kommer troligen vara svårt för dagens barn att sitta igenom de underligare scenerna filmen har.
24. Trassel (2010)
Bland de dyraste filmerna någonsin producerade i Hollywood, något man aldrig skulle kunna gissa ifall man såg slutprodukten. Jag blev lite besviken vid min senaste visning, men samtidigt finns det mycket att uppskatta, som att handlingen faktiskt skapar regler som lätt hade passat in i första sagan och fungerar för ett långfilmsformat. För mig är filmen för uträknad och säker, dessutom är inte packad med de bästa sångerna från Disney, men samtidigt är filmen fullpackad med vacker konst och personlighet.
Den största animerade långfilmen när den släpptes. För mig är bristen på en andra akt för stor att ignorera, då all karaktärsutveckling försvinner, sångerna i resten av speltiden är inte de bästa och händelserna i sig är inte lika starka eller underhållande som dem i första akten. Alltihopa är fortfarande hundra procent klassiskt dock, med som utan tvekan är den storslagnaste filmen Disney producerade på 90-talet, med bilder och scener som har överstigit Disney sig självt och har hamnat i en väsentlig del av kultur på en global nivå. Dessutom ser den lika bra ut nu som när den först släpptes.
22. Törnrosa (1959)
Törnrosa har nästan det motsatta problemet Lejonkungen hade, i att filmens första och andra akt är det svagaste med hela upplevelsen och ändå når filmen perfektion med sin spektakulära sista halvtimma. Annars är filmen visuellt bland mina favoriter och har en konststil som än idag har aldrig lyckats bli kopierad, dessutom är en sådant starkt exempel på hur romantiken inom fantasy faktiskt kan fungera, men med hur Disney ser ut idag kommer vi aldrig få något likt det igen. När jag gick igenom resten av filmerna från Disney fick jag större uppskattning för just den här, även fast handlingen inte alltid får lika mycket fokus som den borde.
21. Filmen om Nalle Puh (1977)
En kortfilmssamling med Nalle Puh och hans vänner och... ja, filmen är en bra representation av just det. Mycket charm, karaktär och lättsmälta konflikter som gör den utspridda upplevelsen rolig att sitta igenom.
20. Tarzan (1999)
Mitt enda stora problem med filmen är egentligen den sista konfrontationen, då Clayton inte är en stark antagonist, klyschorna lagras på varandra och allt annat från tidigare i filmen som leder till den konfrontationen drar ner upplevelsen kopiöst. Annars är upplevelsen fenomenal, med den bästa animeringen jag någonsin har sett i mitt liv, är en filmatisering av Tarzan som faktiskt är värt någonting, har en massa minnesvärda ögonblick och romansen är stenhård.
19. Mulan (1998)
Jag blev faktiskt överraskad av just hur högt den här hamnade. Min genreration växte upp med den och nu när vi är vuxna har vi tagit oss online för att visa hur bra Mulan är, även fast jag inte är hundra procent ombord på skeppet. Jag tycker om den fortfarande en hel del, med sin fantastiska komedi, en huvudkaraktär med en ordentlig karaktärsbåge och mycket personlighet och lyckas packa in intressanta konflikter backat av en grym konststil.
Vad som utan tvekan är filmen som hoppade upp fler steg än vad jag trodde. I början trodde jag filmen skulle hamna bland botten hälften, men medan månaderna gick och jag såg fler filmer från Disney fick jag större uppskattning för vad Djungelboken gjorde. Filmen har otrolig atmosfär, sångerna är så klassiska, karaktärerna är oemotståndliga, karaktärsanimeringen var den mest imponerande för sin tid och berättelsen är stenhård. Den återanvända animeringen är gränsfall oförlåtlig i hur ofta det uppkommer och delarna med elefanterna är helt meningslösa, men filmen är packad med så mycket att tycka om även fast det inte är det minsta likt boken.
Stor rekommendation från mig.
Filmer jag tycker om och håller till en hög grad, med fantastisk presentation och är filmer jag har noll problem att återbesöka, trots deras svagare delar.
17. Ringaren I Notre Dame (1996)
Den här var smärtsam att ranka så lågt, då den har några av de bästa sakerna Disney någonsin har skapat. Har bland den bästa musiken någonsin skapat för en Hollywood musikal, älskar de intensivare konflikterna Disney projekt annars inte har och konsten är bortom den här världen. Filmen faller isär när komedin kommer in, i formen av statyerna, den underliga slapsticken och underliga repliker som inte hör hemma och förstör tonen filmen siktar efter. Fast jag älskar den fortfarande och har fortfarande ögonblick man kan knappt tro är med i en familjefilm och fungerar perfekt ändå.
16. Nalle Puhs Film – Nya Äventyr i Sjumilaskogen (2011)
Efter att ha suttit igenom hela 2010-talets filmer från Disney är det underligt att Nalle Puhs Film ens kunde ha premiär, då resten av filmerna från decenniet gjorde allt i sin makt för att gå ifrån det simpla och charmiga berättandet som Nalle Puhs Film har. Något som får mig att uppskatta filmen ännu mer. Älskar sångerna och den avslappnande tonen, komedin är pricksäker och filmen har Disneys bästa rollista någonsin. Tio år senare och det känns som att den släpptes igår.
Jag var så lycklig att äntligen återbesöka den här och samtidigt inte bli besviken med kvalitén. Filmens mittpunkt har inte det bästa i filmen, men de är scener som är åtminstone underhållande. Judy och Nick är bland de bästa karaktärerna från Disney, älskar hur alla djuren ser ut och hur det tillåter animatörerna att informera publiken om karaktärerna genom animeringen och filmskapandet är riktigt grymt för en Disney produkt. Handlingen och tvisterna intresserar mig inte lika mycket som huvudkaraktärerna och konflikterna mellan dem, men det bär på ett budskap man känner har blivit relevant på senare år och är tillräckligt medveten om dessa ämnen att peka ut folk som är skyldiga för hyckleri är viktigt, då dagens progressiva värld tycker om att tala fint och göra inget.
14. Mästerdetektiven Basil Mus (1986)
John Musker och Ron Clements regissörsdebut hos Disney och är än idag ett riktigt grymt familjeäventyr med en deckare vinkel. Handlingen är simpel, men det är okej, då filmen fokuserar på alla rätt ställen, det vill säga rivaliteten mellan Basil och Rottigan, mysteriet och de underhållande ögonblicken som tar karaktärerna från punkt A till punkt B.
Disneys stora försök att gå i den motsatta riktningen från vad deras filmer gjorde på 90-talet och var ett suveränt försök. Fylld till kanten med skämt och slapstick, karaktärer som är lätta att tycka om och är oändligt värd flera visningar. Att teamet blev tvingade att slänga ut den först planerade seriösa musikalen i utbyte mot en lättsmält Looney Tunes långfilm var utan tvekan det bästa beslutet någon producent hos Disney någonsin har gjort, då den först planerade filmen hade troligen hamnat i samma tråkiga territorium som Pocahontas och samtidigt inte bli för högljudd eller våldsam som Herkules var. Resulterar i att handlingen och konflikterna blir ganska simpla i jämförelse, men presentation är nyckeln här och Kejsarens Nya Stil tar sina karaktärer och karaktärsbågar fortfarande på allvar från början till slut och samtidigt gör upplevelsen humoristisk för att sälja karaktärerna mer än något annat. Tjugo år senare och den är fortfarande å så omtyckt, något jag är väldigt tacksam för.
Detta är troligen den högst rankade guilty pleasure filmen på listan, då filmen är annars svår att försvara på grund av sina enorma brister. Animeringen återanvänds mer än i någon annan film från Disney, handlingen existerar knappt och sångerna är inte nödvändigtvis de bästa, men jag kan inte hjälpa att älska den. Nine Old Men är på toppen av deras talanger här, med den vackraste animeringen jag har sett i någon film, med så mycket karaktär och detalj till varje individuell rörelse och ingen modern film kan återskapa sådan smidig rörelse och autentiska ansiktsuttryck. Sedan är detta en komedi på många vis och den återanvända animeringen för upplevelsen roligare, i en form av bakåtvänd ironi till det hela. Upplevelsen är bara så underbart ljuvlig, lugn, atmosfärsik och skoj, något man känner nästan är borta hos dagens Disney.
11. Askungen (1950)
Det var så svårt att exkludera den här från mina topp tio! Älskar konsten, det sofistikerade berättandet och titelkaraktären är grym.
Vi har nu nått de sista tio! Utan tvekan mina favoriter från studion och representerar allt Disney gör bra.
10. Bernard och Bianca i Australien (1990)
En uppföljare/nyinspelning av första Bernard och Bianca och är bättre på alla fronter. Bättre animering, bättre musik, bättre karaktärer, äventyret är roligare, färgerna poppar och trots den simpla naturen till berättelsen är karaktärsbågarna där och fungerar spektakulärt.
Detta är en utav de få gångerna Disney tog en bok och faktiskt skapade en film som reflekterade känslorna boken hade, eftersom Alice i Underlandet tog bokens material och presenterade dem lika absurt och slumpmässigt som det var i boken, bara att den rycker bort de läskigare delarna för att ha en familjevänlig visning. Walt Disney var emot att producera filmen till en början och man märker att Walts inblandning på projektet var minimal som ett resultat, därmed kommer filmen undan med annorlunda idéer och koncept, som de svarta bakgrunderna, den innovativa konststilen som skulle påverka alla kommande Disney filmer på 50-talet och det "experimentella" berättandet som många filmer hos Disney skulle omedvetet kopiera på 60-talet och 70-talet. Det är inte många saker som slår boken, men filmen är en trovärdig filmatisering som inte är likt något annat i den västerländska filmmarknaden.
8. Dumbo (1941)
Den första filmen från 40-talet på listan och ni kan nu säkert lista ut hur resten av listan kommer vara upplagd. För mig är detta den svagaste bland Disneys första fem animerade långfilmer, men samtidigt med filmens inkludering så högt upp på listan är det uppenbart att jag fortfarande uppskattar den en massa. Filmen än idag är tragisk, mörk, sorgsen och samtidigt hoppfull vid sitt slut, packad med känslomässiga konflikter som oftast presenteras visuellt. Någonting 40-talets Disney hade var att filmerna hade sagovinkeln till sig oavsett ifall berättelserna var baserade på sagor eller ej, så många scener i Dumbo är där för upplevelsens skull hellre än att få handlingen att röra sig framåt, med Rosa Elefanterna scenen som det största exemplet i den här filmen.
Jo, jag rankar Vaiana så här högt. Filmen erbjuder inte så mycket nytt, men den är traditionell för Disney och för första gången, på vad känns som en evighet, är gammaldags och ny samtidigt. Filmen har inte många gimmicks, utnyttjar inte en kändis namn för att sälja filmen, ingen i rollistan är irriterande eller är för modern, det hela flyter på smidigt och konflikterna är känslomässiga och seriösa.
6. Snövit och De Sju Dvärgarna (1937)
Den första någonsin helt animerade långfilmen i världshistorien... naturligtvis skulle den hamna högt upp. Jag tycker filmen har åldrats riktigt väl, även fast vissa delar i animeringen är lite hackig och några designs verkar konstiga i efterhand, men generellt är filmen otroligt tidlös, sångerna är skoj, konsten är vacker än idag och riktningen var innovativ för sin tid. Så mycket bakom kulisserna nonsens har upptäckt på senare år och man kunde lätt skapa en David Fincher liknande nihilistisk thriller baserat på produktionshistorien, men filmen i sig är så oskyldig, klassisk, smakfull och sevärd än idag.
Vad som är det själviska valet på listan, då jag är medveten om filmens objektiva brister och bestämmer mig för att ignorera dem så jag kan placera den här så högt upp. Nostalgi är naturligtvis en stor faktor och ifall ni vill ha fler detaljer kan ni läsa recensionen, men kortfattat är filmens bra delar för bra att inte placera den så högt upp på listan. Sedan var detta ett tecken på att Disney kunde tackla på nutida berättelser och en del av mig ville se Disney gå i den riktningen, men istället kopierade de Shrek stilen ett tag och vi fick inte en modern film om riktigt folk förens Zootropolis över tio år senare. Det var den enda lilla filmen som bevisade att Disney kunde vara kvalité under 2000-talet och är fortfarande värd att återbesöka, då en nyinspelning är onödig.
4. Bambi (1942)
Inte för så längesedan sa Disney att de skulle skapa en spelfilm nyinspelning av Bambi och det bevisar att gud inte existerar. Vad som gör Bambi vädjande än idag är att konsten inte är realistisk, utan det fångar skogens anda och det kommer bara inte hända med nyinspelningen, oavsett hur många pixlar de slänger på skärmen. Konsten i filmen är fantastisk och passar det långsamma och anti metodiska berättandet, med många scener i den första halvan som består av barn som springer runt och har skoj, upptäcker vad snö är, listar ut hur deras kroppar fungerar, osv och det blir tröttsamt för många som ser filmen idag, men för mig är filmen tillåten att slösa bort tid på simpel karaktärsutveckling eftersom den inte lagrar några klyschor på samtidigt. Sedan är de hemskare och läskigare scenerna på en intensivare nivå i kontext med resten av den avslappnande tonen. Galet minnesvärd och fylld med karaktär.
3. Skönheten och Odjuret (1991)
Howard Ashmans magnum opus, med de starkaste musikala kompositionerna inom hela Hollywoods historia, backat med klipskt låtskrivande och berättande som får både karaktärsutvecklingen och handlingen att gå framåt. Disney har varit bra på musikaler, de anställer de bästa i den amerikanska branschen, men Skönheten och Odjuret är där Disney musikaler är som starkast, med en stenhård rollista, en bra kombination av konst och färg, tidlös och ingenting därute har lyckats återskapa magin presenterad här.
Det sista riktigt stora passionprojektet från Walt Disney. Har ni läst recensionen är ni kanske medvetna om att alla idéer presenterade i Lady och Lufsen inte är hans och egentligen Joe Grants, men med resten av produktionshistorien i åtanke märker man Walts trademark karaktärsdrag och berättarstil här mer än i någon annan film och går i en vuxnare riktning den här gången, med innehåll som man har ett helt annat perspektiv på när man väl är vuxen. Älskade filmen när jag var liten och idag uppskattar jag alla kreativa vinklar, konsten, takten, humorn, musiken och den ändlösa listan med ikoniska och minnesvärda scener utspridda igenom berättelsen. Filmen har sina tekniska problem, men det är en sådan liten del och resten av det är så oemotståndligt.
Det var nästan obligatoriskt att ranka den här högst. Snövit och De Sju Dvärgarna var den första helt animerade långfilmen någonsin och var den största filmen i hela världen en gång i världshistorien, men det var inte förens Pinocchio direkt efter där Walt Disney fick sin önskan uppfylld. Allting som var Disney härstammade från allting Pinocchio gjorde, med den oskyldiga huvudkaraktären, önska sig något under natthimlen, kombinera det söta med det riktigt mörka och läskiga, tillåta känslorna styra dramat än logik och när det gäller ikoniska bilder finns det ingen film från Disney som toppar Pinocchio. Med näsan som växer, barnen som förvandlas till åsnor, ett skepp inuti en val, den blå fen och Benjamin och Pinocchio karaktärerna generellt. Sångerna är så tidlösa och svängiga, karaktärerna är stenhårda och galet minnesvärda, konflikterna är en bra mix för både barn och vuxna och animeringen är än idag förbryllande. Ren och ofiltrerad Disney magi och ingenting från företaget kommer toppa den i nära framtiden.
Äntligen är det över. Disney kommer fortsätta vara dåliga i några år till, deras animerade filmer kommer skjuta igenom golvet i kvalité och fortsätta få positiva recensioner ändå och jag kommer inte titta på någon av dem. När jag har gått igenom Disneys filmografi känner jag att de antingen måste göra något djärvt och banbrytande för att bli relevanta i filmvärlden igen, men det kommer aldrig hända. Marvel måste dö, deras tecknade filmer måste dö, nyinspelningarna måste dö och det är inte förens då vi kommer få bra filmer från dem igen. Vem vet, de kanske återupplivar deras traditionella animeringsavdelning eftersom det är så populärt i resten av världen just nu, i förhoppningar att fånga folks intressen igen. Världen är fylld med spännande möjligheter och Disney kommer inte göra någon av dem.
Om ni undrar ifall jag tyckte all den här energin spenderad på att titta på alla filmerna igen var slöseri på tid kommer mitt svar garanterat vara ja, men bortom det behövde jag den upplevelsen och undersökningen. Lite eskapism kombinerat med den absoluta galna produktionshistorien på varje individuell film underligt nog fick mig att behålla mitt förnuft under Covid-19 tider och var ett effektivt sätt att distrahera mig från all annan galenskap som hände i världen. På en objektiv sida har min bild kring Disney som ett företag blivit klarare och jag är tacksam för det, samtidigt dock var det en hel del filmer som var tråkiga, inte särskilt bra och riktigt frustrerande ibland. Trots det lärde jag mig någonting nytt ända vägen till slutet och att ta emot det i min egna takt var uppfriskande från mina annars tidsbegränsade studier och tidskrävande arbetsuppgifter. Dessutom insåg jag att det inte skulle släppas så många nya filmer jag såg fram emot under 2020 och 2021 och ännu färre jag faktiskt ville skriva förlängt om, så det blev en förlängd tid ägnat till Disneys filmografi. Jag är färdig med Disney relaterade produkten nu och kommer inte delta i någon konversation om det på några år från nu, alltså inga recensioner kring Disneys nya animerade filmer, knappt något från Pixar, inget från Marvel, kommer knappt använda Disney+ och jag får bara vänta tills kvalitén är där igen.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
